28 januari 2007

Öga och Öra ett år

När den här bloggen startades stormade det kring de danska Muhammedkarikatyrerna. Det handlade om vad som är heligt för vem och om vem som skall tolerera vad. En vanlig hållning bland svenskar var att man borde ligga lågt, undvika att provocera och ha förståelse för de radikala islamisternas våld.

Sedan dess har stämningarna förändrats, är mitt intryck. Allt fler har insett att demokratierna måste försvara sig och stå upp för sina värderingar och sin kultur.

Efter en givande resa till det ortodoxa klostret Nya Valamo i Finland skrev jag i februari flera artiklar om ortodoxi och ikoner. De ortodoxa har många för västerlänningar provocerande tankegångar. Det handlar om en icke-analyserande hållning, om tystnad, försakelse och om att stå för det heliga. Hur mycket av detta finns kvar i dagens svenska kyrka?

I mars handlade det bland annat om den österrikiske juden och författaren Stefan Zweig och hans erfarenheter av utbrotten av de båda världskrigen. 1914 jublade Europas folk över kriget – 1939 var stämningarna dämpade, även i Tyskland. Ögonvittnet Zweig funderade över skillnaden i sin självbiografi Die Welt von Gestern. Något hade hänt med folkens tilltro till sina politiska ledare.

Två av de hittills mest lästa artiklarna på Öga och Öra handlar om sex och kyskhet i romarriket. Jag hade hört Medelhavsmuseets Karen Slej som berättade om bordellerna i Pompeji och romarnas bilder med sexuella motiv. De hade en helt annan funktion än den sentida pornografin och kan därför leda till missuppfattningar om tillvaron i det romerska riket.

Anknytning till romarriket hade även ett par artiklar om Karl Marx. Han växte nämligen upp i Tysklands äldsta stad, Trier, vid Mosel. Mitt emot hans barndomshem finns ett av de ståtligaste romerska byggnadsverken norr om Alperna, Porta Nigra. Denna byggnad från 190 e. Kr. räddades till eftervärlden tack vare att den byggdes in i en kristen kyrka. Men strax innan Karl Marx föddes i Trier hade Napoleons trupper rivit kyrkan för att frilägga den antika – och hedniska – porten. En sant revolutionär handling. I denna historiskt laddade miljö växte alltså Marx upp.

I maj ägnade jag flera artiklar åt Tysklands förste rikspresident Friedrich Ebert (1871-1925) som kom att personifiera den ödesdigra dolkstötslegenden och som till slut dömdes för landsförräderi.

Jag har också försökt att ge en bild av engelsmannen Hugh Lofting (1886-1947) som i Flanderns skyttegravar skrev barnboken Doktor Dolittle i brevform hem till sina barn. En helt annan brevskrivare från första världskriget var den katolske fältprästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), som skrev om sin ”nostalgia för fronten”.

En resa med tåg från Wien till Trieste ledde till artiklar om den gamla habsburgska hamnstadens öden under Hitlers respektive Titos välde och om den (nästan) glömda massakern på kroater i Bleiburg i maj 1945.

I augusti stod Dag Hammarskjöld i centrum för uppmärksamheten på Öga och Öra. Hur gick egentligen hans roll som generalsekreterare ihop med hans roll som kristen mystiker? Alla är inte lika imponerade över Hammarskjölds insatser, i synnerhet inte över hans hanterande av Kongokriget.

Påven Benedictus XVI hade en del problem att hantera arga muslimer efter sitt tal i Regensburg i september. Men vad sade han egentligen? Det handlade om förnuftets roll i religionen.

Under hösten blev det en rad artiklar om Sveriges förhållande till Baltikum, särskilt till Lettland. Jag ägnade en hel del tid åt att gå igenom material i Riksarkivet och kunde berätta hur det gick till när Sverige erkände Sovjetunionens ockupation och annektering av de baltiska länderna 1940. Det visade sig att Sverige till och med lämnade ut Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken i Stockholm, till de sovjetiska ockupanterna.

Det blev också en ifrågasättande artikel om Maja Hagerman och hennes kritik mot förlaget Wahlström & Widstrand som gav ut Tacitus Germania från 98 e.Kr i nyupplaga häromåret. Hagerman kallade nyutgivningen för skrämmande och talade om "aningslöshet och glömska". Tacitus spelar dagens nazister i händerna, menade hon. Men vad vill egentligen Maja Hagerman? Skall vi sluta att ge ut latinska klassiker?

I december började sedan den pågående serien om fördrivningen av 14 miljoner tyskar från Östeuropa efter andra världskriget.

Och den som undrar över vad det kan finnas för röd tråd eller logik i detta sammelsurium av disparata ämnen kan läsa min lilla rimmade programförklaring.

Väl mött till fortsatt läsning!

Till översikten för 2007: Öga och Öra två år.

22 januari 2007

Ostpreussens undergång

Under november och december 1944 fanns fortfarande tid att på ett ordnat sätt evakuera de 2,5 miljoner tyskar som bodde i Ostpreussen. Men ingen evakuering kom till stånd. I stället mobiliserade nazistpartiet en sk folkstormsarmé med 16-åriga pojkar och män i 60-årsåldern som fick en rudimentär militärutbildning, enkel beväpning och en armbindel. En viktig person lämnade emellertid Ostpreussen, Adolf Hitler. Den 20 november övergav han sin befästa ”varglya” i Rastenburgskogen.

Den 12 januari 1945 började det andra stora sovjetiska anfallet på Ostpreussen (om det första se När kriget kom till Ostpreussen). Överlägsna styrkor bröt igenom försvarslinjerna och avancerade snabbt, främst söderifrån. Panik utbröt bland civilbefolkningen som i hundratusental flydde västerut mot vad man hoppades var tryggheten på andra sidan floden Weichsel (Wisla). Men redan den 23 januari rullade ryska stridsvagnar in i staden Elbing i nordvästra Ostpreussen nära Östersjön. Det var en total överraskning och en katastrof för tyskarna. Flyktvägen över land västerut var därmed avskuren och 2,5 miljoner civila fångade i en fälla. Många av dem utsattes för plundringar, mord och våldtäkter av de framvällande rödarmisterna.

Flyktingströmmarna vände nu norrut mot den frusna havsviken Frisches Haff, som omges av en 60 km lång sandvall. På denna 1–3 km breda sandvall kan man antingen ta sig mot nordost till Königsbergs hamnstad Pillau eller mot sydväst till Danzig. Ändlösa flyktingkaravaner ringlade mot denna sista utväg ur Ostpreussen. Det var nu 25 grader kallt och tidvis snöstorm. De flesta av flyktingarna var kvinnor, barn och gamla. De tog sig fram med häst och vagn eller till fots, tungt lastade med tillhörigheter som de efterhand tvangs lämna vid vägkanten.

Först dukade de allra minsta barnen under i kylan och stormen. Sedan dog åldringarna tyst och stilla under filtar och täcken i kärror och vagnar. Det fanns ingen tid för begravningar. Barnvagnar med stelfrusna barnlik stod längs flyktvägarna.

Vid stranden av Frisches Haff måste alla tunga tillhörigheter lämnas. Det bildades berg av möbler, väskor och lårar, symaskiner och jordbruksredskap, värdesaker, husgeråd och mat. Vagnarna släpptes ut på isen i omgångar för att undvika köer, men det blev ändå genast stockningar. Sovjetiskt flyg angrep flyktingarna med kulsprutor och bomber. De allt fler bombhålen i isen förvandlades till förrädiska råkar som slukade vagnar med hela familjer på ett ögonblick. ”Jag minns hästhuvuden, fastfrusna i isen”, berättar ett vittne som upplevde flykten som barn. ”Och jag undrade var människorna fanns.”

I fem veckor, till slutet av februari, var flyktvägen över Frisches Haff öppen. Men vädret blev mildare och isen smälte. De sista veckorna tog sig flyktingarna fram i issörja och risken att isen skulle brista var överhängande. Bakom dem brann Ostpreussens byar. De minns den nattliga horisonten i söder som en rödlila linje. Omkring en halv miljon människor lyckades ta sig över isen. Ytterligare några hundratusen kom norrifrån. En av de sista dagarna i februari bröt isen upp. Den enda kvarvarande flyktvägen från Ostpreussen var sedan sjövägen från Pillau.

Den lilla hamnstaden Pillau var packad med folk. Dagligen gick 8–10 fartyg med flyktingar västerut, långt färre än vad som behövdes. Förfärande scener utspelades när t ex kvinnor med spädbarn som lyckats komma ombord på en båt, kastade sina barn tillbaka ner till släktingar på kajen för att även de skulle få komma ombord; kvinnor med spädbarn hade förtur till räddningen.

Från januari till den 25 april, då Königsberg föll, beräknas upp emot en halv miljon människor ha transporterats ut med båt från Pillau. De flesta av de kvarvarande civila i området deporterades till Sovjetunionen. Hälften beräknas ha dött där.

Omkring en miljon av flyktingarna nådde till slut området kring Danzig (Gdansk) där ännu en miljon tyskar på flykt redan befann sig. Där hann Röda armén upp dem i slutet av mars. Genom en räddningsinsats på order av storamiral Dönitz med 790 båtar från marinen och den tyska handelsflottan lyckades en stor del av flyktingarna komma vidare västerut till Flensburg, Kiel eller Danmark. Det var en aktion fullt i klass med Dunkerque.

Men alla nådde inte sina destinationer. Lasarettsfartyget Wilhelm Gustloff, som den 30 januari lämnade Gotenhafen (Gdynia) med upp emot 10 000 passagerare, återigen mest kvinnor och barn, torpederades redan samma natt av en rysk ubåt. Omkring 9 000 av dem dog.

Anm. Det råder stor osäkerhet kring de flesta siffrorna som har med dessa händelser att göra. Den tyske historikern Guido Knopp anser t ex att det fanns 2,5 miljoner tyskar i Ostpreussen. Niclas Sennerteg tror i sin bok Stalins hämnd att det handlade om 1,5 miljoner; resten hade redan flytt. Även antalet passagerare på Wilhelm Gustloff är omdiskuterat. Sennerteg säger att ingen vet hur många som fanns ombord men troligen var det 6 600 personer varav 5 300 kvinnor och barn. Claes-Göran Wetterholm skriver i sin bok Dödens hav att det enligt passagerarlistorna fanns 6 050 människor ombord men mer än ett dygn före avgång hade folk strömmat ombord utan kontroll. Enligt Guido Knopp som citerar inskeppningsofficeren Waldemar Terres fanns det 7 956 registrerade passagerare. Under de sista 20 timmarna före avgång kom ytterligare omkring 2 000 ombord, uppskattar "Marinehelferin" Ingeborg Dorn. Därför är siffran sannolikt kring 10 000, enligt Knopp. Det kan tilläggas att båten var byggd för 1 463 passagerare. När det gäller antalet våldtäkter har det beräknats att 1,9 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av rödarmister på östfronten 1944-1945 (källa: Helke Sander-Barbara Johr, citerad av Sennerteg), många av dem ett flertal gånger. Men denna siffra gäller alltså hela östfronten, inte bara Ostpreussen. Enligt Sennerteg är "de massvåldtäkter som begicks av ryska soldater i östra Tyskland 1945 hittills oöverträffade i historien".

Artikeln är nummer fyra i en serie. Se även:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Anknytning till detta tema har även tre artiklar om koncentrationslägret Stutthof. Klicka på etiketten Stutthof nedan!

17 januari 2007

Apropå den svenska modellen

Upp till kamp för modellen!
Sista chansen det är
att krossa salladsrebellen
som hot mot facket bär!

Ej rubbas skall det gamla än av tiden!
Ej skall vår makt i gruset störtas ner!
För ORDNINGEN vi kämpar sista striden;
förutan den är LO icke mer.


Med anledning av att den samlade fackföreningsrörelsen gått till strid mot en salladsbar i Göteborg och satt den i blockad. Genom sk sympatiåtgärder ser man också till att soporna inte avhämtas. Salladsbaren har ett fåtal deltidsanställda; ingen av dem är med i facket. Men fackföreningsrörelsen kräver ändå att salladsbarens ägare skall teckna kollektivavtal. LO anser att man för en rättfärdig kamp för att upprätthålla "ordning och reda" och "den svenska modellen".

16 januari 2007

När kriget kom till Ostpreussen

Det var den femte krigssommaren men i Ostpreussen rådde djupaste fred. Medan de tyska städerna i väster bombades och brann, bärgades en ny spannmålsskörd i Tysklands kornbod. Men mycket skulle förändras. Röda armén stod sommaren 1944 vid Ostpreussens gräns.

Det första oroande tecknet var flyktingarna som började komma från Litauen och Memel till följd av den ryska offensiven. Och i slutet av augusti bombades plötsligt provinsens huvudstad Königsberg av britterna. 6 000 människor dödades och 160 000 blev hemlösa. Hälften av de historiska byggnaderna förstördes. Det var den första krigshandlingen på ostpreussisk mark.

