4 augusti 2007

Den omöjliga gemenskapen

Det finns en oskarp filmsekvens med poeten Petter Bergman (1934-1986). Han skyndar fram mellan några hyreskaserner från 60-talet, antagligen i Hässelby, viker av uppför en trappa mellan höga cementväggar. Och försvinner.

Det är en fullständigt anspråkslös filmstump. Den gör intryck av att ha kommit till av en slump. Fyra, fem sekunder som ingick i ett TV-program om Petter Bergman för många år sedan. Resten av programmet minns jag ingenting av, inte hans röst, inte ett ord.

Nu är det mer än tjugo år sedan han dog, 52 år gammal. I min generation finns det nog fortfarande några som minns hans lågmälda reflektioner under rubriken Rader från Hässelby i Aftonbladet. För mig lever för evigt ett svalkande, melankoliskt stråk i hans poesi, rader som på ett hemlighetsfullt sätt samtalar just med de där tysta filmsekunderna.

Melankolin kommer från den hos Petter Bergman alltid närvarande motsättningen mellan kollektivet och individen, mellan drömmen om den goda gemenskapen och den ideligen upprepade bittra erfarenheten av ensamhetens ofrånkomlighet.

Litteraturvetaren Matts Rying har formulerat Bergmans balansgång (Poeter till svars, FIB:s lyrikklubb 1986): ”Han talar visserligen ofta i sina dikter om den nödvändiga gemenskapen, men människorna skymtar egentligen bara på skyggt avstånd, som anonyma och svåråtkomliga, hans gemenskap med dem verkar så att säga mer teoretiskt än praktiskt upplevd.”

I Petter Bergmans sista, postumt utgivna, diktsamling Tilltal från 1987, lyser detta tema från dikt efter dikt tillsammans med en allt större medvetenhet om att livet går mot sitt slut. I dikten Ballad skriver han:

Jag är ensam i sittbrunnen. Ingen står till rors.
Ingen kan stå till rors på detta sista fartyg
som jag seglar. Sjöarna gnistrar i solens spegel
och landkonturen ligger under horisonten.

Men jag kan minnas att det fanns en tid
då allt var annorlunda, då ’jag’ också var ’de’.

Hans uppmärksamhet riktas allt mer mot det egna jaget. Världens affärer, som en gång varit så viktiga för denne poet som kallade sig socialist, berör honom allt mindre. ”Världen snurrar, murar ruttnar/och faller ner och det berör mig/inte alls. Men detta: att sammanfogas/till en helhet skrämmer mig mer än/något annat”, säger han i Spegelvänt. Ångest alltså, ty nu vid livets slut är han äntligen på väg att möta sig själv.

Inför detta oundvikliga möte gör han upp med sina gamla ideal om kollektivet, eller ”samhället”, som man gärna sade på 70-talet. En dikt handlar om en soldat som skriver brev hem till sin mor inför det hämningslöst blodiga slaget vid Gettysburg sommaren 1863. Ortnamnet Gettysburg står för det kollektiva:

Men ändå måste vi betona individens roll:
för denne man skapade sina läsare. Utan honom
och de andra brevskrivarna skulle vi se
Gettysburg som en strategisk och politisk
händelse. Med honom blir den mänsklig.

I denna sista diktsamling talar Petter Bergman på ett mycket enkelt, direkt och lättbegripligt språk som står prosan nära och ändå är djupt poetiskt och uttrycksfullt, sinnrikt rytmiserat, fullt med inrim och harmoniserande vokaler. Man läser resultatet av många års kamp med både språk och innehåll. Mycket har skalats bort av språkliga utsmyckningar och innehållsmässiga utvikningar. Det viktiga som återstår kan nu bara uttryckas så här omedelbart och precist, i fullständiga meningar med stor bokstav och punkt. ”Så går i dikten skiftningar från det unika/till det allmänna och så tillbaks igen”, skriver han.

