25 februari 2007

Citatet

En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.

Anton Webern, tolvtonskompositör. Arnold Schönbergs elev. Se artikeln Tolvton i Lidköping/Webern (2).

Tolvton i Lidköping/Webern (2)

Anton Webern kom till Lidköping i februari 1961. Jodå, jag var själv och hämtade honom hos Eylis Musik på Källargatan. Han kom i form av en rödrandig box med fyra LP-skivor som rymde ”The complete music of Anton Webern, recorded under the direction of Robert Craft”.

Det var garanterat första gången hans samlade verk såldes i Lidköping och skivhandlaren hos Eylis tyckte det var så omskakande att han ringde upp min musiklärare Stig Scherstén och informerade honom om den egendomliga beställning han fått och om den finnige 17-åring som känt till att något sådant fanns, vad var det egentligen för en figur?

Men Stig Scherstén var en vidsynt lärare som inte lät sig förfasas. Tvärtom! Han inbjöd sin udda elev att hålla föredrag om ”Andra Wienskolan”, dvs om Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern, och om Schönbergs skapelse tolvtonstekniken.

Jag hade läst mig till att de tre ”brutit sig ut ur tonaliteten” och skapat ett nytt musikaliskt universum där tonerna ”bara relaterade till varandra”. I stället för tonarter och harmonier byggde den nya musiken på serier av den kromatiska skalans alla tolv toner. En tolvtonskomposition skapades med utgångspunkt i en sådan tolvtonsserie; den kunde sedan spelas framåt, baklänges, spegelvänd eller baklänges spegelvänd. I princip måste alla tonerna i serien spelas i rätt ordning om än i olika oktaver innan kompositören fick återgå till den första tonen. Tekniken var sträng; den andades teori, radikalitet och oändligt allvar. Schönberg själv hade deklarerat att han med sin kompositionsteknik hade säkrat den tyska musikens överlägsenhet för de kommande tusen åren.

Allt detta hade jag läst. Men jag hade ingen aning om hur något sådant kunde klinga. Jag öppnade skivboxen ceremoniellt.

Det första Webernverk jag spelade på min enkla grammofon i pojkrummet var emellertid inte alls tolvtonsmusik utan en orkestrering av Bachs Ricercar ur Ein Musikalisches Opfer. Bachs partitur föreskrev inte några särskilda instrument; stycket ansågs vara en skrivbordsövning. Webern gjorde två saker: han bestämde vilka instrument som skulle spela vad och han bröt upp temat i fugan så att melodin flyttades från ett instrument till ett annat för nästan varje not.

Det var fortfarande Bach – och ändå en helt ny värld! De nio soloblåsarna, pukorna, harpan och några stråkar åstadkom en bro från barocken direkt till 20:e seklet. Det var som att hoppa från hög höjd. Jag drog djupt efter andan, hisnade.

Så kom jag över till den andra sidan, Weberns värld. Vad var det i hans musik som fångade mig så fullständigt? Jag kan inte beskriva klangen, bara känslan. Och den har med bortvändhet att göra. Att inte längre vara av denna världen. Många har beskrivit Weberns förakt för musikpubliken. Det fanns säkert - men knappast i hans musik. Däremot utstrålar musiken en fullständig integritet, ett totalt oberoende av lyssnaren. Webern vägrade att vara inställsam; att komma lyssnaren till mötes vore en förolämpning. Webern lyssnade i stället inåt mot sitt eget varas centrum och litade på att där fanns medvetandeströmmar som en gång skulle igenkännas av många. Han sade till och med: ”En dag kommer brevbäraren att vissla mina melodier.”

Den oförståddes upphöjda bortvändhet var ett känsloläge som passade en 17-årig allvarsman bara alltför väl. Musiken blev en bekräftelse av utvaldhet, av att tillhöra ett osynligt men gränslöst brödraskap med tystnaden som yttersta signum. Där visade Weberns dynamiska anvisningar - ppp, pianississimo, ”knappt hörbart” eller ”bortdöende” - mot dörren till den verkliga verkligheten.

Nästa artikel om Anton Webern:
Var han nazist?/Webern (3)

Den första artikeln om Anton Webern:
En kompositörs död/Webern (1)

21 februari 2007

Citatet

Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.

Sveriges ärkebiskop Anders Wejryd i föredrag på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm den 13 februari 2007. Läs hela artikeln Sveriges nye andlige ledare?

20 februari 2007

Sudettyskarna och katastrofen (1)

Det var inte bara tyskarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien som 1945-1949 fördrevs från sina gårdar och hem där de bott i generationer. Den största etniska rensningen i Europas historia omfattade även tre miljoner sudettyskar i Tjeckoslovakien.

Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.

Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.

Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.

Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.

Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.

Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.

Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.

När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.

I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.

Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.

Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.

Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

15 februari 2007

Sveriges nye andlige ledare?

Svenska kyrkan har tillsatt sin nye ledare, Anders Wejryd. Det är förstås kyrkans eget ansvar. Kyrkan kommer också att bedömas utifrån den nya personen i hennes ledning. Inte minst på grund av den olyckliga personfixering som hans föregångare bidrog till.

Vem Anders Wejryd är och hur han klarar sitt uppdrag som andlig ledare kommer att visa sig så småningom. I tisdags kväll, den 13 februari, hade han en tidig chans att visa upp sitt ledarskap när han framträdde på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Tog han den?

Temat var ”min livsväg” och Wejryd inledde med att deklarera att han inte såg någon anledning att dela privata reflektioner med andra. Möjligen förväxlade ärkebiskopen därmed det privata, som man visst kan avstå från, med det andliga, som alla har behov av. Det som följde var nämligen mycket litet andligt och mest en redogörelse för karriären, från elevrådsordförande över Lutherhjälpen och Ersta till biskopsstolen i Växjö och vidare till toppbefattningen i Uppsala. Man noterade Nathan Söderblom och Gustaf Wingren som vägvisare och ett par formuleringar som det kan finnas anledning att fundera över: ”Jag har ingen aning om varför jag blev kristen” och ”Jag har aldrig kunnat hitta hem någonstans politiskt”.

Frågorna från den tämligen glesa lyssnarskaran var mer givande. Direktor Madeleine Åhlstedt erinrade om kyrkans stora arbete med att hitta en ny logotyp och undrade vad kyrkan egentligen vill kommunicera. Detta med tanke på att det finns tendenser till att kyrkan sekulariseras inifrån. Varför tar kyrkan inte upp sitt eget budskap? undrade hon.

Wejryd ville helst tala om logotypen och försvarade kyrkans slogan ”närvaro, öppenhet och hopp”. Den är visserligen ”en produkt av informatörerna” men består ändå av begrepp som ”kan laddas med innehåll”, ansåg han. Han sade sig för övrigt vara ”häpen över hur svårt det är för kyrkan att hitta det personliga tilltalet” och skyllde detta på kvarlevande rester av överhetskyrkan. ”Det andliga samtalet är inte tränat”, konstaterade han. Och tillade en formulering som han ärvt av sin far: ”Kyrkan skall alltid vara öppen så att folk kan komma ut.” Det väckte en viss generad munterhet.

En bekymrad åhörare pekade på hur partipolitikerna fortfarande klänger sig kvar vid makten i kyrkan trots den formella befrielsen från staten. Kyrkfolket är ännu inte herrar i sitt eget hus. Den bekymrade hade ingenting emot demokrati, men ändå, skall det vara så här? Övertyga mig om att jag har fel, bad han.

”Det är jag inte så säker på att du har”, svarade Wejryd. Och det var väl hans mest kontroversiella svar denna kväll. ”Vi har var och en en röst”, påminde han och tillfogade att det inte är svårt att ”kuppa” i en valförsamling med 10 procents röstdeltagande. Det kunde möjligen uppfattas som en upprorisk uppmaning markerad med en suck över att kyrkan i kyrka-stat-utredningen fick kompromissa bort biskoparnas makt för att komma överens med politikerna.

Vid min sida denna kväll hade jag min gode vän K, katolik sedan födelsen. Han kommenterade kvällen: ”Det är synd om kyrkor som inte har ordnar.” Dvs kyrkor utan munkar och nunnor, denna andliga ryggrad av bön och lovsång.

I Svenska kyrkan har den ryggraden ersatts med politiska förkalkningar och överhetsskleros. Med en sådan patient är Anders Wejryds uppdrag nästan omöjligt. Han måste få många fler chanser att gripa sig verket an. Och misslyckas han är det inte bara hans fel.

Se även:
Var och en sin egen kyrka?

12 februari 2007

En kompositörs död/Webern (1)

Andra världskriget går mot sitt slut.

Kompositören Anton Webern är 60 år gammal, en kortvuxen man med tjocka, runda glasögon. Han bor i Mödling i utkanten av Wien. Dit flyttade han en gång för att få vara i närheten av sin dyrkade lärare och mentor, Arnold Schönberg. Men Schönberg finns inte kvar i Mödling; som jude kände han sig tvungen att flytta till USA redan tio år tidigare.

Sedan sommaren 1943 faller bomberna allt oftare över den österrikiska huvudstaden. Webern försöker att arbeta med sin musik som om kriget inte finns. I april 1944 blir han inkallad för att tjänstgöra i luftskyddet. Han bor i kasern, måste ha uniform, kör sand. Hempermission har han var tredje dag mellan 17 och 22. Han känner sig hunsad och förtvivlad; efter en månad frikallas han.

Tre månader före krigsslutet blir sonen Peter, som är soldat i den tyska krigsmaskinen, ihjälskjuten vid ett flyganfall. Från den stunden kan Anton Webern inte längre komponera.

På påskaftonen 1945 är läget ohållbart, så ohållbart att till och med den världsfrånvände Anton Webern inser faran. Ryssarna står strax utanför Wien. Webern gömmer en del partitur i sin trädgård och flyr sedan med hustrun Wilhelmine västerut, först till fots, så småningom med ett överfyllt tåg. De lyckas ta sig till den lilla byn Mittersill i en idyllisk dalgång i bergen sydväst om Salzburg. Där bor dottern Christine och svärsonen Benno Matell.

I Mittersill upplever de krigsslutet. De har undgått Röda armén och befinner sig i amerikansk ockupationszon men förhållandena är ändå svåra. Det råder brist på mat och Webern drabbas av dysenteri. Han går ner i vikt; hans redan asketiska ansikte blir än mer avtärt och förandligat.

Den 15 september, fyra månader efter krigsslutet, är Webern och hans hustru bjudna till svärsonen på middag. Vad som händer där är fortfarande efter 60 år inte fullt klarlagt. Sent på kvällen bestämmer sig i alla fall Webern för att röka hälften av den cigarr som han fått av svärsonen. För att inte genera de sovande barnen med röken går han ut.

Efter ett par minuter hör Wilhelmine tre skott. Strax därefter vacklar Webern in genom dörren, sjunker ner på golvet och säger: ”Jag är träffad. Det är slut.” Wilhelmine springer ut för att hämta hjälp medan Anton Webern dör.

Vad hände? Enligt en historia rådde det denna kväll utegångsförbud i Mittersill. En förbipasserande amerikansk soldat, en kock, såg en skugga och glöden av Weberns cigarr; han misstolkade situationen, kände sig hotad och sköt. Eller var det bara en oroande gest mot tändstickorna i byxfickan som utlöste skotten?

En annan historia berättar att Benno Matell ägnade sig åt svartabörsaffärer. Det kände amerikanerna till och den här kvällen skulle de slå till och gripa honom. När soldaterna anlände uppstod tumult; någon trodde att någon försökte smita och sköt.

Eller var det svärsonen som sköt sin svärfar? Wilhelmine minns att han stod arresterad med händerna över huvudet i husets entré medan Webern låg död framför honom. Illvilliga rykten spreds.

Vännen och violinisten Louis Krasner antyder att Webern på ett halvt undermedvetet sätt själv kunde ha sökt döden genom att provocera soldaterna, ett självmord ”genom tredje hand”. Krasner talade till och med om religiösa motiv av skuld och försoning. Webern var ju en djupt troende människa.

Berättelserna låter som alternativa regianvisningar i ett expressivt drama av Büchner. Sanningen blev aldrig fastlagd. Men en av de inblandade amerikanska soldaterna begick senare självmord. Om det hade med Weberns död att göra är emellertid inte heller utrett. Dock hamnade Benno Matell i fängelse ett år.

Nej, Anton Weberns död väckte inte någon omedelbar uppmärksamhet. Det skulle dröja till mitten av 1950-talet innan någon på allvar frågade efter honom, hans död eller hans musik. Men då förvandlades den världsfrånvände kompositören snabbt till en myt. Den myten skulle förändra musikvärlden.

Källor och litteratur: Bailey, Kathryn, The Life of Webern (Cambridge University Press 1998); Anteckningar från radioserie om Anton Webern av Ingemar von Heijne 1983; Lebrecht, Norman, The Complete Companion to 20th Century Music (London 2000); Craft, Robert, Anton Webern Biography (The complete music of Anton Webern, Philips 1957).

Nästa artikel i serien:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)

Om musik även t ex:
Musik för befriade/Weberkvartetten
Siegfried som barnteater

6 februari 2007

Polsk hämnd

Efter Potsdamkonferensen sommaren 1945 var den fortsatta fördrivningen av 6-7 miljoner tyskar från Östeuropa att betrakta som laglig. Den var fullt i överensstämmelse inte bara med Sovjetunionens utan också med Storbritanniens och USA:s vilja. Men den skulle ske ordnat och humant. Så blev det inte alltid.

I Polen gick milisenheter till handling redan innan dokumenten från Potsdam var undertecknade. Tyskar greps på öppen gata eller hämtades i hemmen och drevs med piskor och slag av gevärskolvar samman på torgen för vidare marsch till järnvägsstationerna. Pommern och Schlesien tömdes på sin tyska urbefolkning.

Människorna kördes iväg i gods- och kreatursvagnar, utan mat eller dryck, mestadels åldringar, kvinnor och barn. På gränsstationerna, t ex i Stettin och Belgard, plundrades de på sina sista ägodelar, en del in på bara underkläderna.

Framför allt äldre, sjuka och barn dog under transporterna. Den brittiske filosofen Bertrand Russell skrev i en tidningsartikel i december 1945 att ”många når Berlin som döda”. En rådgivare till den amerikanska militärregeringen, Robert Murphy, rapporterade att på en tågstation i Berlin hade man dagligen tagit emot ett tiotal som dött till följd av utmattning, undernäring eller sjukdom. Hundratals fördes till sjukhus. Tyfus härjade.

Innan de fördrivna lämnade Polen måste de skriva på ett dokument där de försäkrade att de lämnade landet frivilligt, att de inte ställde några krav på den polska staten och att de lovade att aldrig mer återkomma.

Transportsystemet blev överbelastat och alla tyskar kunde inte kastas ut genast. En del tvangs ut på veckolånga marscher till fots. Andra blev internerade i läger. Dit fördes också en del av dem som tvangs lämna sina hem och gårdar för att ge plats åt de 1,5 miljonerna polacker som samtidigt fördrevs av ryssarna från Polens tidigare östprovinser. Fördrivna ersattes med fördrivna. En del tyskar, och även polacker, sattes i läger eller fängelser för att deras eventuella samverkan med den nazistiska ockupationsmakten skulle utredas.

