15 februari 2015

Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Under min sjukdomstid har jag haft en diktsamling som följeslagare: Inget andetag är det andra likt (Bonniers 2011) av poeten, akademiledamoten och språkvetaren Jesper Svenbro. 

Som så ofta hos Svenbro utgår dikterna från en mycket påtaglig händelse, den här gången hans hjärnblödning för några år sedan. Han sitter framför datorn och har just laddat hem ett nytt grekiskt typsnitt när allt blir svart. Hustrun förstår vad som händer, är handlingskraftig och ser till att han genast får vård.

Han hamnar i en sjuksäng på neurologen i en fransk småstad. Där ser han, som i en disig dröm någonstans mellan liv och död, hur han skriver ut Fader vår på datorn. Han skriver på grekiska. Och han lägger märke till en anspråkslös detalj: grekiskans spiritustecken blir noga markerade i texten. Spiritustecknet är en liten apostrof som på svenska skrivs ut som ett ”h” – andningens konsonant.

Och här börjar en resa in i bönens värld. För andningens konsonant vidgar perspektivet och en ny mening öppnar sig i texten. Spiritus är ju latin och betyder luft, vindfläkt men också andhämtning och själ. Steget är kort till Spiritus Sanctus, den Helige Ande, som ger nytt liv inte bara åt orden. Hela tillvaron får ett nytt och dramatiskt djup. Inget andetag är längre det andra likt.

Helig läsarens andedräkt
som väcker Guds ord till liv.
Helig meningens födelse.
Och oförlåtligt smädandet av den Helige Ande.

Men denna erfarenhet är ingen självklarhet. I synnerhet inte för svenska läsare. Som världens mest sekulariserade land är Sverige extremt. Här har de flesta människor förlorat sin andliga dimension. Hur skriver man om resan in i bönens värld för människor med ett sådant handikapp?

Svenbro hittar en väg för att han själv länge var en av dessa som någonstans i ungdomens självtillräckliga  inskränkthet förlorade barnets andliga förmåga. Nu måste allt läras från början, precis som det är för strokepatienten. Som detta till synes enkla att gå:

Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds.

I simbassängen rör han sig försiktigt framåt på den skrovliga bottnen, just så som han också på nytt rör sig trevande framåt i de gamla bibeltexterna. Han blir den långtidssjuke i Betesda som inte kan ta sig ner i det helande badet själv. Men han möter en märklig man som ställer den avgörande frågan: ”Vill du bli frisk?” (Joh. 5:6) 

Gång på gång bryter det gudomliga på detta sätt igenom i konvalescentens vardag. Och när han för första gången kan gå ut i havet och ta några simtag stiger jublet:

Jag kan simma! Ville jag ropa
överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Detta är den goda nyheten om bönens födelse, om att, som ett barn, våga lita på dess möjlighet. Erfarenheten är oväntad och hisnande. Men upptäckten att simtagen bär innebär samtidigt att lämna något bakom sig, att ge upp den ängsliga koncentrationen på själva simmandet. Svenbro ser nödvändigheten:

Hur länge ska jag älta berättelsen om min räddning?
Hur länge ska jag använda den
som förevändning
för att vistas
i min självupptagenhets rum?

Den självupptagna bönen är den första som låter sig upptäckas. Den handlar helt naturligt om de egna behoven, om hälsa, skydd, framgång, lycka etc. Men stannar den där förvandlas den lätt till vad Svenbro kallar ”min självömkans metafor”. Bönen söker sig i stället av sin egen centrifugala kraft vidare, ut från egot. Den förvandlas alltmer till en lovsång till Gud och till en upptäckt av alla dessa andra människor omkring oss. Slutligen klingar Svenbros dikt som en modern psaltarpsalm:

Jag har lämnat min redogörelse
som jag kallat mitt ´vittnesbörd´
Så var det.
Det får räcka,
också om det skulle finnas
annat att tillägga.
Jag befinner mig på lovsångens väg
som jag alltid önskade gå.
Färgerna lyser.
Vårhimlen doftar.
De vita molnen är din fotsida klädnad,
o, Gud.
Äntligen har jag kommit ut i det fria.
Landskapet ekar av människors steg.
Amen.

Se även: Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

10 februari 2015

Haiku


Frusen på kryssbog
viker genom vindögat
undan i ljumt regn.