31 mars 2008

Dollar, guld och Bretton Woods

Vid foten av White Mountains i New Hampshire ligger en liten semesterort med ett jättelikt konferenshotell. Här samlades under sommaren 1944 delegater från mer än 40 länder för att konstruera ett nytt internationellt ekonomiskt system. Det fick sitt namn efter semesterorten, Bretton Woods.

Målet var att efter kriget undvika en upprepning av 1930-talets sammanbrott för världshandeln och växelkurssystemet som i sin tur hade utlöst den stora depressionen och massarbetslösheten.

Konferensen dominerades av två arroganta intellektuella: den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes och den amerikanske vice finansministern Harry D. White. Tvekampen mellan dessa båda herrar var också kampen mellan ett försvagat brittiskt imperium och ett allt starkare USA.

Keynes var medveten om att Storbritannien efter kriget skulle vara beroende av lån på den internationella kapitalmarknaden för att försvara imperiets kontroll över världshandeln. Han ville därför skapa en världsbank som kunde ge omfattande lån till länder som behövde rekonstruera sina ekonomier. Lånen skulle ges i en nyskapad valuta, bancor, som skulle användas i stället för guld centralbankerna emellan. En centralbank som fick låna bancor kunde sedan stimulera sitt lands ekonomi genom att trycka mer sedlar.

White genomskådade Keynes förslag. Det syftade till att lösa britternas problem på andra länders bekostnad och riskerade att sprida finansiell ansvarslöshet och inflation, menade han. Amerikanerna visste att USA med sin oskadda produktionsapparat skulle få stå för det mesta både av de varor och det kapital som behövdes för att få igång världshandeln. Därför ville de ha strama regler för de nya kapital- och valutamarknaderna.

Det blev i huvudsak den amerikanska linjen som segrade i den kompromiss som arbetades fram. Den internationella valutafonden, IMF, skapades. Den fick inte rätt att ge ut någon ny valuta. Medlemsländerna skulle bara få begränsade möjligheter att låna medan man korrigerade tillfälliga handelsunderskott.

För mer långsiktiga lån till länder som behövde återuppbygga sina ekonomier skapades Världsbanken.

Men viktigast var: medlemsländernas valutor skulle ha en fast kurs gentemot dollarn som i sin tur alltid skulle kunna växlas mot guld, 35 dollar per uns (31,1 gram) guld. På så sätt uppstod faktiskt en ny knytning till guld, just det som Keynes varit emot.

Dollarn, USA och det amerikanska guldet i Fort Knox blev det nya ekonomiska systemets maktcentrum. Från och med Bretton Woods var det bara USA som kunde betala för sig överallt i världen med sin egen valuta. De krav på balans i affärerna med utlandet som nu ställdes på alla andra länder behövde i praktiken USA inte uppfylla.

Sovjetunionen var med på konferensen i Bretton Woods. Enligt beslutet den 22 juli 1944 skulle ryssarna bli en av systemets viktigaste medlemmar och stå för det tredje största kapitalbidraget till IMF. Men i början av år 1946 meddelade Sovjetunionen att man hoppade av projektet.

Beskedet skakade den amerikanska administrationen som dittills trott att alliansen med Sovjetunionen skulle kunna bestå efter kriget. Nu ändrades inställningen till den kommunistiska stormakten. I Moskva författade den amerikanske diplomaten George Kennan sitt berömda ”långa telegram” hem till Washington. Kennan ansåg att Sovjetunionens politik numera utgick från att landet omgavs av kapitalistiska fiender och att något modus vivendi med USA var otänkbart.

Därmed blev fredsprojektet Bretton Woods en av startpunkterna för det kalla kriget.

Inte heller ekonomiskt kom det nya systemet att fungera som avsett. Både britterna och fransmännen motsatte sig ända till slutet av 1950-talet att deras valutor fullt ut skulle delta i det fasta växelkurssystemet. Den tyska marken kom inte med förrän 1959 och den italienska liran först året därpå. Ändå åstadkom de fasta växelkurserna en viss stabilitet på valutamarknaderna fram till 1960-talet. År 1971 bröt systemet samman.

De nya institutionerna IMF och Världsbanken fick alldeles för små resurser för att spela någon avgörande roll i återuppbyggandet efter kriget. I stället var det den amerikanska Marshallplanen som såg till att Europas köpkraft återskapades. Det handlade inte bara om idealism. Amerikanerna lånade ut dollar till de krigshärjade länderna som på så sätt kunde köpa amerikanska varor. Det höll igång USA:s industrier och skapade jobb för de återvändande soldaterna.

Varken John Maynard Keynes eller Harry D. White fick uppleva Bretton Woods-systemet i funktion. Keynes dog i en hjärtattack i april 1946. Whites öde blev bittert. Han, mannen som lade grunden för dollarns makt, anklagades för att vara kommunistisk spion och tvangs i augusti 1948 till förhör inför representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet. Tre dagar därefter dog även han i en hjärtattack.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World’s Money, London 1984; Tony Judt, Postwar, London 2005; Philip Bell, Världen efter 1945, sv. 2003.

Se filmreportage från öppningen av konferensen i Bretton Woods 1944.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)

3 kommentarer:

Eva Nygren sa...

Intressant, jag har aldrig hört talas om Bretton Woods.

Har du sett There will be blood? Väldigt intressant om man intresserar sig för USA:s historia.

Idag fick jag veta av mina historielärarkolleger att de har hört dig tala på Historiedagarna. De läser med stor behållning din blogg.

Johan Selander sa...

Hej Eva!

Nej, har inte sett There will be blood. Drar mig för filmtitlar med "blood". Men blir förstås nyfiken när du tycker den är bra.

Mycket bra att du fixat så att mina läsare lättare kan hitta din blogg!

Bästa hälsningar
Johan

Eva Nygren sa...

Jag tycker att du ska se den. Läs gärna på JAHAJA under Sett&läst.