30 september 2011

Möten i Krakow

Hotellet låg i de slitna kvarteren bakom järnvägsstationen i Krakow. Överallt i omgivningen flagnade rappningen på husen, fönsterbågarna ruttnade och färgerna hade för länge sedan bleknat bort. Men mitt hotell såg nyrenoverat ut, mitt i förfallet.

Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.

Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.

Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:

”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”

Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.

Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.

En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.

När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.

Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.

I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.

Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.

Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.

Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.

Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.

Där hittade de den försvunne släktingens namn.

Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków

1 september 2011

Haiku


Undanvinden dog.
Revar för höstlig kuling
och vänder på kryss.