31 maj 2007

Att förlora en vän/Webern (4)

I augusti 1935 besteg Anton Webern glaciärtoppen Gross-Venediger på 3 660 meters höjd i de österrikiska alperna. Ett obeskrivligt ögonblick för honom, den bortvände.

På vägen hem besökte han sin vän sedan ungdomsåren, Alban Berg, i dennes sommarhus Waldhaus. Berg hade just avslutat orkestreringen av sin violinkonsert. Den tillägnades Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes andra äktenskap. Manon hade plötsligt avlidit på våren samma år, 19 år gammal. På försättsbladet skrev Berg: ”Till minnet av en ängel.”

Alban Berg hade besvär med ett insektsbett som inte ville läka. Det hade blivit en böld men ingen förstod att det var allvarligt. Den 17 december måste han söka akut läkarvård i Wien. Av infektionen hade det blivit blodförgiftning och han fick blodtransfusioner. Fortfarande förstod vännerna inte allvaret i situationen. Anton Webern besökte honom på sjukhuset den 21 december och rapporterade att patienten var på bättringsvägen.

Men på julaftonen dog Alban Berg. Chock, bestörtning och förfäran. Webern grät hejdlöst hela julen, berättade senare hans dotter.

Begravningen ägde rum den 28 december – och Webern var inte närvarande! Han hade begivit sig iväg till Barcelona för att driva igenom att Bergs violinkonsert, som blev hans sista verk, skulle uruppföras vid ISCM:s festival där i april 1936. ISCM var den internationella organisationen för samtida musik och Webern var ordförande i dess sektion i Wien.

Han lyckades. Violinkonsertens uruppförande skulle bli festivalens huvudnummer med Anton Webern själv som dirigent. Trots framgången sjönk Webern emellertid allt djupare in i en depression. Tillsammans med den amerikansk-judiske violinisten och nära vännen Louis Krasner arbetade han med konserten men blev bara mer och mer frånvarande. Till slut sade han ifrån: Jag kan inte; jag reser inte till Barcelona!

Krasner lyckades först efter långa vädjanden och böner få Webern att ta tillbaka sitt beslut. Men det hängde ändå något olycksbådande och ångestfullt över den kommande resan.

Huvuddelen av delegationen från Wien reste direkt genom Schweiz till Spanien. Webern krävde emellertid att Krasner och han skulle ta en omväg genom Tyskland; de hade haft meningsmotsättningar om huruvida judar levde farligt i Hitlers Tyskland eller inte och Webern ville – enligt Krasner – bevisa att så inte var fallet.

Resan blev egendomlig. I tjugofyra timmar satt de båda i en kupé i ett nästan tomt tåg och diskuterade politik. När de kom till München insisterade Webern på att de skulle lämna tåget och ta en öl på stationsbaren. När de så småningom passerade gränsen till Schweiz utbrast Webern, återigen enligt Krasners egen berättelse: ”Se där Krasner! Gjorde någon dig något illa?”

I Barcelona utvecklade sig allting katastrofalt. Tre repetitioner med orkestern var planerade. Efter två hade Webern bara kommit en liten bit in i första satsens inledning. Han var oerhört nervös och hade vredesutbrott mot musikerna som inte tycktes förstå vare sig Weberns wienertyska eller Bergs musik. Till slut förklarade han att något framförande inte kunde äga rum. Han lämnade demonstrativt repetitionslokalen, tog partituret med sig och låste in sig på sitt hotellrum.

Vännernas böner och vädjanden hjälpte inte. Webern vägrade att lämna ifrån sig partituret. Ingen annan fick lov att ta över uruppförandet. Det var först när Alban Bergs änka Helene personligen besökte honom och bokstavligen på sina knän bad honom att lämna ifrån sig uppdraget som Webern gav med sig.

Herman Scherchen accepterade motvilligt att dirigera violinkonsertens uruppförande som skulle äga rum dagen därpå. Han fick en halv timmes repetition med orkestern mitt i natten – men det gick. Och Louis Krasner spelade violinstämman utantill.

Anton Webern återvände i upplösning och förtvivlan till Wien.

Två veckor senare hade han emellertid hämtat sig. Den första maj stod han på pulten framför BBC:s symfoniorkester i London och dirigerade – Bergs violinkonsert med Louis Krasner som solist!

