30 april 2016

Syrien och den trolösa historien

När Islamiska Staten, IS, i juni 2014 utropade ett  nytt kalifat, alltså ett religiöst styrt muslimskt imperium, använde man mycket medvetet historien som moraliskt stöd. Men på vems sida står historien?

IS publicerade en film som visade förstörda gränsmarkeringar mellan Syrien och Irak. Filmen bar titeln ”Slutet för Sykes-Picot”, alltså det hemliga avtal mellan Storbritannien och Frankrike som slöts 1916 – i år för hundra år sedan – och som syftade till en uppdelning av det osmanska riket när det pågående världskriget en dag skulle vara slut. 

Sykes-Picot framstår för IS som själva sinnebilden för västvärldens imperialism och arrogans mot arabvärlden och budskapet var tydligt: dess spår och gränser i Mellanöstern skall utraderas. Till dessa spår hör, enligt IS, själva statsbildningarna Syrien och Irak.

Avtalet slöts mitt under brinnande krig ”när löften var billiga och risken för nederlag var mycket verklig”, som historikern Margaret MacMillan skriver i sin magnifika bok om fredsprocessen, Paris 1919. Kriget i sydost gick dåligt för de allierade. Det stora Gallipolifälttåget hade slutat i katastrof. Britterna ville sätta igång en ny offensiv mot de turkiska osmanerna och behövde fransmännens stöd. För detta skulle Frankrike erbjudas delar av det osmanska riket.

Förhandlingar inleddes mellan François Georges-Picot, en fransk diplomat som såg Frankrikes ära som ett överordnat värde, och Mark Sykes, en rik brittisk aristokrat, som svärmade för det ”gamla” ökenlivet i Mellanöstern.

Deras plan godkändes av respektive regeringar i maj 1916. Frankrike skulle få den syriska kusten, dvs dagens Libanon, medan britterna övertog områdena kring Bagdad och Basra, dvs delar av det nuvarande Irak. Men resten, alltså större delen av dagens Syrien, Mosul och Jordanien skulle överlämnas till lokala arabiska klanledare under fransk överhöghet i norr (Mosul) och brittisk i söder. Palestina skulle ställas under internationell administration. Och avtalet säger ingenting om gränsen mellan Syrien och Irak, inte heller ett ord om den arabiska halvön.

Men snart blev parterna osams. Avtalet hängde återigen i luften. Britterna ville nu ha Mosul för oljans skull och fransmännen ville ha hela Syrien och Palestina för att kunna skydda de kristna i regionen; det var ett franskt ansvar sedan korstågen, hette det. Men en västlig stormakt, USA, tog aktivt parti för den arabiska befolkningsmajoriteten i området. President Woodrow Wilson sade i kongressen i februari 1918 att varje territoriell uppgörelse måste göras ”i de berörda folkens intresse” och han formulerade principen om ”självbestämmande”.

Wilsons ställningstagande tvingade fram nya tongångar i Europa. Fransmän och britter deklarerade i november 1918 att de folk som länge hade förtryckts av turkarna skulle få bilda egna nationella regeringar grundade på invånarnas fria val. Deklarationen väckte arabernas entusiasm och drev på deras nationella strävanden.

Araberna hade redan 1915 – alltså före Sykes-Picot – fått britternas löfte om självständighet under förutsättning att de gjorde uppror mot de turkiska osmanerna. Det var bara det att gränserna aldrig hade ritats upp och innebörden av ordet självständighet aldrig definierats. Dessutom var Libanon, Bagdad och Basra uttryckligen undantagna. Ändå hade araberna 1916 faktiskt gjort uppror mot turkarna vid britternas sida och deras ledare Feisal blev, sedan Damaskus fallit, chefadministratör i Syrien.

Det var en stor framgång för araberna. Och Feisal gjorde därefter några avgörande ställningstaganden. Vid ett besök i London i januari 1919 accepterade han att de judiska nationalisterna, sionisterna, skulle få etablera sig i Palestina, som inte skulle vara en del av Syrien, samt att Syrien skulle ställas under fransk överhöghet. Det var ett slags arabiskt godkännande av principerna i Sykes-Picot.

I fredsförhandlingarna i Paris gjorde Feisal ändå ett försök att få till stånd arabiskt självbestämmande under amerikansk överhöghet i stället för fransk. President Wilson genomdrev, mot britternas och fransmännens önskan, att den inhemska befolkningen tillfrågades om hur de ville ha det. Det visade sig att en stor majoritet ville att Syrien skulle omfatta både Palestina och Libanon; de ville också ha arabisk självständighet. Men resultatet offentliggjordes inte förrän flera år senare.

Det som till slut verkligen genomfördes hade inte mycket med Sykes-Picot att göra. Palestina och Mesopotamien (Bagdad och Basra) blev brittiska mandat medan Syrien blev franskt med stöd av Nationernas Förbund, NF. Libanons kristna förklarade sig 1920 för självständiga. Oljeproduktionen i Mosul delades mellan Frankrike och Storbritannien.

Och i Damaskus utropade den syriska kongressen den 7 mars 1920 Feisal till kung ”inom dess [Syriens] naturliga gränser”, dvs inklusive Libanon och Palestina. Det var en krigsförklaring.

Men står den här historien på IS sida? Det beror på hur man läser den, vilket öga man blundar på. Historien är en motsägelsefull och trolös allierad.

Referenser: Margaret MacMillan, Paris 1919, New York 2001; Loretta Napoleoni, Islamiska staten, New York 2014, sv. 2015; Patrick Cockburn, Jihadisternas återkomst, sv. Lund 2015; Magnus Norell, Kalifatets återkomst, Stockholm 2015; Henrik Amneus, Överspelat avtal rött skynke för IS, Under strecket SvD 20 nov. 2015.

Anm.1: Det finns mycket man kan reflektera över i detta sammanhang. T.ex. att det var turkarna som gav sig in i första världskriget på Tysklands och Österrikes sida, de blev inte angripna av Frankrike eller Storbritannien. Det var heller inte de västliga kolonialmakterna som upplöste kalifatet, det var Turkiets president Mustafa Kemal (senare Kemal Atatürk) som gjorde det år 1924. Han ville skapa en sekulär och västinspirerad turkisk stat och föraktade det korrupta och sedan över hundra år försvagade och förminskade osmanska riket. För den moderna islamismen är därför året 1924 ett skammens år.

Anm. 2: Kalif är en person som gör anspråk på att vara Muhammeds efterträdare och ledare för den politisk-religiösa islamiska staten. Från 1700-talet kallade sig den turkiske sultanen kalif. Den siste sultanen flydde 1922 i en brittisk militärambulans till Malta och dog sedan i San Remo. En kusin till honom blev kalif till 1924 när Mustafa Kemal avskaffade kalifatet. När IS befälhavare Abu Bakr al-Bagdadi utropade sig till kalif sommaren 2014 ställde han alltså in sig själv i ett för muslimer mycket laddat historiskt-religiöst-politiskt sammanhang.


Anm.3: Det första fredsfördraget med osmanska riket slöts i Sèvres utanför Paris 1920. Det utlovade självständighet för Armenien och Kurdistan men accepterades inte av Mustafa Kemal. Efter strider fick osmanerna sin fred i Lausanne 1923. Den innebar en stor framgång för Turkiet och Kemal.