29 juli 2011

Haiku


Sommaren som förebud.
Åter denna tyngd.
Valv av löv. Vägdamm.

21 juli 2011

Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Sommaren 1944 nådde den sovjetiska krigsmakten Baltikum. Vilnius föll den 13 juli. Mer än 60 000 litauer flydde västerut till Tyskland, Polen och Sverige. Tre år tidigare hade sovjetkommunisterna kastats ut ur Baltikum av tyskarna. Nu var de på väg tillbaka. Vid krigsslutet i maj 1945 hade de på nytt etablerat sin makt i Litauen.

De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.

Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.

Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.

För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.

Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.

Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.

Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.

Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.

De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.

Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.

Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.

Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.

Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson

I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940

13 juli 2011

Massmord/Litauen (4)

De tyska trupperna som invaderade Litauen i juni 1941 hälsades med blommor och hurrarop. Att en stor majoritet av den litauiska befolkningen välkomnade tyskarna råder det inget tvivel om.

Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.

Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.

De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.

En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.

Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.

Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.

Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.

De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.

Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.

Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.

Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.

Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”

Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.

Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.

Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.

Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.


Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide



2 juli 2011

Haiku

Så fridfullt dagsregn
över flyttblock och stubbar
är en god glömska.