Vår beredskap är god. Det var statsminister Per Albin Hansson som den 27 augusti 1939 i ett tal på Skansen i Stockholm yttrade dessa beryktade ord. Det var bara några dagar kvar innan andra världskriget skulle bryta ut. Han ville lugna Sveriges folk. Den obehagliga sanningen var emellertid att Sveriges militära beredskap efter många år av försummelser var allt annat än god. Uttalandet kom att gå till den svenska historien som en bedräglig rökridå inför en hotande världskris.
I torsdags, den 15 december 2011, använde riksbankschefen Stefan Ingves samma ord när han i Riksdagens finansutskott beskrev det svenska finanssystemet inför den hotande ekonomiska världskrisen. Det var förstås ett olyckligt ordval. Går det nu illa får han äta upp sina ord.
Nå, är beredskapen god? De svenska bankerna har god motståndskraft men osäkerheten är stor, sade Ingves. Ute i världen måste en rad krisländer betala allt högre räntor på sina obligationer, i takt med att långivarnas förtroende för deras kreditvärdighet minskar. Det är en extrem situation eftersom statsobligationer alltid betraktats som den säkraste tillgång man kan ha. Men icke så längre!
En följd har blivit att många europeiska banker inte längre kan låna på de internationella marknaderna – de sitter på alldeles för många tvivelaktiga statsobligationer. I stället måste centralbankerna rycka in och låna ut pengar till bankerna. Så illa är det inte i Sverige. De fyra stora svenska bankerna har gott rykte och de behöver inte Riksbankens hjälp med finansieringen.
Men läget kan snabbt förändras. Svenska banker har stor upplåning i dollar och euro. En plötslig kris ute i Europa kan lätt leda till tvärstopp på valuta- och kreditmarknaderna. Och problemen skulle fortplanta sig till de svenska bankerna, hur väl förberedda de än är.
Dessutom kan det visa sig att det allvarligaste hotet mot det svenska finanssystemet kommer från ett helt annat håll: försäkringsbolagen. Och här är det inte en plötslig finansieringskris som är det mest oroande. I stället handlar det om bolagens möjligheter att på längre sikt uppfylla sina löften till pensionsspararna. Det är inte bara den rörliga delen av pensionen som hotas, även den ”garanterade” står på spel.
Förklaringen är att bolagen har svårt att hitta placeringar som ger tillräcklig avkastning på lång sikt. Det allmänna ränteläget i västvärlden är nämligen extremt lågt (med undantag för krisländernas osäkra obligationer). ”För närvarande betalar Sverige 1,5 procent för tioåriga statspapper. Om vi antar att Riksbanken kan hålla inflationen kring målet 2 procent, så skulle vi alltså kunna låna till negativ realränta i tio år!” sade finansmarknadsminister Peter Norman. Det vill säga: svenska staten får betalt för att låna upp pengar!
Detta extrema läge drabbar försäkringsbolagen, som hela tiden måste jaga högavkastande placeringar för att kunna betala ut de ”garanterade” pensionerna. När räntorna är låga under lång tid ökar bolagens åtaganden, alltså deras skulder. Och så kan det inte fortsätta hur länge som helst.
”Bolagen hamnar i en stressituation”, sade Martin Andersson, Finansinspektionens generaldirektör. De känner sig tvingade att ta större risker, det är enda sättet att få högre avkastning. Ja, bolagen spekulerar med pensionspengarna. Dessutom finns risken att de väljer att betala ut alldeles för mycket till dagens pensionärer men försummar de kommande. Allt i en förhoppning att tiderna ska bli bättre och att skadorna därmed ska kunna repareras senare.
”Men vi kan inte säga att dagens låga räntor är en tillfällighet”, sade Martin Andersson. Europa kan hamna i en Japan-liknande situation med låga räntor under många år. Och det finns en hel del som tyder på just detta. Den tuffa åtstramningspolitik som nu bedrivs i land efter land för att komma tillrätta med finanskrisen kommer att dämpa konjunkturen och öka arbetslösheten. Det finns till och med kvalificerade bedömare som talar om en ny depression som på 30-talet. I ett sådant läge kommer räntorna att förbli låga tills konjunkturen i någon osäker framtid vänder. Kan försäkringsbolagen hålla ut så länge?
Redan syns oroande tecken, enligt Martin Andersson. Försäkringsförsäljarna säljer alltmer komplicerade pensionssparprodukter som även riktigt väl insatta personer har svårt att genomskåda. Det blir en ljusskygg metod för att dölja höga avgifter.
Både Martin Andersson och Peter Norman var därför inne på tanken att förbjuda provisioner till försäkringsförsäljarna. Provisionerna främjar de ljusskygga metoderna och det blir alldeles för lätt att lura kunderna.
När man lyssnar till diskussionen får man intrycket att Sverige förbereder sig för att möta en upprepning av krisen 2008, då bankerna hamnade i det värsta blåsvädret. Nu har de sanerat sina dåliga lån i Baltikum, de har skaffat sig en bättre kapitalbas och ökat sin likviditet. De har hyggliga reserver.
Men hur står det till med försäkringsbolagen? Vänder inte konjunkturen och räntorna upp nästa år, kan den nya krisen mycket väl bryta ut bland dem. Och då är beredskapen inte längre så god som vi trodde.