Fram till oktober var det sedan relativt lugnt. Under den tiden hade befolkningen kunnat evakueras. General Friedrich Hoβbach hade begärt evakuering av gränsområdena, men partichefen i provinsen, Gauleiter Erich Koch, sade nej. Han ville hellre bygga en östvall som skydd mot Röda armén. Hitler instämde; det vore en alltför stor prestigeförlust att förklara Ostpreussen som krigsskådeplats. Därmed låg ansvaret för de civila kvar hos partiet.

Och partiet förbjöd varje förberedelse till evakuering eller flykt. Ingen fick lämna Ostpreussen utan tillåtelse. Straffet kunde bli döden. Därför var både myndigheter och civilbefolkning fullständigt oförberedda när det ryska anfallet började den 16 oktober 1944.

Anfallet hade föregåtts av hetspropaganda mot tyskarna. Den ryske författaren Ilja Ehrenburg uppmanade soldaterna att ”döda tyskarna!” och att ”gå med outsläckligt hat mot fienden!” som ”mördat ditt barn, våldtagit din fru, förlovade och syster, skjutit din mor och far, bränt ner ditt hem”. Han reducerade i sina blodtörstiga artiklar i armépressen de tyska motståndarna till ett folk av barbarer och förbrytare, anser historikern Guido Knopp.

Även den polska befrielsekommittén var hatisk. I juli hade man skrivit ett manifest om ”hämndens timme för kvalen och lidandena, för de nedbrända byarna och förstörda städerna, kyrkorna och skolorna, för arresteringarna, lägren och avrättningarna, för Auschwitz, Majdanek, Treblinka, för utrotningen av gettona”.

När byn Nemmersdorf den 21 oktober intogs av ryssarna dödades alla invånare som inte flytt, 26 personer, däribland kvinnor och barn. Två dagar senare återtogs byn av tyska förband och illdåden avslöjades. Bilder togs på uppradade lik. Propagandaminister Goebbels gjorde stor sak av händelsen. Upprörda reportage om massakrer och våldtäkter spreds i tyska tidningar och filmbilder visades i biografernas nyhetssammanfattningar, Wochenschau. Internationell press inbjöds till Nemmersdorf, däribland svenska tidningar. Men de svenska skrev ingenting om saken, i varje fall inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Stockholms-Tidningen. Den senares korrespondent Christer Jäderlund skrev dock den 29 oktober att ”ryssarna har enligt både officiella och privata uppgifter tagit en fruktansvärd hämnd på den ostpreussiska befolkningen för alla lidanden”. Jäderlund konstaterade att ingendera sidan tycktes ta några fångar.

De svenska journalisternas återhållsamhet var välgrundad. Det är nämligen oklart vad som faktiskt hände i Nemmersdorf. Sentida undersökningar, bl a av ett hemligt protokoll från fältpolisen den 25 oktober, pekar på att Goebbels version var överdriven och liken arrangerade för att antyda våldtäkter som eventuellt aldrig ägt rum. Syftet med denna manipulation skulle vara att stärka ostpreussarnas motståndsvilja. Men om det var så, blev det en missräkning; rapporterna om de ryska illdåden skapade i stället ångest och paniktendenser bland civilbefolkningen.

I slutet av oktober ebbade det ryska anfallet ut och en period av relativt lugn inträdde. Men det var lugnet före stormen.

Artikeln är nr 3 i en serie om 9. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

10 januari 2007

Fördrivning, flyktingar och förakt

Den största etniska rensningen i Europas historia ägde rum vid andra världskrigets slut. Omkring 14 miljoner tyskar fördrevs då från sina hem i Östeuropa. Åtta miljoner av dem hade bott i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som i århundraden hört till det tyska riket men som nu skulle bli polskt. Andra flydde från Sudetlandet i Tjeckoslovakien, från Ungern, Rumänien och Jugoslavien. Minst en halv miljon tyska civila, de flesta från Königsberg, deporterades till det inre av Sovjetunionen.

Hundratusentals, kanske uppemot två miljoner av flyktingarna dödades eller dog av umbäranden. Niotusen dog i historiens största sjökatastrof när det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, överlastat främst med kvinnor och barn, sänktes av en rysk ubåt i Östersjön.