Och där, i det återfunna unika, är han tillbaka i bilden med den sista seglatsen, en underskön avskedssång:

Stjärnhimlens tecken återstår: det ljusnar.
Jag har lagt ut kompasskursen i hemlighet.
Vi lämnar skärgårdsscenen på vår färd mot öster.

Tiden och regnet växlar plats och röster
på väg från ingenting till intighet.
Dimmorna flyter in mot årets kuster.
Och ensamheten snuddar vid sin ensamhet.


Haiku till Petter Bergman, se Månadens haiku

4 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt att läsa vad du skriver om Petter Bergman. Har sedan många år hans samling Rader från Hässelby från 1986 som en bok jag återvänder till då och då, tar ner och bläddrar i lite på måfå.
Jag bodde ju där ute i Hässelby under några år och såg honom då och då i affären, lite krum gick han runt med varukorgen i butiken.
Han bodde som jag på Strandliden med fantastisk utsikt över Mälaren, på vintern kunde man vakna till ljudet av svischande skridskoåkare.
När jag var utomlands en sommar lånade jag ut lägenheten till amerikanska som satt där och äversatte Göran Sonnevi – som var där då och då och skrev vackert om utsikten i en dedikation med tack för lånet av lägenhet.

Lästips: Har just läst första delen av Per Wästbergs memoarer, De hemliga rummen. Hans romaner är hopplösa: ”Man konsumerar utsökta maträtter, kultrurmiljöer och sexupplevelser, men det är absolut otänkbart att någon person brister ut i vrede, hat, svartsjuka eller sorg. Deras (romanernas) värld har något av samma flyktiga charm som artistokratmemoarer från tiden strax före franska revolutionen”, som Göran Hägg skriver i sin litteraturhistoria.

Men det är roligt att titta in i hans värld, hans uppväxt på en östermalsk räkmacka och de två kaptlen som skildrar somrarna på Stegesund är något av det bästa jag läst om svensk sommar och långa sommarlov. Rekommenderas.

Men nu ska jag borra ner mig i Sovjetisk historia. För några timmar sedan kom vi tillbaka från en bilresa i Lettland med kumminost, Riga Balzam, rågbröd och många många frågor om historien.

Bästa hälsningar

Lennart Lundquist

Johan Selander sa...

Hej Lennart!

TACK för din vänliga kommentar med intressanta nya pusselbitar till bilden av Petter Bergman.

Och förstås för lästipset! Jag har inte läst Westberg sedan Luftburen (1969!) - eller så kommer jag inte ihåg vad jag ev. har läst. Göran Häggs omdöme är säkert träffsäkert, i varje fall är det uppiggande elakt.

Sovjetisk historia blir allt viktigare att ägna sig åt. Jag har fått ett oroande intryck av att Sovjetunionen redan håller på att försvinna ur det svenska allmänna medvetandet. Därmed blir också föreställningarna om dagens Ryssland märkvärdigt endimensionella och ytliga, som om historien på något sätt börjat om från noll och att ingen hänsyn behöver tas till vad som hände före 1991.

Bästa hälsningar
Johan

Anonym sa...

Hej! Googlade fram din artikel om Petter B, när jag sökte allmänt på hans namn. Jag har samlat på mig alla hans diktsamlingar och han blev bara bättre med åren. Intressant om han kan få en "revival". Undrar om det finns någon som forskat/skrivit/analyserat hans dikter? Främst är det melankolin och det lågmälda tilltalet som jag slås av i hans dikter. Jag har flera favoriter - en läste jag upp på min hustrus begravning...
Hälsn Håkan

Johan Selander sa...

Hej Håkan,
och förlåt att det dröjt med svaret. Roligt att du också gillar Petter Bergman. Och visst blev han bättre och bättre med åren! Tyvärr känner jag inte till någon som forskat om honom. Jag tror det finns ett forskningsregister på Litteraturvetenskapliga instititionen vid Stockholms Uni. Där kan de nog hitta något.
Bästa hälsningar
Johan