29 januari 2012

Judarna i Schindlers Kraków

Sommaren 1942 började massdeportationerna av judar från gettot i Podgórze. Under våldsamma kravaller i juni dödades 200 människor innan 7 000 kunde samlas ihop på torget för järnvägstransport till förintelselägret i Belzek. I oktober måste ytterligare 4 500 följa i deras spår.

Förintelsen hade nått Krakóws judar.

Några kilometer söderut började SS bygga ett koncentrationsläger: Plaszów. Arbetet utfördes av tvångskommenderade judar på ett område som egentligen bestod av två stora judiska begravningsplatser. Gatan mellan dem hette Abrahama. Den finns kvar än idag. Nästan övervuxen av buskage slingrar den sig över en ödslig hed. I mars 1943 var lägret klart.


Minnesmärket i Plaszów
Medan all uppmärksamhet riktades mot nazistiska festligheter i Krakóws centrum gick SS och ukrainska trupper in i gettot, mördade 2 000 människor, sände 800 till gaskamrarna i Auschwitz och tvingade resten iväg till det nya lägret. Kraków förklarades ”Judenrein”. Murarna kring det tömda gettot revs, men husen fick stå kvar. De finns i stor utsträckning än idag.

Lägerchef i Plaszów blev Amon Göth, en även för naziförhållanden sällsynt brutal figur. I Steven Spielbergs film Schindlers List, som handlar om judarna i Kraków, är Göth en alkoholiserad galning som skjuter prick på fångarna från sin balkong, en detalj som har verklighetsbakgrund. Hans villa finns ännu kvar. Den är svårt förfallen och sedan länge till salu.


Göths villa
 Bara hundra meter från Göths villa, där Abrahama slutar, finns också Gestapos ”Grå hus”, en skräckens och skammens boning. I dess källare torterades och dödades människor. Idag är det ett privathus som inte låtsas om sin historia.

Trots terrorn var Plaszów inte ett förintelseläger. Hit fördes inte bara judar utan också polska och ryska krigsfångar som fick arbeta i stenbrotten. Som mest fanns det ca 25 000 fångar i lägret, varav ca 10 000 var icke-judiska polacker.

En del av fångarna arbetade för den tyska krigsindustrin, t ex i Oskar Schindlers fabrik Emalia, som bl a tillverkade tändare för antitank- och luftvärnsgranater.

Oskar Schindler (1908-1974) var en motsägelsefull person med brokigt förflutet. Han växte upp i de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien och arbetade under 30-talet för den tyska underrättelsetjänsten i Polen.

Även som affärsman hade han nära förbindelser med tyska officerare och myndigheter. Till Kraków kom han som förvaltare av beslagtagna judiska företag. Dessutom var det troligen med hjälp av pengar från tyska agentkolleger som han kunde ta över Emaliafabriken. Det anser i alla fall hans biograf David Crow.


Schindlers fabrik Emalia
Fabrikens lönsamhet var därmed nära kopplad till Schindlers personliga intressen. De omkring 1 000 judar som 1943 arbetade för honom var helt enkelt billig arbetskraft. Och för judarna innebar arbetet i en krigsviktig fabrik som Emalia en temporär livförsäkring; de var helt enkelt inte de första som deporterades till förintelselägren.

Vad fick Schindler att tänka om? Sannolikt de brutala scenerna vid deportationerna. I gettot fanns t ex ett hem där barn upp till 14 år vistades medan föräldrarna arbetade i stenbrotten. En dag tömdes daghemmet utan att föräldrarna visste om det och barnen kördes iväg till gaskamrarna.

Efterhand som Röda armén 1944 närmade sig Kraków tömdes lägret i Plaszów och fångarna skickades till Auschwitz där de gasades direkt vid ankomsten. Andra transporterades till Mauthausen i Österrike eller till Stutthof utanför Danzig. Hotet mot judarna i Schindlers fabrik blev överhängande.

I denna situation lyckades Schindler med hjälp av mutor utverka tillåtelse att flytta vapentillverkningen i Emaliafabriken till de tjeckiska gränstrakterna, dvs till Schindlers hemtrakter. De 1 000 judarna fick följa med – och de överlevde. Det är namnen på dessa som utgör den berömda Schindlerska listan.

I november 1944 arresterades kommendanten i Plaszów, Amon Göth, av de tyska myndigheterna. Det skedde inte på grund av de brutala brott han begått mot fångarna. Han anklagades i stället för att ha lagt beslag på judisk egendom för egen räkning. Efter kriget greps han av de allierade och överlämnades till polsk domstol, som dömde honom till döden. Han hängdes i närheten av Plaszówlägret den 13 september 1946.