Artikeln är nummer 9 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)
Om uttrycket "Vår beredskap är god" se artikeln:
Per Albin och beredskapen
17 december 2011
1 november 2011
12 oktober 2011
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Året var 1947. Europa låg i ruiner. Svält hotade miljoner. Stalin hade just vägrat Polen och andra Sovjetockuperade länder att ta emot Marshallhjälp från USA. Det var det största ekonomiska hjälpprogrammet i historien och USA hade erbjudit alla Europas länder att få del av det. Men Stalin ville isolerera det blivande kommunistblocket från amerikanskt inflytande och sade nej.
I Polen blev Stalins svar på Marshallhjälpen ett gigantiskt byggprojekt: Nova Huta. Tio kilometer öster om Kraków skulle en socialistisk idealstad med 100 000 invånare byggas upp från grunden. Ett stålverk, Leninverket, skulle bli dess kärna och drivkraft.
Varför just vid Kraków i sydöstra Polen? Det fanns praktiska skäl. Järnmalm kom från närbelägna Ukraina och det mesta av det färdiga stålet skulle till Sovjetunionen. Men Stalin hade också politiska avsikter. Kraków var ett intellektuellt, nationalistiskt och religiöst centrum. Hela området hade i en folkomröstning visat sig vara tydligt antikommunistiskt. Stalin ville därför med en arbetarstad skapa en motvikt till det borgerliga Kraków. Nova Huta blev ett gigantiskt socialt och politiskt experiment.
Staden byggdes som ett kommunistiskt pionjärprojekt under stora uppoffringar och påfrestningar. Allt planerades i minsta detalj för att motsvara en modern, socialistisk människas alla behov. De breda boulevarderna utgick i solfjäderform från Stalintorget med dess administrativa paradbyggnader. En park med badsjö anlades. Kulturhus, sportpalats, skolor och sjukhus - med 150 läkare - uppfördes.
Stålverksarbetarna erbjöds bra löner, subventionerad semester, metallurgisk vidareutbildning och billiga, moderna bostäder. Lägenheterna var visserligen små, i regel 40 kvadratmeter per familj. Men där skulle man bara sova. Alla andra aktiviteter skulle ske kollektivt.
Nova Huta blev verklighet under tidigt 1950-tal. År 1954 invigdes Leninstålverket, snart det största i Europa. Under 1970-talet producerade 43 000 arbetare som mest sju miljoner ton stål per år. Men trots den noggranna planeringen och de stolta idealen uppstod snart problem.
Staden växte snabbt. Den omgivande landsbygdsbefolkningen flyttade in för att få jobb. Det var människor med traditionell, polsk livsstil och konservativa värderingar. Framför allt var de hängivna katoliker. Men Nova Huta var planerad för den socialistiska människan som inte skulle ha några religiösa behov. Här fanns det därför inga kyrkor.
Redan 1957 kom den första folkliga protesten: ett enkelt träkors restes under bar himmel på en bakgård. Där samlades man till gudstjänst. Tre år senare hade gudstjänsterna blivit en politisk rörelse och myndigheterna satte in militär med hundar och vattenkanoner mot gudstjänstbesökarna. Korset togs bort. Det var den 27 april 1960 och händelsen kom att kallas Upproret i Nova Huta.
Den kommunistiska regimen hade därmed själv bidragit till att skapa en symbol för den antikommunistiska oppositionen, som från och med nu krävde en kyrka i Nova Huta. I spetsen för denna folkliga rörelse stod snart biskopen i Kraków, Karol Wojtyla, som många år senare skulle bli påven Johannes Paulus II.
Kampen för en kyrka i Nova Huta pågick i 17 år. Trots att myndigheterna gav formellt tillstånd redan 1967 fortsatte de att förhala och motarbeta bygget. Grundstenen lades av Karol Wojtyla 1969, pengar strömmade till från katoliker i USA, men kyrkan kunde inte invigas förrän 1977. Den modernistiska arkitekturen gav genast den nya kyrkan dess folkliga och djupt symboliska namn, Arken.
I början av 1980-talet hade Nova Huta 225 000 invånare. 75 procent av dem var män - unga, otåliga män, som krävde förändring. Arken och stålverket blev snabbt viktiga centra för denna allt starkare opposition. Under de stora strejkerna i Polen på 1980-talet var 97 procent av arbetarna i Leninstålverket organiserade som medlemmar i den fria fackföreningen Solidaritet. Mot denna enighet vägde till och med stridsvagnarna lätt.
De ständiga oroligheterna ledde emellertid till att produktionen vid stålverket minskade. Myndigheterna gjorde inga nyinvesteringar. De miljöförstörande utsläppen förgiftade stora delar av sydöstra Polen, inte minst den historiska staden Kraków där byggnaderna vittrade och förföll.
Efter befrielsen 1990 har stålverket privatiserats. Omkring 5 000 arbetare producerar nu en miljon ton stål per år. Reningsfilter har installerats och verket har döpts om till Huta Sendzimira, efter en emigrerad polsk-amerikansk ingenjör.
Stalintorget i Nova Huta heter idag Ronald Reagans torg. Leninboulevarden har bytt namn till Solidaritet. Och en gata bär förstås Johannes Paulus II:s namn.