Enligt experter i Koblenz Bundesarchiv omkom mellan 60 000 och 100 000 av lägerfångarna. När Röda korset i slutet av 1947 besökte lägret Jaworzno beskrevs fångarna där som ”terroriserade”. Det fanns liknande läger över hela Polen. Även tidigare naziläger som Auschwitz, Birkenau och Potulitz kom till användning.

Fördrivningen av tyskarna förklarades av generalsekreteraren i polska kommunistpartiet Wladyslaw Gomulka: ”Vi måste kasta ut tyskarna eftersom alla länder bygger på nationell grund – inte på multinationell.” Kommunisten Gomulka motiverade alltså den etniska rensningen men nationalistiska argument som klingar obehagligt bekanta.

Och det var inte bara den tyska befolkningen i de gamla tyska provinserna som drevs iväg. Även de tyskar som levt i Polen sedan före krigsutbrottet sattes under press. Den kommunistiska polska befrielsekommittén, PKWN, beslöt redan i november 1944 om straff för alla medborgare som hade beskrivit sig som tyskar under ockupationstiden eller som hade samarbetat med tyskarna. De sattes i arbetsläger på obestämd tid. De berövades alla medborgerliga rättigheter och allt vad de ägde konfiskerades. De kunde straffas för ”avfall från nationaliteten” med fängelse upp till tio år. Avsikten var klar: den som ville förbli tysk måste ge sig iväg.

Först den 20 juli 1950 upphävde den polska regeringen alla sanktioner och inskränkningar mot de egna medborgare som hade deklarerat sin tyska nationalitet. Kampanjen hade varit framgångsrik, skriver Helga Hirsch i sin bok Die Rache der Opfer (Offrens hämnd). De tyskar som inte kunde assimileras blev utvisade, de som fick stanna tvangs till anpassning. ”Den polska folkmakten hade förpolskat efter precis samma principer som Hitler hade förtyskat – bara med omvända förtecken.”

Källor och litteratur: Hirsch, Helga, Die Rache der Opfer, Deutsche in polnischen Lagern 1944-1950 (Hamburg 1999); Knopp, Guido, Die grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen (München 2001); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special 2/2002).

Detta är artikel nr 6 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

1 februari 2007

Månadens haiku

Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.


Förra månadens haiku
Förra årets haikuer.

Den stora utförsäljningen

Först var det Röda armén som stod för fördrivningen av den tyska civilbefolkningen från Ostpreussen 1944-1945. Sedan tog polackerna själva över och fortsatte den brutala etniska rensningen i Pommern och Schlesien. Fram till sommaren 1945 pågick en ”vild fördrivning”, som historikerna säger.

Men från juli 1945 försökte man skapa ordning och laglighet i verksamheten. Det var en av uppgifterna för konferensen på slottet Cecilienhof i Potsdam utanför Berlin. Men det blev ett stort misslyckande; Potsdamkonferensen förvärrade flyktingkatastrofen i Europa. Så här gick det till:

På konferensen försökte ”de tre stora”, Churchill, Truman och Stalin, komma överens om Tysklands och Polens gränser. Redan på konferensen i Teheran i november 1943 hade de enats om att Sovjetunionen skulle få Polens områden öster om floden Bug, bl a Vilnius och Lemberg (Lviv). Polen skulle kompenseras i väster, dvs med tyska områden.

I Potsdam skulle dessa tyska områden definieras och gränsen mellan Tyskland och Polen läggas fast, åtminstone fram till en fredskonferens. Egentligen förekom det ingen diskussion om södra Ostpreussen och Pommern. De skulle bli polska och den tyska befolkningen där skulle flyttas, totalt ca 4 miljoner människor. Oenigheten gällde Schlesien.

