31 augusti 2008

Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn

Efter det rysk-georgiska femdagarskriget talas det nu vitt och brett om västerlandets svaghet. Varken Nato, USA eller EU hade något att på allvar sätta emot den ryska aggressionen.

I väst har många levt i föreställningen att Ryssland var på rätt väg, att Putin lagt de forna aggressiva avsikterna på hyllan för att utveckla fredligt samarbete och ekonomisk integration. Men så var det tydligen inte.

Händelserna har väckt minnen från 1970-talets sk avspänningspolitik. Rädslan för kärnvapenkrig drev då fram en ängslig underdånighet för den kommunistiska stormakten. Den brittiske filosofen Bertrand Russell hade präglat uttrycket ”Hellre röd än död!”, som fick ett förödande genomslag i den politiska debatten. Väst skulle avstå från att kritisera Sovjetunionen för att undvika konfrontation och krigsfara.

Mot detta protesterade den ryske författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han var kommunismens svurne fiende. Åtta år satt han i sovjetiska fångläger och sedan var han förvisad till Sibirien i tre år för sina åsikters skull. I sin bok Gulagarkipelagen avslöjade han det gigantiska sovjetiska lägersystemet för en bred allmänhet. Boken hade smugglats ut ur Sovjetunionen och Solzjenitsyn landsförvisades samma år, 1974.

Under sommaren 1975 gjorde han en föreläsningsturné i USA inbjuden av den amerikanska fackföreningsrörelsen AFL-CIO. Ett återkommande tema i de hetsiga anförandena var att avspänningspolitiken mellan väst och öst var ett svek mot de förtryckta miljonerna i Sovjetunionen.

När kritiken mot Sovjetsystemet tystnade kunde den kommunistiska repressionen i lugn och ro skärpas, menade han. Samtidigt som avspänningspolitiken introducerades minskades matransonerna till de redan svältande i Gulaglägren.

Under Solzjenitsyns rundresa i USA kunde man i TV följa hur en amerikansk och en sovjetisk farkost dockade i rymden. Det var ett resultat av ett alltmera omfattande tekniskt samarbete mellan stormakterna. Solzjenitsyn påminde om att även tekniköverföringen från väst till öst användes i förtryckarsystemet.

Vid samma tid förbereddes den tredje Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors (augusti 1975). Den skulle bli den dittills största framgången för avspänningspolitiken. Men Solzjenitsyn misstrodde den mycket hyllade sk Helsingforsandan. Han förklarade: ”Vad som för er förefaller att vara ett mildare klimat är för oss [i Sovjetunionen] en förstärkning av totalitarismen.”

Solzjenitsyn var övertygad om att kommunismen eftersträvade världsherravälde och frihetens undergång. Därför var det för honom ”omöjligt att samexistera med kommunismen på samma planet. Antingen kommer den att spridas som cancer, och förgöra mänskligheten, eller också måste mänskligheten göra sig fri från kommunismen”.

Detta ville västvärlden inte se. Den höll på att bli en värld utan vilja som gradvis förstelnade inför den fara som hotade, ansåg han. Och defaitismens predikant Bertrand Russell fick svar på tal: ”Varför sade han inte att det vore bättre att vara brun än död? Det finns ingen skillnad!” Men i väst härskade föreställningen att kommunismen var finare och bättre än nazismen. Antikommunister betraktades rent av på 70-talet som en sorts fascister. För den ryske fd lägerfången var det moraliska perspektivet ett helt annat: Bättre död än skurk!

Många uppfattade hans agiterande tal som uppmaningar till väst att föra en aggressiv politik mot Sovjetunionen med avsikt att störta dess kommunistiska regim. Så gjorde även den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, som därför rådde sin president, Gerald Ford, att inte ta emot Solzjenitsyn i Vita huset. Det blev en smärre skandal och Kissinger kritiserades för att vara rädd för att stöta sig med de sovjetiska ledarna.

Ville Solzjenitsyn ha krig? Han förnekade det även om hans ordval ofta var nog så krigiska. Däremot ville han ha ett slags ekonomisk bojkott. USA borde sluta sälja varor till Sovjetunionen. De fördelaktiga lånen och tekniksamarbetet borde stoppas. Om nu Sovjetunionen var så stark som kommunistledarna själva påstod, så låt den då stå på egna ben i 10–15 år, så får vi se hur det går, resonerade Solzjenitsyn.

Själv var han övertygad om att en sådan bojkott skulle tvinga Sovjetunionen att nedrusta och ge upp rymdsatsningarna för att i stället kunna föda och klä befolkningen. Det skulle framtvinga en avspänning inom landet, ansåg han.

En tuff attityd från väst skulle alltså få Sovjetunionens förtryckarsystem att vittra sönder inifrån. En tanke som inte låg särskilt långt från vad som verkligen kom att hända med Ronald Reagan som amerikansk president. Men dit var det ännu ett antal år.

Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York, 1975; Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, Stockholm, 1981. Artikel i Dagens Nyheter den 18 juli 1975, rubrik: ”Avspänning kommer före Solsjenitsyn” (om Solzjenitsyns väntade besök i Vita huset som ställdes in efter Kissingers ingripande). Aftonbladet skildrade samma händelse den 20 juli 1975, rubrik: ”Solsjenitsyns Sovjet-hat blev för mycket för Kissinger.”

Allmänt om Solzjenitsyn (dock före händelserna som skildras i denna artikel): Hans Björkegren, Alexander Solsjenitsyn, Biografi och dokument, Stockholm 1972.

Några fakta ur Solzjenitsyns liv: Född 11 december 1918. Fadern omkom vid en olycka ett halvår innan Alexandr föddes. Mamman var dotter till en förmögen jordägare. Familjens tillgångar konfiskerades vid revolutionen. Alexandr växte upp under enkla förhållanden tillsammans med sin mamma i Rostov vid Don. Studerade matematik och fysik. Artillerikapten under kriget. Fängslad 1945 för några kritiska ord om Stalin i ett brev. Elva år i Sovjetunionens lägersystem. Under det politiska tövädret i landet i början av 60-talet kunde han publicera kortromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlade om lägertillvaron. Cancerkliniken och Den första kretsen kom båda 1968, till en början enbart i utlandet. Uteslöts ur författarförbundet. Nobelpriset i litteratur 1970. Gulagarkipelagen I-III smugglades till väst. Solzjenitsyn landsförvisades 1974. Fyra romaner under samlingsnamnet Det röda hjulet handlar om åren före revolutionen 1918. De skrevs 1971-1993. 1994 återvände Solzjenitsyn till Ryssland. Död 3 augusti 2008 i Moskva. Putin var närvarande vid Solzjenitsyns begravning.

Stavningen: Aleksandr Solzjenitsyn stavas enligt Nationalencyklopedin just så. På 70-talet dock Alexander Solsjenitsyn (t ex av Hans Björkegren och i tidningsreportagen).


Till diskussionen: EU diskuterar Georgienkrisen, SvD 1.9.08

Se också: Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)
Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

Om parallellen till Hitlers inmarsch i tjeckiska Sudetlandet 1938: Sudettyskarna och katastrofen.

1 augusti 2008

Månadens haiku

Åter vid början.
Den ljumma kvällen
och allt som aldrig hände.


Förra månadens haiku