Referenser: Alison Stenning, Placing (Post-)Socialism, The Making and Remaking of Nowa Huta, Poland, University of Birmingham, UK, 2000; Gary O´Connor, Påven Johannes Paulus II, Hans liv och gärning, sv. 2005; Tony Judt, Postwar, A History of Europe since 1945, UK, 2005; egna noteringar från besök 2011.
Bilder: 1/Administrationsbyggnaden för Leninstålverket. Dess tydliga stalinistiska stil gör att byggnaden än idag används när filmer om den kommunistiska tiden skall spelas in. 2/Kyrkan i Nova Huta som i folkmun kallas Arken. På den öppna platsen står påven Johannes Paulus II staty. 3/Entrén till stålverket idag med sitt nya namn Huta Sendzimira.
Om Kraków se även:
Möten i Kraków
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków
I Polen blev Stalins svar på Marshallhjälpen ett gigantiskt byggprojekt: Nova Huta. Tio kilometer öster om Kraków skulle en socialistisk idealstad med 100 000 invånare byggas upp från grunden. Ett stålverk, Leninverket, skulle bli dess kärna och drivkraft.
Varför just vid Kraków i sydöstra Polen? Det fanns praktiska skäl. Järnmalm kom från närbelägna Ukraina och det mesta av det färdiga stålet skulle till Sovjetunionen. Men Stalin hade också politiska avsikter. Kraków var ett intellektuellt, nationalistiskt och religiöst centrum. Hela området hade i en folkomröstning visat sig vara tydligt antikommunistiskt. Stalin ville därför med en arbetarstad skapa en motvikt till det borgerliga Kraków. Nova Huta blev ett gigantiskt socialt och politiskt experiment.
Staden byggdes som ett kommunistiskt pionjärprojekt under stora uppoffringar och påfrestningar. Allt planerades i minsta detalj för att motsvara en modern, socialistisk människas alla behov. De breda boulevarderna utgick i solfjäderform från Stalintorget med dess administrativa paradbyggnader. En park med badsjö anlades. Kulturhus, sportpalats, skolor och sjukhus - med 150 läkare - uppfördes.Stålverksarbetarna erbjöds bra löner, subventionerad semester, metallurgisk vidareutbildning och billiga, moderna bostäder. Lägenheterna var visserligen små, i regel 40 kvadratmeter per familj. Men där skulle man bara sova. Alla andra aktiviteter skulle ske kollektivt.
Nova Huta blev verklighet under tidigt 1950-tal. År 1954 invigdes Leninstålverket, snart det största i Europa. Under 1970-talet producerade 43 000 arbetare som mest sju miljoner ton stål per år. Men trots den noggranna planeringen och de stolta idealen uppstod snart problem.
Staden växte snabbt. Den omgivande landsbygdsbefolkningen flyttade in för att få jobb. Det var människor med traditionell, polsk livsstil och konservativa värderingar. Framför allt var de hängivna katoliker. Men Nova Huta var planerad för den socialistiska människan som inte skulle ha några religiösa behov. Här fanns det därför inga kyrkor.
Redan 1957 kom den första folkliga protesten: ett enkelt träkors restes under bar himmel på en bakgård. Där samlades man till gudstjänst. Tre år senare hade gudstjänsterna blivit en politisk rörelse och myndigheterna satte in militär med hundar och vattenkanoner mot gudstjänstbesökarna. Korset togs bort. Det var den 27 april 1960 och händelsen kom att kallas Upproret i Nova Huta.
Den kommunistiska regimen hade därmed själv bidragit till att skapa en symbol för den antikommunistiska oppositionen, som från och med nu krävde en kyrka i Nova Huta. I spetsen för denna folkliga rörelse stod snart biskopen i Kraków, Karol Wojtyla, som många år senare skulle bli påven Johannes Paulus II.
Kampen för en kyrka i Nova Huta pågick i 17 år. Trots att myndigheterna gav formellt tillstånd redan 1967 fortsatte de att förhala och motarbeta bygget. Grundstenen lades av Karol Wojtyla 1969, pengar strömmade till från katoliker i USA, men kyrkan kunde inte invigas förrän 1977. Den modernistiska arkitekturen gav genast den nya kyrkan dess folkliga och djupt symboliska namn, Arken.I början av 1980-talet hade Nova Huta 225 000 invånare. 75 procent av dem var män - unga, otåliga män, som krävde förändring. Arken och stålverket blev snabbt viktiga centra för denna allt starkare opposition. Under de stora strejkerna i Polen på 1980-talet var 97 procent av arbetarna i Leninstålverket organiserade som medlemmar i den fria fackföreningen Solidaritet. Mot denna enighet vägde till och med stridsvagnarna lätt.
De ständiga oroligheterna ledde emellertid till att produktionen vid stålverket minskade. Myndigheterna gjorde inga nyinvesteringar. De miljöförstörande utsläppen förgiftade stora delar av sydöstra Polen, inte minst den historiska staden Kraków där byggnaderna vittrade och förföll.
Efter befrielsen 1990 har stålverket privatiserats. Omkring 5 000 arbetare producerar nu en miljon ton stål per år. Reningsfilter har installerats och verket har döpts om till Huta Sendzimira, efter en emigrerad polsk-amerikansk ingenjör.Stalintorget i Nova Huta heter idag Ronald Reagans torg. Leninboulevarden har bytt namn till Solidaritet. Och en gata bär förstås Johannes Paulus II:s namn.
Referenser: Alison Stenning, Placing (Post-)Socialism, The Making and Remaking of Nowa Huta, Poland, University of Birmingham, UK, 2000; Gary O´Connor, Påven Johannes Paulus II, Hans liv och gärning, sv. 2005; Tony Judt, Postwar, A History of Europe since 1945, UK, 2005; egna noteringar från besök 2011.
Bilder: 1/Administrationsbyggnaden för Leninstålverket. Dess tydliga stalinistiska stil gör att byggnaden än idag används när filmer om den kommunistiska tiden skall spelas in. 2/Kyrkan i Nova Huta som i folkmun kallas Arken. På den öppna platsen står påven Johannes Paulus II staty. 3/Entrén till stålverket idag med sitt nya namn Huta Sendzimira.
Om Kraków se även:
Möten i Kraków
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków
6 oktober 2011
30 september 2011
Möten i Krakow
Hotellet låg i de slitna kvarteren bakom järnvägsstationen i Krakow. Överallt i omgivningen flagnade rappningen på husen, fönsterbågarna ruttnade och färgerna hade för länge sedan bleknat bort. Men mitt hotell såg nyrenoverat ut, mitt i förfallet.
Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.
Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.
Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:
”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”
Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.
Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.
En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.
När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.
Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.
I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.
Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.
Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.
Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.
Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.
Där hittade de den försvunne släktingens namn.
Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków
Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.
Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.
Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:
”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”
Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.
Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.
En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.
När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.
Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.
I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.
Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.
Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.
Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.
Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.
Där hittade de den försvunne släktingens namn.
Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków
1 september 2011
20 augusti 2011
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Den här artikelserien utgick från frågan om huruvida Litauen har utsatts för två folkmord: nazisternas på judarna under åren 1941-1944 och kommunisternas på vanliga litauer 1940-1941 med fortsättning efter kriget 1945-1990 (se artikel 1). Ett svar kräver en definition av vad folkmord egentligen är.
Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.
Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:
* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.
Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.
Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.
Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.
Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.
Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.
Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.
Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.
På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.
Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.
Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.
Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.
Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006
Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.
Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:
* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.
Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.
Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.
Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.
Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.
Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.
Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.
Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.
Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.
På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.
Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.
Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.
Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.
Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006
Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
29 juli 2011
21 juli 2011
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Sommaren 1944 nådde den sovjetiska krigsmakten Baltikum. Vilnius föll den 13 juli. Mer än 60 000 litauer flydde västerut till Tyskland, Polen och Sverige. Tre år tidigare hade sovjetkommunisterna kastats ut ur Baltikum av tyskarna. Nu var de på väg tillbaka. Vid krigsslutet i maj 1945 hade de på nytt etablerat sin makt i Litauen.
De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.
Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.
Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.
För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.
Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.
Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.
Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.
Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.
De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.
Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.
Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.
Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.
Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.
Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson
I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.
Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.
Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.
För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.
Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.
Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.
Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.
Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.
De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.
Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.
Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.
Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.
Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.
Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson
I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
13 juli 2011
Massmord/Litauen (4)
De tyska trupperna som invaderade Litauen i juni 1941 hälsades med blommor och hurrarop. Att en stor majoritet av den litauiska befolkningen välkomnade tyskarna råder det inget tvivel om.
Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.
Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.
De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.
En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.
Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.
Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.
Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.
De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.
Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.
Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.
Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.
Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”
Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.
Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.
Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.
Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide
Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.
Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.
De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.
En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.
Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.
Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.
Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.
De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.
Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.
Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.
Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.
Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”
Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.
Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.
Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.
Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide
2 juli 2011
19 juni 2011
I Stalins våld/Litauen (3)
Den 14 juni 1940 marscherade 300 000 sovjetiska soldater in i Litauen. Motstånd ansågs vara utsiktslöst. Presidenten flydde. Ryssarna tillsatte en marionettregering. Parlamentsval genomfördes, men bara kommunistvänliga kandidater fick ställa upp. Oppositionella arresterades. Och redan i augusti hade det ockuperade Litauen ”ansökt” om att få bli Sovjetrepublik. Högsta sovjet i Moskva gav sitt nådiga medgivande.
Litauen hade förlorat sin självständighet i ett rasande tempo. Allt var en följd av att Stalin och Hitler i augusti 1939 hade gjort upp om inflytelsesfärer i östra Europa. De baltiska länderna hamnade hos Stalin. Hitler tog västra Polen. Och ingen av västmakterna hade ork att ingripa när bytet delades.
Sovjetiseringen av Litauen började genast. Från Sovjetunionen anlände tusentals tjänstvilliga litauiska kommunister. De hade 1918 tvingats i exil när Litauen blev självständigt. Deras behov av att hämnas på sina ”borgerliga” landsmän skall inte underskattas.
Politiker, officerare, byråkrater och affärsmän arresterades och deporterades österut. I augusti 1940 hade 1 300 personer i den litauiska eliten försvunnit. De nyanlända exilkommunisterna ersatte dem på alla nivåer i samhället.
Den sovjetiska terrorn var ofta helt oförutsägbar. Det fanns listor med tiotusentals namn på förmodat antisovjetiska personer. Ingen kunde vara säker på om han fanns på listorna eller ej. Det kunde räcka med att man talade esperanto eller samlade frimärken, sådant uppfattades som ”kontakter med utlandet”.
Åtskilliga försökte rädda sitt eget skinn genom att samarbeta med regimen. En del gjorde det av övertygelse, t ex många vänsterintellektuella som också var judar. Andra tog helt enkelt chansen att avancera socialt och få ekonomiska fördelar. Det fanns god grogrund för många sorters kollaboratörer. Kommunistpartiet växte snabbt.
Nationella symboler som flaggan och statsvapnet hade förbjudits. Historien skrevs om. Självständighetstiden 1918-1939 kallades nu för ”borgerlig-fascistisk diktatur” och händelserna på sommaren 1940 påstods vara en ”socialistisk revolution” som fört ”de arbetande massorna” till makten. Syftet var förstås att misskreditera de gamla nationella grupperna.
Stalin hade redan före angreppet på Litauen sökt undergräva och splittra dessa ”borgerliga” nationalister. Ett smart drag var hans beslut att ge Litauen sin gamla huvudstad Vilnius tillbaka. Vilnius hade sedan kriget 1920 tillhört Polen, men 1939 fallit i sovjetiska händer.
Litauerna mottog ”gåvan” med en känsla av nationell revansch. De började genast diskriminera polackerna, som var i majoritet i staden. Men den nationalistiska yran blev inte långvarig. Med den sovjetiska annekteringen av Litauen avslöjades Stalins ”gåva” som en tom gest. ”Vilnius tillhör oss, men vi tillhör Sovjetunionen”, hette det bland besvikna litauer.
Den kommunistiska regimen avslöjade alltmer sin sanna karaktär och de bedragna och terroriserade litauerna vände sig i bitterhet både mot de sovjetiska ockupanterna och mot de inhemska kollaboratörerna. En särskilt farlig udd riktade de mot landets drygt 220 000 judar.
Många av dessa hade dykt upp i ledande befattningar i staten och kommunistpartiet. I juni 1940 bestod det litauiska kommunistpartiet till över 30 procent av judar. I den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var en av tio tjänstemän jude. Av landets befolkning var ca 7 procent judar.
Den sovjetiska politiken hade utan tvivel öppnat möjligheter för judar i det traditionellt antisemitiska Litauen. Judiska studenter fick fri tillgång till universiteten. Judiska ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare blev plötsligt synliga överallt. Att judiska ”kapitalister” samtidigt förföljdes och berövades sina tillgångar var det inte många som brydde sig om.
När den sovjetiska terrorn efter ett år gick mot sin kulmen, var det därför många som tolkade händelserna på sitt eget sätt. Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 genomförde kommunisterna den första massdeportationen av litauer.
Omkring 18 000 människor föstes upp i boskapsvagnar som snart rullade österut. Inga formella anklagelser riktades mot dem, inga rättegångar ägde rum. De kom från alla befolkningsgrupper. Det enda som förenade dem var att deras namn stod på en ödesdiger lista.
Familjerna separerades. Männen fördes till koncentrationsläger i sibiriska Krasnojarsk, kvinnorna och barnen till Altaibergen nära den kinesiska gränsen. Fyrtio procent av de deporterade var barn under 16 år.
Bland förbittrade kvarvarande anhöriga och vänner, kollegor och bekanta, hette det att det var ”de judiska kommunisterna” som stod bakom deportationerna. ”Judarna gick för långt!”
En vecka senare angrep Hitler Sovjetunionen. Tyskarnas Armégrupp Nord närmade sig snabbt Litauen.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis, Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Litauen hade förlorat sin självständighet i ett rasande tempo. Allt var en följd av att Stalin och Hitler i augusti 1939 hade gjort upp om inflytelsesfärer i östra Europa. De baltiska länderna hamnade hos Stalin. Hitler tog västra Polen. Och ingen av västmakterna hade ork att ingripa när bytet delades.
Sovjetiseringen av Litauen började genast. Från Sovjetunionen anlände tusentals tjänstvilliga litauiska kommunister. De hade 1918 tvingats i exil när Litauen blev självständigt. Deras behov av att hämnas på sina ”borgerliga” landsmän skall inte underskattas.
Politiker, officerare, byråkrater och affärsmän arresterades och deporterades österut. I augusti 1940 hade 1 300 personer i den litauiska eliten försvunnit. De nyanlända exilkommunisterna ersatte dem på alla nivåer i samhället.
Den sovjetiska terrorn var ofta helt oförutsägbar. Det fanns listor med tiotusentals namn på förmodat antisovjetiska personer. Ingen kunde vara säker på om han fanns på listorna eller ej. Det kunde räcka med att man talade esperanto eller samlade frimärken, sådant uppfattades som ”kontakter med utlandet”.
Åtskilliga försökte rädda sitt eget skinn genom att samarbeta med regimen. En del gjorde det av övertygelse, t ex många vänsterintellektuella som också var judar. Andra tog helt enkelt chansen att avancera socialt och få ekonomiska fördelar. Det fanns god grogrund för många sorters kollaboratörer. Kommunistpartiet växte snabbt.
Nationella symboler som flaggan och statsvapnet hade förbjudits. Historien skrevs om. Självständighetstiden 1918-1939 kallades nu för ”borgerlig-fascistisk diktatur” och händelserna på sommaren 1940 påstods vara en ”socialistisk revolution” som fört ”de arbetande massorna” till makten. Syftet var förstås att misskreditera de gamla nationella grupperna.
