21 augusti 2009

Öga och Öra tre år

Innan årets födelsedagshälsning kunde skrivas hann Öga och Öra bli tre och ett halvt år. Men bättre sent än aldrig! Efter en lång paus har mitt skrivande förhoppningsvis åter kommit igång. Därmed går jag direkt till saken. Detta hände på Öga och Öra under 2008:

Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).

Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).

Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.

I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).

Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)

Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t. ex. Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).

En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).

Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).

Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).

”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).

Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).

I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).

När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.

Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).

Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)


Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år

12 augusti 2009

Till en arg son och en vilsen mamma

Satt på krogen. Inte hade jag för avsikt att lyssna, men samtalet vid bordet bredvid trängde sig på och jag kunde inte värja mig. Det blev en del av min egen verklighet.

En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.

Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.

Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!

Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.

Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.

Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.

Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.

Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?

Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.

Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.

Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.

Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.

10 augusti 2009

Månadens haiku

Skogen återtar
den sandvarma flyktvägen
från barnets drömmar.


(Ystad 1950-2006)

Förra månadens haiku

2 augusti 2009

Vedergällningsvapnet/Speer (4)

I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!

Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.

Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.

Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.

För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.

Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.

Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.

Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.

Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.

Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.

Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.

Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.

Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.

Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.

Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.

Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)