Dessa tyskars lidande var länge förbisett och rent av föraktat. Försök att berätta deras historia kallades för relativisering av den tyska skulden. Tyskarna hade startat kriget och därför fick alla tyskar skylla sig själva, hette det. Det är en inställning som fortfarande lever kvar, t ex i Polen (se artikeln Skuggan från Ostpreussen).

Även i hemlandet Tyskland sågs de miljontals flyktingarna från öster med misstro och ringaktning. Bostadsbristen blev till bostadsnöd och hemlöshet. De nyanlända beskylldes för att förvärra arbetslösheten, fattigdomen, hungern och det allmänna eländet. Deras landsmän i Tyskland såg dem som främmande intränglingar och de kallades ”Polacken”, ”Sudetengauner”, dvs sudetskojare, eller helt enkelt ”Flüchtlingspack”. Ännu i dag är det tyska ordet ”Polack” ett skällsord som betyder idiot. Vill man i Tyskland på ett respektfullt sätt tala om polska medborgare måste man i stället använda ordet ”Pole”.

Flyktingarna kom i två stora vågor. Den första under den iskalla vintern 1944-1945. Det var huvudsakligen två miljoner tyskar från Ostpreussen som drivits från sina hem av den framträngande Röda armén. Den andra vågen kom efter de allierades beslut i Potsdam på sommaren 1945, då Polens gräns försköts västerut ända till floderna Oder och Neisse, den nya riksgränsen mot Tyskland. In i de gamla tyska områdena i Pommern och Schlesien strömmade polska flyktingar från de fd polska områdena öster om floden Bug som nu övertogs av Sovjetunionen. Man kan säga att hela Polen flyttades västerut. Någon plats för den tyska urbefolkningen fanns inte längre. Över 90 procent gav sig av till moderlandet.

På plats i Tyskland fanns en svensk författare, Stig Dagerman. Han skrev i reportageboken Tysk höst om alla dessa tåg med östflyktingar som 1946 anlände till västzonerna. ”Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka, stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.”

Dagerman såg dessa utblottade människors tystnad och passiva underkastelse som satte sin prägel av ”mörk bitterhet” på Tyskland hösten 1946. Flyktingarna blev ett hot. Dagerman skrev: ”De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade.”

De fördrivna blev under många år en politisk kraft i Västtyskland som ingen regering kunde nonchalera. Av sina motståndare på vänsterkanten kallades de revanschister. Återförening av Tyskland och vägran att acceptera Oder-Neisse-gränsen var deras huvudsakliga mål. De dömde ut Willy Brandt som landsförrädare när han 1970 normaliserade relationerna till Polen och accepterade Oder-Neisse-gränsen.

En del av de fördrivna hamnade i sovjetisk ockupationszon i Tyskland, senare Östtyskland. Där blev de förtryckta och deras historia var tabu. Många av dem flydde under kommande år vidare till Västtyskland.

Om fördrivningen av tyskar från öster skall flera artiklar handla.

Litteratur: Guido Knopp, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001. Spiegel Special, Die Flucht der Deutschen, nr 2, 2002. Stig Dagerman, Tysk höst, Stockholm 1947.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

8 januari 2007

Var och en sin egen kyrka?

K G Hammar är numera före detta ärkebiskop. Det borde därför inte längre spela någon roll vad han uttalar för personliga åsikter i olika kyrkliga frågor. Men hans skugga vilar fortfarande över Svenska kyrkan och det är många som mot sin vilja kämpar vidare med följderna av hans ledarskap – i synnerhet som man hittills inte sett till någon ny ledare för Svenska kyrkan. Att det faktiskt finns en ny ärkebiskop som lär heta Anders Wejryd är därvidlag hittills en formalitet.

Så hörde jag häromdagen (5 januari) nämnde K G Hammar i det utmärkta radioprogrammet Människor och tro. Antagligen var det en intervju som spelats in i samband med hans avgång i somras. Det som var extra givande i denna intervju var Hammars ovanligt tydliga formulering på en central punkt, en formulering som gjorde det klart varför många har känt sig främmande inför kyrkan under Hammars nioåriga ledarskap.