Stalin hade redan före angreppet på Litauen sökt undergräva och splittra dessa ”borgerliga” nationalister. Ett smart drag var hans beslut att ge Litauen sin gamla huvudstad Vilnius tillbaka. Vilnius hade sedan kriget 1920 tillhört Polen, men 1939 fallit i sovjetiska händer.
Litauerna mottog ”gåvan” med en känsla av nationell revansch. De började genast diskriminera polackerna, som var i majoritet i staden. Men den nationalistiska yran blev inte långvarig. Med den sovjetiska annekteringen av Litauen avslöjades Stalins ”gåva” som en tom gest. ”Vilnius tillhör oss, men vi tillhör Sovjetunionen”, hette det bland besvikna litauer.
Den kommunistiska regimen avslöjade alltmer sin sanna karaktär och de bedragna och terroriserade litauerna vände sig i bitterhet både mot de sovjetiska ockupanterna och mot de inhemska kollaboratörerna. En särskilt farlig udd riktade de mot landets drygt 220 000 judar.
Många av dessa hade dykt upp i ledande befattningar i staten och kommunistpartiet. I juni 1940 bestod det litauiska kommunistpartiet till över 30 procent av judar. I den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var en av tio tjänstemän jude. Av landets befolkning var ca 7 procent judar.
Den sovjetiska politiken hade utan tvivel öppnat möjligheter för judar i det traditionellt antisemitiska Litauen. Judiska studenter fick fri tillgång till universiteten. Judiska ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare blev plötsligt synliga överallt. Att judiska ”kapitalister” samtidigt förföljdes och berövades sina tillgångar var det inte många som brydde sig om.
När den sovjetiska terrorn efter ett år gick mot sin kulmen, var det därför många som tolkade händelserna på sitt eget sätt. Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 genomförde kommunisterna den första massdeportationen av litauer.
Omkring 18 000 människor föstes upp i boskapsvagnar som snart rullade österut. Inga formella anklagelser riktades mot dem, inga rättegångar ägde rum. De kom från alla befolkningsgrupper. Det enda som förenade dem var att deras namn stod på en ödesdiger lista.
Familjerna separerades. Männen fördes till koncentrationsläger i sibiriska Krasnojarsk, kvinnorna och barnen till Altaibergen nära den kinesiska gränsen. Fyrtio procent av de deporterade var barn under 16 år.
Bland förbittrade kvarvarande anhöriga och vänner, kollegor och bekanta, hette det att det var ”de judiska kommunisterna” som stod bakom deportationerna. ”Judarna gick för långt!”
En vecka senare angrep Hitler Sovjetunionen. Tyskarnas Armégrupp Nord närmade sig snabbt Litauen.
Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis, Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
30 maj 2011
26 maj 2011
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmorden och deportationerna i Litauen under 1940-talet hade sin mörka bakgrund i Baltikums historia. Den mångkulturella befolkningen genomsyrades av bittra erfarenheter, sårad nationell stolthet, politisk revanschism och rädsla för den egna gruppens utplåning.
Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.
Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.
Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.
I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.
Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.
Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.
För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.
Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!
Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.
Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.
De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.
Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.
I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.
Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.
Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.
Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.
Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.
Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.
Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.
I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.
Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.
Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.
För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.
Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!
Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.
Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.
De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.
Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.
I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.
Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.
Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.
Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.
Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.
Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
7 maj 2011
Två folkmord?/Litauen (1)
Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.
Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?
”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.
Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.
Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.
Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.
Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.
En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.
Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.
Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.
Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.
Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:
”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”
I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:
”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”
Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:
”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”
Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.
Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?
”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.
Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.
Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.
Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.
Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.
En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.
Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.
Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.
Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.
Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:
”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”
I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:
”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”
Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:
”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”
Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.
Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.
Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)
24 februari 2011
Munkar, nunnor och världen
Redan före sex på söndagsmorgonen går vi grusvägen upp mot Katarinaklostret (se förra artikeln). Nattkylan ligger ännu kvar över Sinaiöknen. Den uppgående solens första strålar träffar toppen av Mose berg, som lyser i gult och rött.Klockorna ringer i tsar Alexander II:s klocktorn inför morgonliturgin. Därinne i kyrkan skingras långsamt dunklet och i det gröna kassettaket blänker stjärnor av guld, alltmedan det heliga rummet fylls av den enkla, bysantinska, liturgiska sången.
Tre timmar senare är det dags för frukost i munkarnas speciella kaffestuga. Bara ett begränsat antal utomstående är inbjudna dit. Det serveras spenatpaj och söta kakor, chokladpraliner, svart kaffe och te på tepåse.
Det är redan varmt, fönstren står öppna. De lövmönstrade gardinerna rör sig knappt. På väggen hänger bilder av helgon och kyrkoledare men också av den grekiske exkungen Konstantin II och hans danskfödda hustru Anne-Marie. Hennes dekolletage har gjorts lite mera sedesamt genom en diskret retuschering.
Fader Pavlos, som ledde morgongudstjänsten, och en ung novis, som för ett par år sedan kom till klostret från Kanada, sitter lite för sig, beredda att svara på frågor. Hur är vardagen i klostret? Svar: ”För en munk är varje dag som den första, och den kan också vara den sista.” Hur är det att ständigt bli störd av turister och pilgrimer? Nytt svar: ”Om någon knackar på din port måste du öppna, även om du är försänkt i bön. Bönen kan du fortsätta senare, men just den människan kanske du aldrig ser igen.”I en annan del av rummet sitter en nunna från kvinnoklostret i Fahran några mil bort. Jag får senare höra hennes historia. Hon har varit gift. När mannen dog ville hon dra sig undan till klostret. Hennes barn var redan vuxna, de hade ingenting att invända. Och nu bor hon i ett litet eremitage tillsammans med en annan nunna. På söndagarna kommer de till morgonliturgin här i Katarinaklostret.