En psykiatriker och bekant beskrev senare Weberns psykiska tillstånd i Barcelona som ”en temporär paranoia”. Kommunikationsproblemen med orkestern verkade inte trovärdiga. Han hade tidigare med samma orkester utan problem framfört både egna verk och sådana av Schönberg.

Weberns biograf Kathryn Bailey pekar på att han var under extrem press. Han hade förlorat en av sina närmaste vänner. Han kunde inte ta på sitt ansvar att uruppförandet av vännens sista verk skulle bli ofullkomligt. Ändå anade han tidigt att hela projektet var i fara. Till slut blev det för mycket.

Så kan man också sörja en vän.

Till den första artikeln i serien: En kompositörs död/Webern (1)
Till nästa artikel i serien: Vänskap eller förtal?/Webern (5)

Hela artikelserien kan nås genom att klicka på etiketten "Anton Webern" nedan:

25 maj 2007

Den avvisade heligheten

Hej Ami!

Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.

Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.

Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.

Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:

”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.

I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”

Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?

Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.

Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).

Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.

Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.

Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.

Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.

Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan

Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.

19 maj 2007

Ami Lönnroth om helighet

Jag har fått en vänlig kommentar till min artikel från den 7 maj om Helighet och serpentiner. Det är den välkända journalisten i Svenska Dagbladet Ami Lönnroth som skriver. Hon var under många år en drivande kraft bakom SvD:s framgångsrika livsåskådnings- och psykologisida I dag. Hon har också skrivit den mycket intressanta boken Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront, 2006). Där intervjuar hon den dåvarande svenske ärkebiskopen KG Hammar om hans tro och tankar.

Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:

När jag läser det du skriver om helighet, Johan, går jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var ett nytt begrepp – jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet där vi båda arbetade.

I en artikelserie om detta nya begrepp intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då, för över tjugo år sen, beskriver rätt väl vad som är heligt för många:”I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt…”

Han har studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde. Hur djupt denna tro på arbetets värde sitter, det fick vi bevittna när moderaternas geniala drag att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” fick det gamla arbetarpartiet på fall.

Är det en bra sak att hålla arbetet heligt? Ja, det är det kanske så länge människor känner sig uppskattade och efterfrågade och stolta över sina yrkeskunskaper. Men vi vet också hur utbytbara många känner sig och de facto är på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Kanske är vi fyrtiotalister den sista generation som kan kosta på sig att hålla en yrkeskunskap helig.

Jag tror det är ett djupt behov hos oss alla att hålla något heligt, det må vara i verklig religiös bemärkelse eller i den överförda innebörd som Törnebohm talade om den gången. Men jag tror också att det är välbetänkt att liksom stiftsadjunkten på Sigtunastiftelsen ifrågasätta vad det är vi gör när vi håller något heligt. Är det inte fetischdyrkan det ofta handlar om? Det har jag tänkt när jag i katolska och ortodoxa kyrkor betraktar dyrkan av mumifierade påvar eller kyssande av ikoner. Det berör mig illa. Och för att återgå till helighetskulten i dess mer överförda bemärkelse så berörs jag också illa när t ex läkare eller journalister har sådan vördnad för det egna yrket och i förlängningen också för sina egna personer att de inte tål den minsta kritik – de/vi blir kränkta i stället för att ägna oss åt självreflektion och ifrågasättande.

Så långt Ami Lönnroth. Skriv gärna en egen kommentar!

Till artikeln som Ami Lönnroth kommenterar: Helighet och serpentiner. Läs också mitt svar till Ami: Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.

16 maj 2007

Apropå värnplikten

I vår fredliga tid
där allt är stabilt och lugnt
är det så skönt att hemmavid
lägga undan allt farligt och tungt.
Att lära sig släcka
gör man ju nu på en vecka
medan Odenberg spinner
och husknuten brinner.

Apropå försvarsminister Mikael Odenberg (m) som vill avskaffa den allmänna värnplikten i fredstid. Läs artikeln i Svenska Dagbladet den 15 maj 2007, Värnplikten läggs på is i fredstider.

12 maj 2007

Riksbanken och baltguldet 1940

Det finns en etablerad ”sanning” om hur det gick till den 15 juli 1940 när Sverige bestämde sig för att lämna ut Estlands och Litauens guld till Sovjetunionen som just då ockuperade de båda baltiska länderna.

