6 juni 2010

Striden med DN/Ahlin (3)

I juli 1965 skrev Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ett brev till Lars Ahlin. DN skulle ha en artikelserie om Bibelns böcker och Lars Ahlin inbjöds att vara med. Men svaret dröjde. Vid jultid skrev Lagercrantz igen och föreslog nu att Ahlin skulle skriva om Paulus.

Lars Ahlins inställning till Olof Lagercrantz var kluven. Redan 1960 hade Lagercrantz refuserat ett antal artiklar av Ahlin med motiveringen att de var obegripliga, och han hade lagt till den sårande kommentaren: ”… jag tror att detta inte enbart beror på brister i min begåvning.”

Men en författare har förstås behov av att kommunicera med sina läsare även genom landets största morgontidning, när det erbjuds. Ahlin satte sig ner och skrev. Det blev flera artiklar.

Den första publicerades den 12 februari 1966 under rubriken Allt är tillåtet. Det var en stor uppgörelse med tidens nihilism och Olof Lagercrantz var entusiastisk. Han skrev till författaren: ”Jag är väldigt lycklig över att ha Din artikel och väntar med spänning på den andra.”

Den publicerades en vecka senare och hade rubriken Världen blott värld. Ahlin presenterade sin radikala syn på Paulus problemställning: Hur skall den kristne kunna leva i, men inte av världen? Ahlin framställer människan som en myndig person som måste forma sitt liv ensam – utan Gud! Världen är visserligen en gåva av Gud, men ändå bara värld med utmätt tid. Inför denna världs krav och domar står den kristna människan fri och utan ansvar. Hon är ju insatt i ett evighetsperspektiv! Och därmed har hon i stället fullt ansvar inför Gud för sitt liv, sin egen historia. Eller uttryckt med andra ord: Den kristne har ansvar för världen, men inte inför den.

Lars Ahlin angrep sekularismen, dvs den moderna gudsförnekelse som just genom sin förnekelse blir ett tvång för sina anhängare att i stället anpassa sig till den gudlösa världens villkor. ”I stället för att ställa sig fri och formande i världen, försöker sekularismens människa att bli formad och instängd av den.” Och han fortsatte: ”Sekularismen är inte bara en ideologi. Den är en inomvärldslig religion. Människorna bör befrias från dess tyranni.”

När den tredje artikeln skulle publiceras blev det tvärstopp. ”Jag kan inte publicera artiklar i DN som jag inte själv förstår”, skrev Olof Lagercrantz i ett brev till författaren. Det var som ett eko från 1960. Ahlin stegade upp till DN och träffade chefredaktören på hans tjänsterum. Det blev ett hett möte som varade i 45 minuter. Lagercrantz krävde kortning av artikeln. Ahlin erbjöd uppdelning på två. Lagercrantz vägrade. Till slut sade han nej till publicering. Ahlin blev förbannad och sade att Lagercrantz i fortsättningen borde akta sig för att ta alltför stora ord om yttrandefrihet i sin mun. Därmed avslutades mötet – och Lars Ahlins kontakter med Dagens Nyheter.

I sin självbiografiska bok Ett år på sextiotalet skrev Olof Lagercrantz 24 år senare att han trodde att Lars Ahlin var ute för att provocera. Men, tyvärr, ”han var på fullaste allvar inne i spekulationer som jag inte begrep. Om tjugu år, sa han, kommer alla att förstå vad du i din enfald inte ser. Då får du skämmas.”

Lagercrantz påstår att han i desperation gick med på att publicera två artiklar. ”De infördes. Ingen förstod något. Men jag hade åtminstone räddat mig från att helt ha refuserat denne väldige man.” Formuleringen dryper av ironi. Och han säger inte ett ord om den entusiasm han visat över den första artikeln.

Vad var det då som DN:s chefredaktör inte begrep? Resonemanget var en direkt fortsättning av det i Världen blott värld. Denna gudlösa värld är alltid laddad med värdeomdömen och makthierarkier, ingen kan undgå dem. Enligt Ahlin är det en följd av syndafallet. Från och med det råder en människa över andra, härskarna över undersåtarna, herrarna över slavarna.

Men kan man nu inte undgå värdesystemen så borde ändå alla människor få del av dem på ett jämlikt sätt. Ahlins budskap var radikal, jordisk och icke-religiös jämlikhet! Det borde inte ha varit så främmande för DN:s chefredaktör, som vid denna tid flirtade ohämmat med den politiska vänstern.

Olof Lagercrantz har inte ens försökt berätta om vad han inte förstod av Lars Ahlins ”spekulationer” – om det nu överhuvudtaget handlade om begriplighet. Kanske var det i stället så, att han inte ville förstå Ahlins kristna radikalitet. Marxister och liberaler ansåg sig ju ha monopol på det radikala. Dagens Nyheter var dessutom en tidning som gick i bräschen för avkristningen av Sverige. De religiösa perspektiven blev ofta avhånade.

Och här gick nu en av Sveriges mest kända författare till storms mot en förtryckande sekularism som hade påtagliga drag av tidningens egna hållning. Till råga på allt beskyllde han denna sekularism för att vara något så föraktligt som en religion! Kanske blev det helt enkelt för magstarkt för Dagens Nyheters chefredaktör.

Referenser: Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin åren 1946-1997, Bonniers 2005; Lars Ahlin, Sjung för de dömda, Bonniers 1995 (i denna artikelsamling ingår Allt är tillåtet, från DN 12.2.1966, Världen blott värld, från DN den 19.2.1966, samt Fakta och fikta, som är den tredje, refuserade artikeln); Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990.

Anm. 1: Artikeln bygger i stor utsträckning på de uppgifter som Lars Ahlins hustru Gunnel har lämnat i ovan nämnda bok. Hon redovisar ordagrant brev från Lagercrantz samt egna, samtida anteckningar om händelserna och om Lars Ahlins reaktioner. Vid mötet med Lagercrantz var hon själv närvarande. Jag har bedömt detta material som trovärdigt. Däremot har Olof Lagercrantz inga som helst källhänvisningar och det är uppenbart att han delvis blandar samman händelserna från 1960 med dem från 1966. Hans version får ses som mindre trovärdig och i huvudsak en redovisning av de känslobetonade minnen som han hade kvar 24 år senare.

Anm. 2: Gunnel Ahlin frågar sig själv vari skillnaderna mellan Lars Ahlin och Olof Lagercrantz egentligen bestod. Hon erinrar sig en översvallande recension som Lagercrantz skrev om Ahlins roman Natt i marknadstältet, när den kom 1957. Rubriken var I språkets varma vind. Lagercrantz berömde framför allt Ahlins språk. Det gjorde emellertid Lars Ahlin missnöjd. För honom var det innebörden av orden som var det viktigaste. Gunnel Ahlin skriver: ”Lasse menade att Olof L. varken kunde analysera eller förstå varför han skrev som han skrev eller vad han ville ha sagt med sin bok. Eller också skyggade han för dess innehåll. Någonstans där måste olikheten dem emellan finnas.”

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

1 kommentar:

Eric Dominicus sa...

Där ser vi vad oviljan kan göra även med en begåvad chefredaktör! Så här långt senare är det svårt att förstå det hårda paradigm som härskade i kultur och religionsanalysen.

Redan på 30-talet förutsäger Berdjajev att de totalitära ideologierna som bygger på humanismens axiom att människan är alltings mått kommer att implodera; det är bara en tidsfråga.

Svens Stolpe skriver i sin bok, Nikolaj Berdjajef (1944):

"Humanismen betraktar nämligen människan som en del av naturen..avskär människan från hennes egentliga kraftkällor, berövar henne hennes verkliga värdighet, i och med att den förnekar att människan är skapad till Guds avbild, d. v, s. som ett skapande andligt väsen, utrustat med autonom frihet"

Om någon framstår som dammig idag så är det inte den refuserade Ahlin.