Andra munkar kommer och går. Deras fotsida kaftaner frasar. Deras skägg är yviga; det tillhör traditionen att skägg inte skall vara alltför välansade, sådant kunde uppfattas som fåfänga. Med dämpade röster talar munkarna sinsemellan och undviker att tilltala gästerna.
En storvuxen, frodig munk i 30-årsåldern är mer utåtriktad. Han talar utmärkt engelska. Det visar sig att han kom till klostret från USA någon gång på 1990-talet. Han var då en mycket ung, nyfiken punkare – och han valde att stanna i klostret som ortodox munk. Nu tillhör det hans uppgifter att visa turister och pilgrimer runt bland de unika ikonerna och berätta om deras och klostrets 1500-åriga historia.
Men Katarinaklostrets mest berömda dyrgrip finns bara delvis kvar inom murarna: Codex Sinaiticus, den äldsta kända fullständiga versionen av Nya testamentet, handskriven på grekiska någon gång på 300-talet. Därtill kommer Gamla testamentet på grekiska, vilket gör Codex Sinaiticus till en komplett bibel, kanske en av de 50 handskrivna biblar som kejsar Konstantin den store lät tillverka år 331.
Historien om denna berömda handskrift är både dramatisk och sorglig. År 1844 anlände den då 29-årige tyske bibelforskaren Constantin Tischendorf – efter tolv dagar på kamelrygg – till Katarinaklostret, för att leta efter gamla handskrifter.Han kom att göra sitt livs fynd. I en hög med skräp som skulle brännas hittade han 129 pergamentblad med Gamla testamentet på grekiska. Han fick som gåva med sig 46 av dessa hem till universitetet i Leipzig, där de fortfarande finns.
Men Tischendorf ville ha mer. År 1859 var han tillbaka i klostret, nu med rekommendationsbrev från klostrets höge beskyddare, den ryske tsaren Alexander II. Den här gången hittade han mycket mer: 346 blad, bland dem hela Nya testamentet. Allt inslaget i en röd duk. Det var en bibelhistorisk sensation.
Tischendorf lyckades med hjälp av en penningsumma från tsaren få ”låna” handskriften för att kopiera den i S:t Petersburg. Han lovade skriftligt att återlämna den oskadd och i gott skick så snart klostret ville ha den tillbaka. Men så blev det inte.
Munkarna kände sig lurade och det talades om stöld, trots att klostrets nye ärkebiskop år 1869 faktiskt skrev ett brev till tsaren där han överlämnade skriften till denne som ”ett bevis på evig tacksamhet från oss och Sinai”.
Än mer sårig blev historien när Stalin beslöt sig för att sälja handskriften för 100 000 pund till British Museum i London. Han behövde pengar till sin femårsplan för Sovjetunionen. I december 1933 kom Codex Sinaiticus till London och redan månaden därefter krävde Katarinaklostret återigen att få den tillbaka. Utan framgång. Handskriften är fortfarande kvar på museet.
Men 1975 kom en oväntad tröst. Munkarna upptäckte ytterligare 13 stora blad, som visade sig vara en del av Codex Sinaiticus. De låg i en bortglömd jordkällare under ett av klosterkapellen. Dessa blad lär man inte lämna ifrån sig i första taget.
Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm, 2006; Codex Sinaiticus hemsida, British Library, London.Bilder: 1. Den uppgående solen belyser bergen ovanför Katarinaklostret. 2. Fader Pavlos med kanadensisk novis i klostrets kaffestuga. 3. Codex Sinaiticus. Blad som hittades i klostret 1975 och som fortfarande finns kvar där. 4. Längs klostermuren, gränsen mot världen. Egna bilder från besök i november 2010.
Se även den tidigare artikeln om Katarinaklostret: Klostret i öknen.
5 februari 2011
Klostret i öknen
Katarinaklostret i den egyptiska Sinaiöknen ligger inte vid allfarvägen. Reser man från Kairo får man räkna med en hel dag på buss eller rent av en övernattning på hotell vid Suezbukten. Det är lättare att komma från Sharm el Sheik, men då skall man förstås ta sig dit först.Det verkliga avståndet till Katarinaklostret mäts dock i en annan dimension. Detta grekisk-ortodoxa kloster är ett av kristenhetens äldsta med en obruten bönetradition ända tillbaka till det bysantinska 500-talet. Avståndet till dagens glittrande metropoler är nästan ofattbart stort.
Det var kejsar Justinianus (527-565) i Konstantinopel som lät uppföra de 15 meter höga murarna och huvudkyrkan som är byggd som en basilika. Han ville bevara och befästa en tradition: att detta var platsen för Mose brinnande buske (2 Mos. 3:2-5) och att berget intill var Sinai berg, där Gud själv en gång hade givit Moses ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger” (2 Mos. 31:18).