Denna ”sanning” fastslogs av professor Wilhelm Carlgren i boken Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår (Stockholm, 1993). Carlgren, som var UD:s arkivchef, hade fått i uppdrag att skriva boken av utrikesminister Margaretha af Ugglas i samband med att regeringen 1992 bestämde sig för att ersätta Estland och Litauen för det utlämnade guldet (Se artikeln En hedersskuld betalas).

Enligt Carlgren begärde den litauiska nationalbanken den 13 juli 1940 att Sveriges riksbank skulle överföra dess gulddeposition till den sovjetiska statsbanken. Den 15 juli kom en motsvarande begäran från den estniska nationalbanken.

Riksbankschefen Ivar Rooth uppsökte då statsminister Per Albin Hansson ”och underställde honom ärendet”. De träffades kl 13.30 den 15 juli. Carlgren citerar sedan stora stycken av det hemliga PM om mötet som Rooth samma dag dikterade. Det framgår där att Per Albin Hansson frågade ”om riksbanken hade någon rättsgrund för att underlåta att fullgöra orderna”. Rooth svarade nej och statsministern drog slutsatsen att man ”i så fall ingenting annat hade att göra än att ställa guldet till ryssarnas förfogande”.

Chefen för UD:s politiska avdelning, Söderblom, som var med vid mötet, påpekade att Östen Undén, folkrättsexpert och f d utrikesminister, ansåg att Sverige mycket väl kunde ”hålla på det estniska guldet”. Det hade amerikanarna gjort. Då gick statsminister Hansson ner i lunchrummet för att ”resonera med regeringen om saken” och återkom med beskedet att det ändå var bäst att släppa guldet.

Rooths PM avslutas så: ”På uttrycklig fråga av Rooth, huruvida från regeringens sida intet hinder nu förelåge för att riksbanken utförde de order, som erhållits från de litauiska och estniska nationalbankerna, svarade statsministern: Riksbanken kan avsända sina telegram både till Litauen och till Estland.”

Det var alltså ett mycket informellt regeringsbeslut som fattades. Det hade inte föregåtts av någon utredning av de juridiska och politiska implikationerna och det protokollfördes inte. Statsminister Per Albin Hansson ansåg uppenbarligen att guldutlämningen var ett rent rutinärende. I sin dagbok för den 15 juli noterade han bara: ”Brevskrivningsdag och beredningsdag, utan något särskilt spännande.”

Även för riksbanken var guldutlämningen ett rutinärende. Det framgår t ex av den redogörelse för händelserna som riksbankschefen Bengt Dennis lämnade 1990 (se artikeln ”Inte ett öre för baltguldet!”). Varför gick då Ivar Rooth alls till regeringen? En hittills förbisedd formulering i Rooths eget PM kan ge en ledtråd:

”Statsministern framhöll dessutom att båda borde behandlas lika och att man, om man alltså gått med på en överföring av det litauiska guldet, icke kunde ställa sig på någon annan ståndpunkt beträffande det estniska guldet.” (Min kursivering.)

Det verkar alltså som om riksbanken på egen hand redan före mötet mellan Rooth och Hansson hade gått med på att överföra Litauens guld till Sovjetunionen!

Det visar sig också att Carlgren inte återger hela Rooths hemliga PM. Av det fullständiga dokumentet framgår att en tjänsteman på riksbanken redan den 13 juli (en lördag), alltså samma dag som man fått den litauiska nationalbankens begäran, talade med chefen för UD:s handelsavdelning, Gunnar Hägglöf, ”som icke hade något att erinra mot att vi utförde den litauiska ordern”.

Detta kan ha varit den rutinkontakt med UD som rutinärendet krävde. Riksbankens beslut var därmed i praktiken redan taget även om svaret till Litauen enligt Rooth uppsköts till den 15 juli (måndag) eftersom han själv var på landet över helgen.

Vad kan sedan ha hänt? Det vet vi ingenting om. Men Östen Undén hade uppenbarligen blivit informerad (av Hägglöf eller Söderblom?) och hunnit ta ställning till frågan före måndagens möte mellan Rooth och Hansson. Söderblom kunde ju då framföra Undéns uppfattning!

Dessutom kom alltså den estniska nationalbankens begäran till riksbanken den 15 juli. Hade svaret till Litauen redan hunnit avgå då? Ivar Rooth kan i denna stund ha insett att frågan om guldutlämning var större och viktigare än han tidigare föreställt sig. Hur skulle han då hantera en situation där riksbanken redan fattat ett rutinbeslut om att lämna ut det litauiska guldet? Jo, han försökte förstås fösa över ansvaret på regeringen.

Rooth sökte nu utrikesminister Christian Günther som emellertid var bortrest. Söderblom föreslog att Rooth i stället skulle ta direktkontakt med statsministern. Det framgår av Rooths PM.

Guldutlämningen framställdes sedan som ett rutinärende för Per Albin Hansson och Rooth undanhöll inte det faktum att riksbanken redan fattat beslut angående det litauiska guldet. Undéns invändningar blev överkörda av de lunchande regeringsmedlemmarna och juristerna. Och riksbankschefen Ivar Rooth fick till slut det entydiga klartecken för utlämningen som hade blivit så viktigt för honom.

Vi vet inte om det var så här det egentligen gick till. De telegram mellan nationalbankerna, riksbanken och den sovjetiska statsbanken, som skulle ha kunnat ge tydliga svar, finns inte längre kvar i riksbankens arkiv. Så saknas t ex de båda telegrammen från den litauiska respektive estniska nationalbanken med begäran om överföring av guldet till Sovjetunionen. Riksbankens svar finns i form av avskrifter av telegram som emellertid är ställda till den sovjetiska statsbanken och daterade den 15 (det litauiska guldet) respektive den 16 juli (det estniska).

Skall man döma av de kvarvarande dokumenten finns det alltså inget bevis på att Sveriges riksbank överhuvudtaget hade någon kontakt med de litauiska respektive de estniska nationalbankerna. Dokumenten visar bara på direktkontakter mellan riksbanken och den sovjetiska statsbanken.

Det är också viktigt att erinra sig att det enda dokument som finns om regeringsbeslutet är upprättat av en part med starkt egenintresse: riksbankschefen Ivar Rooth. Han ville förstås gärna att eftervärlden skulle dra slutsatsen att ansvaret för vad som hände inte låg hos honom utan hos regeringen.

Jag kan inte hävda att den etablerade sanningen om guldutlämningen är felaktig. Därtill räcker inte dokumentationen. Men jag anser att den räcker för att hävda att vi inte fått veta hela sanningen om vad som hände den 15 juli 1940. Och det kan rent av ha varit så, att regeringen ställdes inför fait accompli av en riksbank som hade handlat alltför självsvåldigt och som därefter lyckades skjuta ifrån sig ansvaret just på denna regering!

Källor och litteratur: Carlgren, Wilhelm M, Sverige och Baltikum. Från mellankrigstid till efterkrigsår. En översikt. (Stockholm, 1993); PM upprättad av riksbankschefen Ivar Rooth den 15.7.1940, ursprungligen hemlig; två avskrifter av telegram till State Bank of U.S.S.R den 15.7 respektive 16.7.1940 (riksbankens arkiv).

Till första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.
Bakgrund till händelserna: När Sverige svek Baltikum (artikelserie).
Se särskilt: När Sverige svek Baltikum (5)  

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

Riksbanken har uppmärksammats på artiklarna och inbjudits att komma med en kommentar.

7 maj 2007

Helighet och serpentiner

Har vi för mycket helighet i Sverige? Alldeles för mycket! tyckte den frejdige stiftsadjunkten i Stockholm, Martin Modéus, vid ett ekumeniskt möte på Sigtunastiftelsen den 22 april.

”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”

”Gud är helig. Inget annat!”

Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.

Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…

Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”

Med våld?

Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.

Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...

Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.

Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?

Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.

För vem vill egentligen avstå från det heliga?

Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.

Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:

Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!

Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.

Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.

1 maj 2007

Månadens haiku

Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.

Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde. Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.


Förra månadens haiku

"Inte ett öre för baltguldet!"

Ingen ersättning bör utgå till Estland och Litauen för deras förlorade guld! Det var Sveriges riksbanks bestämda uppfattning när frågan aktualiserades i början av 1990-talet.

Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.

Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.

Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.

”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.

Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.

Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!

Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.

Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”

En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?

Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.

Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.

Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940

Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.