26 februari 2008

Tyskhatets politiska anatomi

Både tyskar och polacker förväntade sig att Breslau efter kriget snart skulle återlämnas till Tyskland.

Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.

De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.

Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.

Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.

För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.

De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.

Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.

För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.

Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.

De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.

Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.

Syftet med brevet var just att öppna vägen för en försoning mellan Polen och Tyskland. Men han ville också få polackerna att erkänna sina egna misstag och förbrytelser. Brevets centrala formulering löd: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.”

Brevet skapade panik i Polens kommunistiska ledning. Temat förlåtelse sågs som ett direkt angrepp på folkrepublikens politiska system. En stor del av det polska samhället reagerade också med oförståelse och avståndstagande.

Tyvärr var de tyska biskoparna nästan lika överrumplade som den polska kommunistledningen. Det tyska svaret blev därför intetsägande och hade stämts av mot utrikesdepartementets diplomatiska standardformler.

I Polen försökte regimen isolera biskopen och han förbjöds t ex under flera år att resa till Rom. Detta trots att han ingalunda ifrågasatte Polens innehav av de erövrade områdena. Tvärtom skrev han en bok med titeln I de västliga territoriernas tjänst. Och när han väl fick tillfälle såg han till att den katolska kyrkan accepterade Polens nya västgräns.

Biskop Kominek var för tidigt ute med sin trevare om försoning. Men brevet bröt ändå väg för den tyske förbundskanslern Willy Brandts historiska besök i Warszawa 1970. Och idag står den till ärkebiskop och kardinal upphöjde Bolesław Kominek staty i Wrocław. Vid hans fötter finns det kontroversiella budskapet både på polska och på tyska:

”Wir vergeben und bitten um Vergebung.”


Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Bilder: 1/ Den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, sedermera ärkebiskopen och kardinalen, Bolesław Kominek med fredsduva. 2/ Inskriften vid hans fötter, Vi förlåter och ber om förlåtelse. Från brevet till de tyska biskoparna 1965.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Om beslutet i Potsdam att Breslau skulle bli polskt, se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om Stettin och dess polska respektive tyska identitet och historia, se artikeln Vid floden Oder.
Om Danzig finns en artikelserie som börjar med Danzig, Westerplatte och kriget.
Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej... så märkligt att kliva in i en blogg där min gamla hemstad Wroclaw omnämns i ett helt sammanhang. Och du kallar den inte Vroklav som på SVT som oftast...
Jodå, jag vet en hel del om Breslau också.
Jag minns leken i ruinerna på 50-talet och jag minns enstaka tyskar kvar i staden. Tyska brunnslock, eltavlor, reklamtexter på hus... och sedan dessa ruiner, ruiner, ruiner. Benpipor i marken varje gång en grop för nybyggen skulle grävas på ställen där hus stått spöklika eller bara pulvriserade till tegelrött damm på marken
Den gymnasieskola jag gick i har visst hetat "adolf hitler schule" före och under kriget.
Den judiska begravningsplatsen vid Slezna besökte jag för första gången 2007 - har aldrig vetat om dess existens, fast jag cyklat många, många gånger utefter den höga muren i min ungdom. Det fanns en annan judisk begravningsplats en bra bit från centrum där några bekanta till familjen begravts 1969... det så minnesrika året.

Ja, det är med sorg och glädje jag läser din blogg, allt detta så olika dagsens sanningar både här och där.