25 april 2008

En dollar god som guld

Dollarns starka ställning efter kriget blev så småningom också dess svaga punkt. En rad dollarkriser avlöste varandra. Även de senaste årens dramatiska försvagning av dollarn har rötter tillbaka till 1950-talet.

År 1952 avspeglade dollarns styrka i första hand USA:s styrka. Med fem procent av världens befolkning svarade USA för 40 procent av industriproduktionen. Dollar flödade ut från USA i form av bistånd och lån till återuppbyggnaden efter kriget, betalningar för de amerikanska trupperna i Europa och som amerikanska företags utländska investeringar.

Förtroendet för dollarn gjorde finanssystemet stabilt. USA hade i Bretton Woods 1944 (se förra artikeln!) lovat att varje dollar skulle kunna lösas in mot amerikanskt guld, 35 dollar per uns (31,1 gram). Två tredjedelar av världens monetära guld fanns säkert lagrat i Fort Knox. Alla ville ha dollar, ja, det rådde dollarbrist.

USA var på detta sätt det enda land i världen som kunde betala för sig med sin egen valuta överallt. Centralbankerna i alla länder växlade gärna in dollar. Dollarn blev därmed den dominerande reservvalutan, dvs den valuta som centralbankerna höll i sina valutareserver.

I oktober 1960 kom en första signal om att allt inte stod rätt till. Guldpriset på den privata guldmarknaden i London gick plötsligt upp till 40 dollar per uns. Bank of England begärde att guld skulle skeppas från USA till London.

Det var extraordinärt. Om priset på privatägt guld var högre än det av USA officiellt garanterade, kunde varje centralbank eller regering kamma hem enkla vinster genom att sälja guld i London för dollar och sedan växla in dessa dollar mot (billigare) nytt guld i USA.

Inte mindre än 25 utländska centralbanker gjorde sådana affärer; det var inte precis ett uttryck för solidaritet med amerikanerna. Guld fördes ut från USA och guldpriset sjönk tillbaka till omkring 36 dollar per uns. Den nyvalde amerikanske presidenten John F. Kennedy lovade högtidligt att det garanterade priset på guld skulle ligga fast.

Men händelsen visade att det fanns en koppling mellan enskilda personers och företags innehav av dollar utomlands och den amerikanska guldgarantin samt att priset, dvs kursen på dollarn, faktiskt kunde skifta. ”Det tidigare absoluta förtroendet för dollarn återställdes aldrig”, konstaterade senare Milton Gilbert, chef för Bank for International Settlements i Basel.

Det blev allt tydligare att det fanns fler dollar utanför USA än någon hade räknat med – och att guldet i Fort Knox inte skulle räcka om alla ville växla till guld. Dollarbristen hade omärkligt förbytts i ett dollaröverskott.

Dollaröverskottet i utlandet kom att kallas Eurodollar. Dessa dollar blev tillsvidare kvar i Europa av det enkla skälet att räntan där var högre än i USA. Växlade man till guld fick man ju dessutom ingen avkastning alls, tvärtom blev det en del kostnader för transporter och lagring.

Men det fanns flera skäl till att marknaden för Eurodollar snabbt ökade. Ryssarna behövde dollar för sin utrikeshandel (ingen ville ju ha rubel). De sålde guld för dollar på marknaden i London. Men de ville inte ha några dollarkonton i USA. Sådana kunde ju vid en politisk kris frysas av amerikanerna. I stället öppnade ryssarna ett nät av egna banker runt om i Europa där dollarna placerades och sedan lånades ut.

På likartat sätt resonerade de oljeproducerande arabländerna. De hade traditionellt haft sina tillgångar i den brittiska valutan, pund sterling, på konton i Paris och Schweiz. Men efter Suezkonflikten 1956 där Egypten stod mot Storbritannien och Frankrike, ville araberna byta sterlingkontona mot dollarkonton.

Från 1958 var privata dollarkonton utanför USA officiellt accepterade. Det året återinfördes konvertibiliteten för de flesta av Europas valutor, dvs de kunde fritt växlas mot varandra till de fasta kurser som en gång bestämts i Bretton Woods. Även amerikanska banker öppnade dollarkonton i Europa. Dessa banker hade ett alldeles särskilt syfte: att komma undan de hårda kontroller och regleringar som de federala myndigheterna tillämpade i hemlandet. Eurodollarmarknaden var helt oreglerad.

En som inte hade något förtroende för den amerikanska politiken och valutan var den franske presidenten Charles de Gaulle. Om amerikanerna vill köpa franska företag får de betala i guld – inte med sedelpressarna i USA, ansåg han. Under större delen av 1960-talet skeppades därför på fransmännens begäran guld från USA till Frankrike.

På hösten 1967 började dollarinnehavarna i stor omfattning fly till guld; de fruktade att USA skulle höja det officiella guldpriset, dvs att dollarn skulle devalveras. President Lyndon Johnson upprepade Kennedys försäkringar att priset låg fast och att ”our full gold stock will back that commitment”. Skulle spekulanterna tro på honom?

Fortsättning följer.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World´s Money. International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1984; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crisis: Yesterday and Tomorrow, Princeton New Jersey 1979.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)

10 april 2008

Apropå elden

Till Olympens vassa topp
god’ Prometheus kila’ opp
för att stjäla varma elden
till oss frusna här i dälden.

