Vänskapen – är den rent av större än kärleken? Mindre krävande, mer tolerant? Det heter ju att kärleken är blind. Är vänskapen kanske seende?
I Lars Ahlins roman Din livsfrukt skildras en djup men komplicerad vänskapsrelation mellan två män, bokens berättare Johannes och konstnären Östen. De känner varandra sedan barndomen men utvecklas i helt olika riktning. Till slut gestaltar de två motsatta livshållningar.
De träffas i skolan. Johannes är 14 år och det är första gången han får en vän. ”Det var naturligtvis Östen som tog initiativet. Hade det ankommit på mig skulle ingen vänskap oss emellan ha uppstått”, skriver Johannes. Han förstår inte vad Östen kan ha sett hos honom, han tycker att han inte har något att ge, att han är tom och mörk. Men nu är det genom Östen som ”ljuset sipprat till mig”.
Östen har redan från början livsriktningen klar, han vill bli konstnär. Det är den grundläggande olikheten mellan vännerna. Johannes har inget livsmål. ”För att kunna bestämma sig för ett livsmål måste man ju först veta vem man är. Det visste inte jag.” Han går in i ett livslångt intellektuellt sökande efter denna identitet.
De båda pojkarna talar politik. Östen är fräck och självsäker, ironisk och nonchalant. I skolan irriterar han lärarna. Johannes är den beundrande som anammar Östens åsikter, de är snart båda övertygade socialister och ateister.
Det finns en annan olikhet mellan dem. Johannes familj är rik och äger den fastighet där Östens mamma hyr en liten kaffehandel. Genom hela livet har Johannes gott om pengar medan Östen har det knapert och lever ur hand i mun på tillfälliga jobb som diskare, taxichaufför eller hamnarbetare. Johannes försöker gång på gång hjälpa sin vän med pengar, men Östen är stolt och Johannes tvingas till en känslig balansgång för att inte såra vännen med sitt pekuniära stöd. Politiskt förblir de emellertid överens: demokratin måste bli både en social och en ekonomisk verklighet innan reell jämlikhet kan genomföras.
Sedan skiljer livet dem åt. Östen reser till Stockholm för att gå på målarskola. Johannes utbildar sig till jurist – skattejurist. En dag kommer ett kort från Östen: Jag kommer och besöker dig på måndag, skaffa en hela god whisky!
Det blir ett kärt återseende. Men omedelbart angriper Östen Johannes och begär besked om ”varför i all sin dar” han har givit sig in i juridiken. Johannes svarar: ”För att jag på det effektivaste sättet ska kunna dela ut den förmögenhet jag har ärvt.” Sedan blir det tyst. Östen väljer att inte ifrågasätta sin vän. Och Johannes undviker att se på honom – tänker: ”Min ljusgestalt.”
I stället diskuterar de konst. Östen hävdar att det omedvetnas uppgift i konsten är att göra det osedda synligt, att lyfta fram det som göms i mörkret. Den intellektuelle rationalisten Johannes blir provocerad, han tar stöd hos Sartre som anser att det omedvetna inte existerar, och snart är grälet i gång. Att se är att se något visst, säger Johannes. ”Det går inte att säga att jag omedvetet gör iakttagelser, ser jag inte något visst ser jag inte alls.” Och han påminner Östen om att de en gång var överens om att allt detta handlar om hjärnan – och ingenting mer.
Östen medger att han har ändrat sig. Måleriet har tvingat honom att tro på ”de omedvetna krafternas realitet, att det i djupet inom oss finns en kärna av energi som det gäller att släppa fram och låta ta gestalt till exempel på en duk”.
Det visar sig att de gamla rollerna vännerna emellan är omkastade. Den sökande Johannes har av sitt intellekt drivits in i en tvärsäker låsning medan den arrogante Östen av sin konst har tvingats öppna sig mot det osäkra och oväntade. Och plötsligt inser Johannes att det förhåller sig så. Östen har blivit ”en funnen och centrerad människa, jordad och besådd – – – en skapande ung man”, just det som Johannes själv längtar efter att bli. Nu är det hans tur att låta argumenten tystna.
Men olikheterna mellan vännerna är för stora, Johannes förmår inte gå Östens väg. Han förblir den ensamme intellektuelle grubblaren medan Östen är öppen, generös och allt rikare på erfarenheter av livet självt. Johannes flyr till sin stuga i skogen för att ”rädda den tomma kontinuiteten i mitt liv” och leva som en ”fri enstöring” med sina böcker. När Östen lånar samma stuga är det för att upptäcka och måla naturen. Hans vägval är i sig ett exempel på det omedvetnas betydelse, han formulerar det så: ”Att bli konstnär är ett öde. Man drabbas innan man kan försvara sig.”
När Östen några år senare återigen besöker Johannes har han med sig ett märkligt, gripande men fragmentariskt porträtt av en okänd människa i Roms fattigkvarter. Östen vill nu måla ”människans nöd och storhet”, säger han. Detta arbete öppnar en ny, helt oväntad väg för honom.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Det intellektuella projektet/Omläst
Kärlekens komplikationer/Omläst (2)
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)
Om vänskap, se även:
Vänskap