Än i dag växer mitt i klostret ett ömt vårdat exemplar av den brinnande busken, Rubus sanctus, en björnbärsart, som inte finns på någon annan plats i Sinai öken.Vi kom till klostret efter många timmars utmattande bussåkning och nästan ramlade in till vesper i kyrkan på lördagseftermiddagen. Därinne mötte ett dammigt dunkel, ett slags stillastående som bara långsamt avslöjade sin levande verklighet.
Fyra munkar sjöng vespertexterna, andra satt i avsides nischer längs väggarna och i de bortvända munkstolarna, man lade knappt märke till dem. Ljuskronor och kandelabrar lystes svagt upp av sina levande ljus. Efter en stund räckte detta ljus för att ikonerna runt om i kyrkan skulle börja glöda mörkt – fast många av dem i ärlighetens namn var så dammiga och täckta av åratals klibbig rökelse att man knappt kunde se vad de föreställde.
Starkast var dock intrycket av den åldriga, bysantinska sången: de fåtaliga mansstämmorna med sina återkommande melodislingor som i utsökt enkelhet och stillhet fyllde rummet. Kyrie eleison, kyrie eleison, Herre förbarma dig! Från altarrummet bakom ikonostasen svarade prästen allt svagare. Till slut dog sången ut, eller försvann den bara in i det tidlösa?Efter gudstjänsten köade vi skandinaver tillsammans med en grupp fromma pilgrimer från Ryssland för att vörda den heliga Katarinas reliker. Hennes vänstra hand ligger i ett öppet skrin. Det är makabert, men i dunklet kan man inte se vad det är man bugar sig för. En munk övervakade ceremonin och överräckte sedan en liten silverring med Katarinas emblem AK, Agia Katarina, inneslutet i ett hjärta, till var och en av besökarna.
Katarina var en stark kvinna som levde i Alexandria i slutet av 300-talet. En dag vägrade hon att offra till den romerske kejsaren Maxentius. Hon försökte tvärtom omvända honom till kristendomen. Kejsaren tillkallade då 50 lärde för att övertyga henne om att hon hade fel, men de misslyckades. Som straff beslöt kejsaren bränna dem på bål. När han sedan ville tortera Katarina till döds i ett slags spiktunna, gick tortyrredskapen sönder. Till slut blev hon halshuggen.Hennes kropp var länge försvunnen. Men på 800-talet hittades den mirakulöst på Sinai berg intill klostret, som dittills endast varit tillägnat Gudsmodern Maria. Nu blev det även Katarinas kloster. Och ringen, som Katarinas pilgrimer får än idag, erinrar om den ring hon själv, enligt legenden, fick direkt av Kristus inför sina prövningar och lidanden.
När vi kom ut ur kyrkan efter vespern var det redan mörkt. Vi visades genom trånga prång och över rangliga trätrappor till klostrets museum. Här finns några av världens äldsta ikoner, bl a den äldsta kända bilden av Kristus. Den är från 500-talet. Han framställs där som världshärskaren, pantokrator, som gör en välsignande gest med höger hand och håller evangelieboken med den vänstra.
Man kan också notera att hans ögon verkar märkligt olika. Traditionen säger att Kristus vänder höger öga uppåt mot Gud fader, som har sänt honom, medan han med det vänstra ser bortom tiden.Mellan åren 730 och 843 förstördes mängder av ikoner i den kristna världen under den s k bildstriden. En mycket stark rörelse inom kristenheten ville ta det gammaltestamentliga förbudet (2 Mos. 20:4) mot bilder ”vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden” på allvar. Alla bilder skulle därför på kejserlig order förstöras.
Ikonerna i Katarinaklostret kom emellertid att räddas. De skyddades av munkarna och kunde inte nås av kejsarens utsända. Klostret låg nämligen sedan år 641 på muslimsk mark och kunde dessutom visa upp ett personligt fribrev från Muhammed själv! Muslimer, som än i dag har ett bildförbud i sin religion, kom därmed att rädda några av kristenhetens viktigaste bilder.
Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm 2006; Ulf Abel, Ikonen, den besjälade bilden, Artos & Norma bokförlag, 2006. Egna anteckningar från besök i november 2010.
Bilder: Bild 1. Entrén till Katarinaklostret är den mest oansenliga man kan tänka sig. I orostider murades den igen helt och besökare fick då hissas upp i en korg till murkrönet. Bild 2. Mose brinnande buske, som den ser ut i klostret idag. Bild 3. Huvudkyrkans klocktorn. Skänkt av den ryske tsaren Alexander II. Bild 4. Katarinaklostrets emblem, Agia Katarina, AK. Emblemet sitter över ingången till klostret. Bild 5. Världens sannolikt äldsta Kristusbild. Ikon från 500-talet. Katarinaklostrets museum. Egna bilder från besök i november 2010.
Det finns ännu en artikel om Katarinaklostret: Munkar, nunnor och världen.
2 januari 2011
Ett år i svenska haikuer
Vinter
Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.
+
Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.
+
Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!
Vår
Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.
+
Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.
+
Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.
Sommar
Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.
+
Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.
+
Åter vid början.
Den ljumma kvällen
och allt som aldrig hände.
Höst
Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.
+
Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.
+
Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?
Anm.: Samtliga dessa haikuer har publicerats på Öga och Öra under åren 2006 - 2009. Copyright Johan Selander.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