Gällde dansk som tibetan,
eskimå och am’rikan,
facklan gick till varje vrå
med fumlig hjälp av IOK.

Bakom murar av polis
den skyddas nu till varje pris
från folk som skriker ”Fritt Tibet!”
och visar aggressivitet.

Det luktar alltför uppenbart
av välkänd, våldsam art.
De borde budskapet förfina
till ”Frihet ock för Kina!”

8 april 2008

Flyktingar i San Sabba 1963

Nedanstående berättelse har nått mig som kommentarer till artiklarna Trieste i Hitlers grepp och Trieste i Titos grepp. San Sabba var ett nazistiskt koncentrationsläger. Berättelsen är anonym. Jag har ändå valt att lyfta fram den eftersom jag bedömer den som seriös.

”Jag och min hustru kom som flyktingar från Jugoslavien till San Sabba den 4 december 1963. Vi reste in i Italien med turistpass och i San Sabba ansökte vi om asyl, men tyvärr, asyl fick vi inte.

När vi kom till San Sabba hörde vi meddetsamma om ställets historia. 1963 var det ett uppsamlingsläger för flyktingar från hela Östeuropa men mest från Jugoslavien.

Gatuadressen till San Sabba var då Via Rio Primario nr 1 – den är ändrad nu, det såg jag på bilden. Då låg ingången till lägret till vänster med vakthuset och bunkern, där folket låstes in före återfärden till Jugoslavien.

Vid nuvarande ingången fanns det byggnader som är rivna i dag. På gamla ingångens mitt har ett träd vuxit upp men vakthuset är kvar. Den stora inre gården var delad på mitten med en stenvägg med taggtrådshinder på toppen. Bakom den låg ytterväggen med likadant hinder.

Till höger på den stora gården fanns byggnader i tre plan (som är rivna idag), där var karantänen där de nyanlända låstes in. I karantänen var förhållandena vidriga. Man hade hoppats på bättre. Efter alla förhör i 10–14 dagar blev vi förflyttade till byggnaderna på fyra plan på vänster sida och utanför tvärväggen på den stora gården. Där fick vi röra oss lite mera fritt men med begränsningar.

Förhållandena var lika usla där men man hade tillgång till tvätt och bad – men det liknade mera en svinstia än vad det var avsett för. Folk bodde i det stora magasinet som var delat med masonitskivor till små kojer. Det var dragit och blåsigt med vinden (boran). Fönsterrutor saknades på magasinet och det var december månad.

Maten var lika usel. Matsalen låg i första planet under magasinet. Jag har varit med om en del i mitt liv men något så förfärligt har jag inte stött på. Ingen förväntade sig ett lyxhotell, långt ifrån det, men detta var en skam för Västeuropa.

Efter fyra veckors väntan fick vi veta – ofta smuggelvägen – vem som fick ansökan godkänd och fick åka till länder som ville ta emot. De som fick avslag, och de var rätt många, kördes tillbaka till Jugoslavien.

Den 7 januari 1964 ville lägerpolisen överlämna oss till den jugoslaviska gränspolisen, alltså avvisning. Men med vissa personers hjälp lyckades vi få tillbaka våra pass från lägerpolisen och så reste vi tillbaka till Jugoslavien. Vi hade ju inget annat val.

Om man blev överlämnad till jugoslaverna var det bevis på att man inte velat återvända och att man hade ansökt om asyl. En sådan handling hade automatiskt medfört åtal och straffet var på den tiden fängelse i Jugoslavien.

Vi reste alltså tillbaka med pass och på så sätt undkom vi åtalet. Men på hemorten misstänkte de vad vi höll på med (vi var ju borta i fem veckor) och makten hade stämplat oss som folkfiende för att vi tänkte lämna landet. Bevis hade de inte, bara misstanke, men det räckte för att bli trakasserad av den hemliga polisen, försök med utpressningar, hotelser och alla möjliga hinder för att få en anställning. Det gick så långt att de hotade med att åtala oss ändå. Man var på spänn och noga med att inte uttala ett ord som man skulle behöva förklara senare.

Till slut blev vi tvungna att byta hemort och flytta till en helt okänd omgivning. Med tiden lugnade det ner sig. Mot slutet av 1960-talet blev det möjligt att få pass och att ta arbete utomlands.

Vi ansökte om pass, fick det och kom till Sverige 1969. Idag bor vi i Småland och är pensionärer.

Du har rätt att det är nästan ofattbart att San Sabba användes för detta ändamål på 1960-talet – men så var det. ”

Bild nummer 1: Nuvarande ingången till San Sabba, som numera är museum och minnesmärke. Bild 2: Innergården. Om jag förstår berättaren rätt var byggnaden till höger magasinet där flyktingarna bodde efter förhören. Bilderna är tagna i april 2004.

Anm.: Den som vill läsa den ursprungliga, oredigerade, berättelsen kan klicka sig in på Comments under artikeln Trieste i Titos grepp.

5 april 2008

Massmördare med gott samvete

Hitlers hantlangare som genomförde Förintelsen var inga omänskliga monster, de var med få undantag inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor. Efter kriget hade de inte heller några särskilda problem med samvetet.

Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.

Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.

I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.

På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”

Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.

Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.

Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.

Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.

Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.

De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.

Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.

Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…

Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.

Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.

Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.

Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.

Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö

1 april 2008

Månadens haiku

Under pukans skinn
i kopparsfärens stillhet
bidar finalen.


Förra månadens haiku