27 oktober 2008

Germania och judarna/Speer (2)

Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.

Så var det tänkt.

Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.

Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.

I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.

Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.

Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.

För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.

Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.

Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.

I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.

Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.

Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.

Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.

Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.

Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.

Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö

Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.

16 oktober 2008

Kapitulationen/krisen (2)

Det satt långt inne men till slut har regeringarna och centralbankerna givit upp sitt motstånd, sänkt räntorna och i princip garanterat hela EU:s och USA:s bankväsen. I Storbritannien och USA är storbankerna till och med på väg att delvis förstatligas.

Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.

Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.

Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.

Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!

Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.

Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.

Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.

Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.

Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.

Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.

Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.

År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.

Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!

Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.

Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.

Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.

Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"

Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods

1 oktober 2008

Månadens haiku

Under nedtryckt hatt
och bakom uppfälld krage
vidgas lungorna.


Förra månadens haiku.