30 maj 2011

Haiku

Över rapsfälten
jagar molnskuggan
stengärden, kungagravar.


(Västergötland, maj 2011)

26 maj 2011

Landskap av hat/Litauen (2)

Massmorden och deportationerna i Litauen under 1940-talet hade sin mörka bakgrund i Baltikums historia. Den mångkulturella befolkningen genomsyrades av bittra erfarenheter, sårad nationell stolthet, politisk revanschism och rädsla för den egna gruppens utplåning.

Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.

Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.

Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.

I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.

Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.

Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.

För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.

Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!

Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.

Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.

De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.

Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.

I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.

Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.

Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.

Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.

Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

7 maj 2011

Två folkmord?/Litauen (1)

Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.

Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?

”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.

Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.

Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.

Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.

Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.

En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.

Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.

Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.

Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.

Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:

”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”

I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:

”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”

Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:

”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”

Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.

Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.



Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)