Vid den tidigare konferensen i Jalta i februari 1945 hade man i princip varit överens om en gränslinje mellan Tyskland och Polen längs floderna Oder och Neisse. Men problemet var att det fanns två bifloder till Oder som hette Neisse, en i väster och en betydligt längre österut på andra sidan Breslau. Stalin hävdade, förstås, västra Neisse som gräns. Churchill och Truman den östra. Skillnaden var nästan halva Schlesien – och tre miljoner tyska civila.

Den polske kommunistiske presidenten Bierut inbjöds med sin utrikesminister Rzymowski till Potsdam. Där erinrade de om att Hitler försökt döda den polska befolkningen och kulturen för att få ”Lebensraum”. Nu hade de tre stora chansen att utöva ”historisk rättvisa” genom att godkänna Polens västutvidgning. Bierut ville också undvika arbetslöshet i Polen genom att skicka polska arbetare till de delvis redan övergivna tyska industrierna och kolgruvorna i Schlesien. Om Polen fick Schlesien skulle dessutom Tysklands framtida militära kapacitet minska eftersom mycket av rustningsindustrin funnits just där.

Resonemanget passade ryssarna perfekt. Stalin ville ha ett starkt Polen som buffert mot Västeuropa. Men Churchill var inte imponerad av Polens krav på ¼ av Tysklands odlingsbara mark. Han ansåg att åtta eller nio miljoner människor skulle tvingas flytta och det skulle chockera de västliga demokratierna. ”Följden skulle bli att polackerna och ryssarna hade maten och bränslet medan vi hade munnarna och hjärtana”, summerade han. Men hans synpunkter klingade ohörda eftersom han förlorade valet hemma i Storbritannien och ersattes med Labours Clement Attlee.

En betydligt större fråga gällde det tyska krigsskadeståndet. Stalin krävde att Sovjetunionen skulle kompenseras för sina förluster genom att den tyska industrin monterades ner och till stor del sändes österut. Han krävde sovjetisk kompensation även från industriområdet Ruhr, som låg i västzon. Det kunde varken USA eller Storbritannien acceptera. Frågan hade till synes gått i baklås.

Nu kom den amerikanske utrikesministern Byrnes på att Schlesien kunde användas som lockbete för att få Stalin att reducera sina krav i västmakternas ockupationszoner. Byrnes fick med sig Truman och Attlee och de sockrade budet med ett erbjudande att erkänna de nya regeringarna i Rumänien, Ungern och Bulgarien. Men det gällde att ta allt eller inget. Och Truman hotade med att resa hem genast om Stalin inte accepterade hela paketet. Truman behövde inte resa. Stalin accepterade. Han hade fått nästan allt han begärde.

Så kom det sig att Truman och Attlee sålde ut Schlesien till Stalin. Ingen frågade vad de berörda folken tyckte. Om Pommern och Ostpreussen hade det inte ens varit någon diskussion. Inte heller om de drygt tre miljoner tyskarna i Sudetområdena i Tjeckoslovakien. De gick nu en plågsam fördrivning till mötes.

Sammantaget gav ”de tre stora” i Potsdam klartecken till fördrivning, eller "transfer" som det står i avtalstexten, av mellan sex och sju miljoner civila tyskar. Det skulle enligt artikel XIII ske ”in an orderly and humane manner”. Det skulle bli allt annat än så.

Källor och litteratur: Mee Jr, Charles L., Meeting at Potsdam (London 1975); Die Flucht der Deutschen (Spiegel Special, 2/2002); Raff, Diether, Deutsche Geschichte (München 1989); Bell, Philip, Världen efter 1945 (London 2001; sv. 2003); Churchill, Winston, Triumf och tragedi, (sv. 1954).

Detta är artikel nr 5 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen (1)
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Den som vill läsa originaltexten i artikel XIII kan klicka på comments nedan.