22 maj 2008

Den största dollarkuppen

I slutet av 1960-talet stod det klart att det fanns många fler dollar utanför USA än vad den amerikanska centralbanken skulle kunna lösa in mot guld. Den garanterade guldkursen 35 dollar per uns (31.1 gram) guld blev alltmer orealistisk. Banker och storbolag började spekulera i en höjning av guldpriset (se artikeln En dollar god som guld).

President Lyndon Johnsons löfte på nyårsdagen 1968 att guldpriset skulle ligga fast stoppade tillfälligt spekulanternas flykt från dollar till guld. Men redan i mars var kalabaliken igång igen.

Nu tvangs amerikanerna att delvis ta tillbaka sina garantier. Guldpriset på 35 dollar per uns skulle i fortsättningen bara gälla i guldhandeln centralbankerna emellan. På den privata marknaden i London skulle priset få fluktuera fritt och där skulle centralbankerna varken köpa eller sälja. Ett nytt tillfälligt lugn inträdde på valutamarknaderna.

Men dollaröverskottet hade fler dimensioner. När centralbankerna villigt växlade in dollar mot egen valuta, innebar det att den inhemska penningmängden ökade. Det ledde till inflation.

Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det blev allt mindre populärt i USA och varken den demokratiske presidenten Lyndon Johnson eller den republikanske Richard Nixon ville höja skatterna för att finansiera det. I stället tog man till sedelpressarna.

Situationen förvärrades radikalt under våren 1971 när den amerikanska handelsbalansen för första gången på hundra år gick med underskott, dvs värdet av importen översteg värdet av exporten. Det skapade ett nytt, våldsamt utflöde av dollar från USA.

Egentligen borde Richard Nixon både ha höjt skatterna och låtit den amerikanska centralbanken höja räntorna för att försvara dollarkursen. Men sådana åtgärder skulle ha dämpat den amerikanska konjunkturen, som redan hotades av recession och arbetslöshet. Det var ett politiskt pris som Richard Nixon inte ansåg sig ha råd att betala.

I stället tillät han att även den amerikanska statsbudgeten gick med stora underskott. Konjunkturen i USA stimulerades, räntorna föll och dollar fortsatte att flöda ut över världen.

Centralbankerna i Europa växlade in fler dollar. Det innebar att de snällt ställde upp som finansiärer av de amerikanska ekonomiska problemen och egentligen även av Vietnamkriget. Dollarns plats i Bretton Woods-systemet gav USA obegränsad tillgång till internationell kredit och genom dollaröverskotten kunde man på egna villkor exportera inflation till resten av världen.

Men systemet var i längden omöjligt att upprätthålla. I maj 1971 utbröt kaos på valutamarknaderna under trycket av spekulanternas agerande. Den här gången flydde de från dollar till den tyska valutan D-mark. Tyskarna gav upp försöken att stödja dollarn och lät sin egen valuta flyta fritt. Det innebar en uppskrivning av D-marken. Tyskarna tvangs alltså att göra den åtstramning av ekonomin som borde ha skett i USA. Man kan också säga att den tyska centralbanken, Bundesbank (bilden!), kapitulerade för spekulanterna.

Valutaoron kulminerade i augusti. Den brittiska centralbanken, Bank of England, hade tvingats stödköpa dollar i ofantliga mängder. Den 12 augusti frågade banken om den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, var beredd att växla in dollar till officiell guldkurs (35 dollar/uns). Den amerikanske finansministern John Connally anade att britterna tänkte försöka växla alla sina dollar till guld; det skulle ha kostat amerikanerna ¼ av deras kvarvarande guldreserv.

Connally informerade omedelbart president Nixon. Det naturliga hade nu varit att guldpriset höjdes, dvs att dollarns värde mot guld devalverades, och att överenskommelsen om fasta växelkurser från Bretton Woods omförhandlades med alla parter.

Men Nixon vägrade en öppen devalvering; en sådan skulle ha framstått som ett erkännande av amerikansk svaghet. I stället införde han den 15 augusti 1971 en tioprocentig skatt på all import samtidigt som han slutgiltigt upphävde möjligheten att växla dollar mot guld. Det var ett klart brott mot USA:s åtaganden enligt överenskommelsen i Bretton Woods.

Genom att koppla loss dollarn helt från guldet kunde Nixon undvika en formell devalvering. Åtgärden framstod i stället som ett beslutsamt försvar av amerikanska intressen. Att importavgiften i praktiken innebar en devalvering av dollarn med 10 procent, när den användes för köp av importerade varor, talade man tyst om. Europa och Japan protesterade tafatt.

Nixons beslut var politiskt genialt. Han upphävde Bretton Woods-systemet och lyckades skjuta skulden på Europa och Japan, som dessutom tvingades se värdet av sina ackumulerade dollartillgångar i ett slag reducerat med oerhörda belopp. Och än fler dollar skulle de bli tvungna att acceptera. När guldet var ur leken fanns det ju inte längre något alternativ. Det var tidernas största dollarkupp.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffitt, The World’s Money, International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1983; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crises: Yesterday and tomorrow, Princeton University 1979.

Bilden: Entrén till den tyska centralbanken Bundesbank i Frankfurt.

Anm.1: Spekulanterna var internationella storföretag, banker och investerare av olika slag. Många av dem var amerikaner. De ansåg i regel att de bara skyddade sina tillgångar mot valutarisker. Varför skulle de sitta med en massa tillgångar i dollar om de trodde att dollarn inom kort skulle förlora i värde?

Anm.2: En centralbank förvaltar ett lands guld- och valutareserv. Den ger ut det egna landets sedlar och mynt och svarar för penning- och valutapolitiken. Den är också statens bank. I Sverige är Riksbanken centralbank.

Se 0ch hör president Richard Nixon upphäva USA:s löfte att växla in dollar mot guld. TV-tal den 15 augusti 1971.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1) En dollar god som guld (2) The Dollar Connection (4)

Inga kommentarer: