1 maj 2007

"Inte ett öre för baltguldet!"

Ingen ersättning bör utgå till Estland och Litauen för deras förlorade guld! Det var Sveriges riksbanks bestämda uppfattning när frågan aktualiserades i början av 1990-talet.

Sverige hade på sommaren 1940 lämnat ut Estlands och Litauens guld, som var deponerat i riksbanken i Stockholm, till Sovjetunionen - samtidigt som den sovjetiska Röda armén ockuperade de båda länderna. Men ockupationen spelade ingen roll i sammanhanget. Överföringen var ”en helt normal transaktion centralbanker emellan”, ansåg Sveriges riksbank. Därför fanns det ingen anledning att ersätta balterna.

Detta framgår av ett brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman vid utrikesdepartementets handelsavdelning i november 1990.

Riksbankschefen förde ett mycket formellt resonemang. Eftersom det var de estniska och litauiska centralbankerna själva som begärde att guldet skulle föras över till den sovjetiska statsbanken, fanns det ingenting annat att göra än att följa instruktionerna.

”Det avvikande låg däri att de båda baltiska republikerna under depositionens löptid fått en annan politisk ledning”, skrev Bengt Dennis med en magnifik omskrivning av ockupationens våldsamma verklighet. Han ansåg att det inte var riksbankens sak att avgöra om det nya läget i Estland och Litauen innebar att ”deras myndigheter inte längre företrädde ländernas ekonomiska intressen i Sverige”.

Riksbanken hade rådfrågat regeringen i saken. Det skedde den 15 juli 1940. Men eftersom regeringen inte underkände de baltiska myndigheterna, kunde inte riksbanken vägra att fullgöra orderna om överföring av guldet till Sovjetunionen. Ansvaret för detta låg, enligt riksbankens mening, tydligt hos regeringen.

Och om de estniska respektive litauiska centralbankerna senare inte fick disponera sitt guld, berodde det på att den sovjetiska statsbanken hade konfiskerat det. Riksbankschefen Bengt Dennis tyckte därför att balterna borde kräva ersättning av Sovjetunionen, inte av Sverige!

Bengt Dennis avslutade brevet genom att understryka att svenska ekonomiska insatser för Estland och Litauen ”under inga omständigheter” borde kopplas till de nämnda guldtransaktionerna. Det vore rent av ”ett brott mot de regler som gäller för normalt centralbanksumgänge”, skrev han.

Detta var ett fullständigt logiskt juridiskt resonemang, men rakt emot vad regeringen skulle komma att bestämma. Ändå fanns det i regeringen en person som i sak tyckte som Dennis. Det var statsminister Carl Bildt själv. Det framgår av diplomaten Lars Peter Fredéns bok Återkomster. Fredén skriver där: ”För övrigt, ansåg han [Bildt], borde frågan ställas om ester och litauer någon gång försökt få tillbaka guldet från Ryssland, 'eftersom det ju faktiskt var ryssen och inte vi som snodde det'.”

En helt normal transaktion centralbanker emellan. Så såg alltså Sveriges riksbank på en av de sårigaste händelserna i Sveriges förhållande till Baltikum under 1900-talet. Det var inte riksbankens sak att ta hänsyn till om ett land var fritt eller ockuperat av en överlägsen våldsmakt. Även om riksbankschefens resonemang är glasklart, vittnar det också om en häpnadsväckande förmåga att blunda för brutala realiteter. Borde inte både riksbanken och regeringen ha ställt sig frågan huruvida de härtagna grannländernas centralbanker 1940 handlade fritt eller under tvång?

Det tycker faktiskt en annan expert, folkrättsjuristen Ove Bring. ”De svenska beslutsfattarna [måste] ha insett att den folkrättsstridiga sovjetiska ockupationen resulterat i en påtvingad ockupationsregim och att de baltiska statsbankerna handlade på direktiv från den sovjetiska ockupationsmakten”, skriver Bring i ett PM till UD i december 1991. Folkrätten krävde enligt honom att omvärlden automatiskt införde ekonomiska sanktioner mot den militära angriparen Sovjetunionen. ”Den svenska regeringens agerande 1940 var motsatsen till ekonomiska sanktioner”, konstaterar Bring torrt.

Vad var det då som faktiskt hände de där dagarna i juli 1940 när riksbanken och regeringen gav klartecken för utlämningen av guldet? Dokument i riksbankens arkiv ger ny belysning av detta.

Nästa artikel: Riksbanken och baltguldet 1940

Den första artikeln i serien: En hedersskuld betalas.

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

Källor och litteratur: Brev från riksbankschefen Bengt Dennis till ambassadör Staffan Sohlman, Utrikesdepartementets handelsavdelning, daterat 1990-11-20 (Riksbankens arkiv); PM från folkrättsjuristen Ove Bring till Utrikesdepartementets rättsavdelning, daterat 1991-12-04 (ursprungligen hemlig, UD:s arkiv); Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994, (Stockholm, 2006). Fredén var 1989-1991 svensk konsul i Riga med hela Baltikum som arbetsfält och 1992-1994 Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt.

Inga kommentarer: