Sovjetunionen hade den 30
maj 1941 lovat betala 20 miljoner kronor för svensk egendom som ryssarna hade
lagt beslag på i Baltikum (se förra artikeln). Den sovjetiske utrikesministern
Molotov såg detta som en särskild ynnest mot Sverige.
Men så hade ju Sverige
också visat tillmötesgående mot ryssarna genom att lämna över Estlands och Litauens
guldreserver till den sovjetiska statsbanken. Det hade skett sommaren 1940
medan Röda armén ockuperade Baltikum. Allt handlade om tjänster och gentjänster,
det tyckte både den svenska och den ryska regeringen.
Redan den 3 juni 1941
gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen av åtta, 2,4 miljoner kronor
kontant. Men när Tyskland angrep Sovjetunionen den 22 juni, förändrades läget
totalt. Den andra delbetalningen uteblev.
Sverige påminde om saken men
ryssarna hänvisade till de nya ”exceptionella förhållandena” och att landet ”kämpade
för sin överlevnad”. Betalningarna måste skjutas på framtiden. Sverige
accepterade Sovjetunionens ursäkter.
Sedan hände ingenting
förrän efter kriget. Den 13 februari 1946 erinrade professor Nils Ahnlund i en
artikel i Dagens Nyheter om de uteblivna sovjetiska betalningarna. En vecka
senare tog den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, upp frågan med
ryssarna. På nytt hänvisade Sverige till ”hur det gick till, när de baltiska
staternas hos Riksbanken deponerade guld ställdes till Gosbanks förfogande”. Men
ryssarna lät sig inte bevekas.
Det baltiska guldet och
den förlorade svenska egendomen i Baltikum blev nu brickor i ett nytt spel, nämligen
spelet om den sk rysskrediten. Sverige hade vid krigsslutet erbjudit
Sovjetunionen en stor kredit för beställningar i svenska industriföretag. Man
förväntade sig allmänt en ekonomisk kris och Sverige ville hålla uppe
efterfrågan och sysselsättning i den svenska exportindustrin.
Den 7 oktober 1946 slöts
avtalet om rysskrediten. Den fastställdes till 1 000 miljoner kronor, som
svenska staten var beredd att låna ut till Sovjet för köp av varor från Sverige.
Det var ett gigantiskt belopp.
I detta avtal ingick
också en deluppgörelse om de svenska kraven på ersättning för exproprierad
egendom i Baltikum. Den var minst sagt anmärkningsvärd. Sverige gick med på att
skriva av hälften av de kvarvarande fordringarna på Sovjetunionen (utom de
kommersiella) och den återstående hälften fick ryssarna betala med hjälp av
rysskrediten!
Därefter återstod alltså bara
de kommersiella fordringarna. Det var krav som uppstått i normala handelsförbindelser
mellan svenska och baltiska företag, i regel vanliga varufordringar. De hade
frusit inne när de baltiska länderna ockuperades av Röda armén. I avtalet från
den 30 maj 1941 hade den svenska sidan beräknat dessa fordringar till 4,5
miljoner kronor.
Men ryssarna satte sig på
tvären. Sverige påminde om saken första gången i juli 1947. Ryssarna svarade så
småningom genom att komma med ospecificerade motfordringar som svenskarna uppfattade
som fritt uppfunna eller i varje fall utan minsta dokumentation.
Sedan följde många år av total
rysk tystnad. Sverige gjorde 19 diplomatiska påminnelser fram till 1958 utan
att få någon som helst reaktion.
I juli 1958 gick ryssarna
till slut med på att uppta förhandlingar om de kvarstående fordringarna. Och på
nytt drog dessa ut på tiden. Efter tre år av stillastående föreslog ryssarna
plötsligt att Sverige och Sovjetunionen skulle komma överens om att ömsesidigt
avstå från alla fordringar. De påhittade sovjetiska fordringarna på svenska
företag skulle kvittas mot de sedan länge dokumenterade svenska kraven. Det var
inte precis vad de svenska fordringsägarna hade tänkt sig.
Efter ytterligare tre år,
alltså 1964, kom Sovjet med ännu ett förslag. Den svenska regeringen erbjöds
att få överta de tillgångar som baltiska företag och privatpersoner hade ägt i
Sverige 1940! Ryssarna ansåg att de hade nationaliserat även dessa tillgångar i
samband med att de baltiska länderna anslöts till Sovjetunionen. Den svenska
regeringen avböjde artigt erbjudandet och påminde om att nationaliseringar, enligt
svensk lag, inte har rättsverkan utomlands.
Nu hade den svenska
regeringen emellertid fått nog. Den 11 maj 1964 gick man med på ryssarnas
förslag att ömsesidigt och slutgiltigt avstå från alla de kvarvarande kommersiella
fordringarna.
Av ursprungliga svenska krav
på 75 miljoner kronor hade fordringsägarna själva avstått från 40. Av återstående
35 miljoner hade ryssarna lovat betala 20 men i praktiken betalade de bara 2,4.
Resten hade den svenska regeringen själv fått skjuta till. Det var ryssarna som
vann spelet om baltguldet.
Källor: Moskvaambassadens
arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219
innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.
Artikeln är nr 2 av 2. Den första är:
Se också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar