30 september 2008

Marknadens välkomna hämnd

Det är marknaden som nu tar hämnd på ansvarslösa finansmusketörer. I åratal har dessa lyckats inbilla naiva politiker och oss vanliga bankkunder och låntagare att vi har levat i en ny tid, en era av stabil tillväxt där gamla tiders cykler av ”boom and bust” plötsligt upphört att existera.

De hade fel. Igen.

Ändå är det meningslöst och felaktigt att bara hänga ut ett antal giriga bankdirektörer som syndabockar för dagens djupa ekonomiska kris (inte alls bara en ”finanskris” som media påstår). Girigheten har styrt även husköpare, aktiesparare och företagare ända ner till konsumföreståndare och systembolagschefer. Skall det letas syndabockar finns det många att peka ut.

Åtskilliga av oss har anledning att ångerfullt dunka näven mot pannan och utbrista ”mea culpa!” – min skuld! För visst har varje enskild person ansvar för sina ekonomiska beslut! Varför tog jag huslån till 100 procent av fastighetens marknadsvärde i en tid när huspriserna rusat upp i himlen under mer än ett decennium? Varför investerade jag alla mina pengar i Rysslandsfonder trots att alla visste att dessa var extremt riskfyllda? Vanligt bondförnuft kunde ha talat om för oss att ”what goes up will come down”.

Men vi spelade med i casinot, vi lyssnade på finansmusketörernas förföriska locktoner – inte på vår egen nedärvda skepsis och försiktighet. Det är faktiskt inte bara musketörernas fel!

Det är märkligt att nu höra krav på att kunderna skall gå skadeslösa ur eventuella bankfallissemang. I Sverige har staten garanterat sparkontobehållningar upp till 250 000 kronor. Därutöver får bankspararna snällt ställa sig i kön av fordringsägare i ett eventuellt konkursbo. Och huslåntagare som inte kan klara sina räntor och därför måste sälja huset till reapris får stå sitt kast. Det är tufft och beklagligt men inte mer än rätt.

För vad skulle hända om staten garanterade allt vad en sparare satte in på banken? Eller om man kunde låna hur mycket som helst utan hänsyn till plötsliga räntehöjningar? Det skulle frånta bankkunderna allt ansvar; de skulle inte längre bry sig om att ens försöka bedöma finansinstitutets seriositet eller sin egen betalningsförmåga. Och bankerna skulle förstås genast vara beredda att ta större risker med kundernas pengar.

I själva verket är en viktig förklaring till den nu utblommande ekonomiska krisen att bankerna under flera decennier vant sig vid att tro att de hade statens skyddande hand i ryggen. Det har varit en oskriven lag att storbankerna inte fått lov att gå i konkurs – konsekvenserna för den vanliga ekonomin skulle bli alldeles för omfattande.

Med denna ”kunskap” i bakhuvudet har bankledningarna spelat ett fult spel som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”, dvs ett omoraliskt risktagande som de aldrig skulle ha gett sig in på om de trott att de skulle få stå för konsekvenserna själva. Alltså om marknaden fått fungera fullt ut!

Men marknaden har inte tillåtits fungera. Politikerna har visserligen ”avreglerat” och privatiserat finansmarknaderna men märkligt nog bara när det gällt vinsterna. De stora förlusterna, katastroferna, har de varit beredda att låta skattebetalarna stå för.

Därför är det fel att nu tala om att dagens kris skulle innebära ett underbetyg för den fria marknaden. Krisen är snarare en följd av att marknaden aldrig varit så fri att den kunnat fungera fullt ut med sitt hämnande Damoklessvärd av felslagna spekulationer.

Men nu har svärdet fått falla. Det är ett gott tecken att Lehman Brothers, en av de stora bankerna som finansmusketörerna trodde var skyddade, tilläts gå i konkurs. Det var den händelsen som spred den förlamande rädslan i finansvärlden; rädslan som nu gör att bankerna inte längre litar på varandra. Ändå tycker de att kunderna skall lita på dem och inte ta ut sina pengar!

Lite ödmjukhet vore klädsamt.

Naturligtvis skall bankkunderna inte ta ut sina pengar från banksystemet. Det skulle framkalla katastrofen. Men de kan mycket väl flytta dem till konton i andra banker så att bankgarantin täcker deras tillgångar. Och finansmusketörerna skall upplysas om att alla misstag inte är ursäktliga. De skall löpa en verklig risk att få ta smällarna själva. Att vissa banker går under är sunt och rätt.

PS: Sedan detta skrevs har statens garanti för sparkonton höjts till 500 000 kronor per person och bank.

Att begrunda: SvD:s läsarfrågor om krisen.
Även Bo Rothsteins artikel på SvD:s Brännpunkt: Nyliberalerna tysta så det dånar.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Kapitulationen/krisen (2)
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen (8)

25 september 2008

Apropå Malmöpolisen

Sorgligt är att konstatera:
Sverige klarar inte mera
rätt och ordning att försvara.
Ändå måste man förklara
hur allt blir bättre bara
polisen slutar att agera
och låter buset fritt husera!
Vem vill man provocera?


Sedan Malmöpolisen fredagen den 19 september kommenderats att avstå från att ingripa mot skadegörelse och misshandel under en urspårad demonstration, trots att brotten begicks framför polismännens ögon. Avsikten med passiviteten var att undvika att provocera. Se t ex Dagens Nyheter 21 september, Maria Abrahamnssons ledarkommentar i Svenska Dagbladet 22 september och Svenska Dagbladet 23 september.

22 september 2008

Citatet

Jag skrev för litet sedan en lång rad av memoreringslappar om att det inte finns några historiska sanningar, utan att historieskrivningen och den historiska dikten bara äro avspeglingar av sin egen tid. Nu hörde jag en kväll i radion, att en fransman slungat ut ett stort verk, byggt just på alldeles samma grundidé. Det förhåller sig, som jag alltid säger: tiden föder idéerna.

Verner von Heidenstam (1859-1940), citerad i Kate Bangs bok Övralid (Stockholm, 1946).

Fäder och söner/Albert Speer

Ibland finns det en urberättelse, en historia inom vars symbolladdade ramar något centralt i en människas liv plötsligt blir synligt och gripbart. Det som hände Albert Speer på en byggplats i Berlin hösten 1933 är kanske en sådan urberättelse.

Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.

Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.

Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”

Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.

Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”

Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.

”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”

Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”

Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.

Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.

Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.

Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.

Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.

Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.

I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”

Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Se också: Massmördare med gott samvete

14 september 2008

Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

”Ty också i döden är jag rädd att glömma
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”

Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.

Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.

Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.

Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).

I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.

Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.

Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.

Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.

Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.

Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.

I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”

Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.

Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.

Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.

Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.

Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”

Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.

Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.

Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz

9 september 2008

Citatet

Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time.

Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947

Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Demokratin har blivit en oantastlig överideologi, en självklarhet som inte får ifrågasättas. Den som ändå gör det får räkna med att själv bli ifrågasatt och marginaliserad i samhällsdebatten, utföst bland stollarna längst ut på höger- eller vänsterkanten.

Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.

Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?

Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.

Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?

På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”

Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.

Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.

Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.

Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.

Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.

Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.

Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.

Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.

Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.

Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.

Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.

Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

1 september 2008

Månadens haiku

Ingen ropade.
Tillfället passerade
med ett leende.


Förra månadens haiku