Av de 65 000 judarna som bodde i Kraków före kriget beräknas ca 5 000 ha överlevt, 1 000 av dem tack vare Oskar Schindler. I dagens Kraków bor ett par hundra judar, mycket få av dem i de gamla gettokvarteren.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia Jewish Museum, årtal saknas. The Holocaust Sites of Europe, An Historical Guide, Martin Winstone, London 2010.

 
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków

13 januari 2012

Tyskarna i Kraków

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.
 

Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Judarna i Schindlers Kraków

11 januari 2012

Haiku


Inne i tjockan
tystnar fartygsdieslarna.
Flackande sökljus.

4 januari 2012

Ouppsprättat från 1969

I Stadsmissionens second hand-butik hittade jag ett häfte med dikter av Axel Liffner (1919–1994). Är det någon som minns honom? Han var mest känd som en av skribenterna i Aftonbladets Innerspalten. Men han var faktiskt också en av fyrtiotalisterna vid sidan om storheter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.

Diktsamlingen, som jag genast inhandlade, gavs ut 1969 och bar titeln Vardagsbilder. Den hade stått länge i någon bokhylla innan den till slut hamnade hos Stadsmissionen. När jag fick den i min hand var den ännu ouppsprättad.

Redan att öppna en bok som ingen läst är förknippat med en säregen känsla av hemlighetsfullhet och upptäckt. I det här fallet blev det dessutom en påminnelse om längesedan förflutna dagar och stämningar. Jag läste dikten Demonstrationsdeltagare:

Tystnader uppstår alltid, fläckvis
- i ett rättvisekrävande demonstrationståg.
Små grupper av ensamma människor, som vill
vara med för sakens skull,
men som inga känner – och som känner sig
desorienterade och en smula generade;
som inte hör till de etablerade i ledet –
och inte till trottoarligan.
Sådana som gillar syftet, men ogillar
en del slagord, som ekar i öronen.
Man känner igen dem, som man känner igen sig själv.
- Är dessas medverkan meningsfull? Eller
bara en kuriös och statistisk insats?

Demonstrationerna 1968/1969 var verkligen inga tysta och stillsamma tillställningar. Slagorden skallade; aggressiviteten, den avsiktliga provokationen, var tydlig. Ibland övergick den till våld, mot polis eller mot ”trottoarligan”, dvs  mot åskådarna som ofta tog tydligt avstånd från vad de såg och hörde.

Men demonstranterna var ingalunda en homogen skara. Även i den ”rättvisekrävande” massan fanns ”tystnader”, människor som inte riktigt passade in, som kände sig obekväma med sällskapet och de aggressiva stämningarna. De var ändå med, ”för sakens skull”, som Liffner säger.

Man kan undra vilka de var och varför de alls demonstrerade om de nu kände sig så illa till mods.

De kan knappast viftas undan som fega medlöpare. Sådana betedde sig, då som nu, helt annorlunda. Ofta är det just de oreflekterade medlöparna som gapar mest. Nej, detta var snarare människor som hemma på studerkammaren skaffat sig en hygglig kunskap om de politiska frågorna och sedan tagit ställning, ofta med förbehåll och framförallt i teorin. De förstod emellertid inte vad ställningstagandet betydde i praktiken. Först i den skränande massan insåg de att något krävdes av dem som de inte kunde leverera: att överge förnuftet och förneka sitt tvivel.

Ty just detta, att förneka sitt tvivel, var en förmåga som 60-talsvänstern utvecklade till en kollektiv, tvingande och medveten enögdhet, som hade mycket med fanatism att göra. Även Tomas Tranströmer skrev vid samma tid (i Mörkerseende från 1970) om detta kusliga fenomen, om människorna ”som vill gå mitt i forsen medströms” och som ”kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet”.

Liffners tysta demonstranter var tvärtom, de generades av enkelheten och kunde inte dölja det. Därmed stämplades de som opålitliga av de ”etablerade i ledet”. Även Liffner ifrågasätter om deras medverkan i den stora socialistiska rörelsen kanske bara är ”kuriös och statistisk”. Ändå medger han helt överraskande att han känner igen dem ”som man känner igen sig själv”. Liffner identifierade sig med just dem!

Detta är diktens kärna och storhet: insikten om det egna ofrånkomliga främlingskapet mitt i den upphetsade, ”rättvisekrävande” massan. Jag tror att många känner igen detta främlingskap även inför dagens förenklade och våldsamma vardagsbilder som i en ändlös malström passerar på tv.

Anm.1: Aftonbladets Innerspalten spelade en central roll i den socialdemokratiska kulturdebatten. Här skrev förutom Axel Liffner även t ex Karl Vennberg och Agneta Pleijel. 
Anm.2: Omslaget till Liffners diktsamling är gjort av Arne Jones, en av tidens mest betydande konstnärer.