Han tar där avstånd från föreställningen att en ärkebiskop skall vara en allmän företrädare för kyrkan. I stället säger han:

”Min tolkning av uppdraget har utgått från att det inte är jag som bestämmer vad som är rätt tolkning utan var och en är ansvarig för sin tolkning och skall människor kunna känna att de både är myndiga att tolka själv och känna sig stimulerade att ta ställning, så är en viktig del av ledarskapet att man ger dem en genomtänkt, profilerad ståndpunkt.”

Ja, men vems ståndpunkt? Med all respekt både för Hammar och hans genomtänkta, profilerade ståndpunkt är det kanske ändå inte hans personliga synpunkter som man som troende eller sökare i främsta rummet är intresserad av. Den genomtänkta och av generationer prövade ståndpunkt som man gärna vill ta del av är däremot vad Svenska kyrkan står för. Det är den erfarenheten man behöver förhålla sig till, kommunicera med och själv pröva för att kunna växa och komma vidare som människa. Vart vänder man sig för att få svar på denna enkla, tydliga och grundläggande fråga i en kyrka där den högste företrädaren deklarerar att ”var och en är ansvarig för sin tolkning”? Kräver Svenska kyrkan att varje troende skall gå igenom teologihistorien och själv ta ställning i varje tvistefråga som kristenheten haft att tampas med? Skall varje kristen skapa sig en egen profilerad ståndpunkt? Vart tar då kyrkan vägen? Allt detta är förstås orimligt.

Så länge Svenska kyrkans företrädare inte rakt och hederligt kan säga vad man som kyrka håller för sant och heligt skall man inte förvänta sig någon respekt från människor som söker definiera och utveckla sin egen tro. En sådan kyrka kommer att fortsätta falla sönder i sekteristiska smågrupper kring enskilda prelater och predikanter som genom sin personliga karisma attraherar människor som vill ta sin tro på allvar. Är det så Svenska kyrkan vill ha det?

Vem tar egentligen ansvar för Svenska kyrkans enhet och tradition om inte ärkebiskopen är beredd att göra det? Vad säger Anders Wejryd? Hänvisar även han till att var och en svarar för sin tro? Kyrkan tvår fortfarande sina händer?

PS Ärkebiskop Anders Wejryd har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med ett svar. Han har emellertid genom sin pressekreterare "avböjt att kommentera".

1 januari 2007

Månadens haiku

Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!


Förra årets haikuer.
Nästa månads haiku.

En film om yta och maktlöshet

Marie Antoinette är en makalös kostymfilm, en glittrande glamourös fest, inspelad på plats i Versailles och med den utsökt charmerande Kirsten Dunst i huvudrollen. En film om yta – men ingen ytlig film.

Marie Antoinette var en österrikisk prinsessa som ännu inte 15 år gammal år 1770 giftes bort med den ett år äldre franske tronföljaren, sedermera kung Ludvig XVI. Historikerna beskriver henne som modig och handlingskraftig. Som drottning drev hon en egen politik och dominerade sin make. Så icke i filmen. Där är båda ungdomarna hjälplösa fångar i ett rigoröst hovceremoniel som berövar dem livsglädjen. Men denna avvikelse från den historiska autenticiteten är inte viktig. För filmen handlar egentligen inte om 1700-talet och franska revolutionen utan om 2000-talet och vår egen ofrihet.

Manusförfattaren och regissören Sofia Coppola skildrar en ensam, utsatt och olycklig flicka i en värld av schablonartade krav och förväntningar som hon gör sitt bästa för att leva upp till. När hon lämnar sitt hem i Wien säger hennes mor, kejsarinnan Maria Teresia: ”Alla ögon kommer att vara på dig.” Ändå kommer den här flickan aldrig att bli riktigt sedd för den hon är, endast värderad i förhållande till den roll hon utsetts att spela.

Det handlar mycket om kläder och vad de symboliserar. När Marie Antoinette kommer till den franska gränsen måste hon lämna allt österrikiskt bakom sig. Rituellt kläs hon av in på bara skinnet. Hon finner sig i detta. Men när hon måste lämna även sin älsklingshund är hon nära att brista i gråt. Villkoren för den nya rollen blir tydliga: känslorna måste tryckas undan och förnekas.

Hon är själv i hög grad levnadsglad och längtar efter äkthet och närhet. Hon försöker också att i någon mån mjuka upp den rigida världen av hierarkier och konventioner som härskar över henne och den redan kuvade Ludvig. Men det leder bara till att hon blir tillrättavisad och förtalad. ”Detta är fånigt!” försöker hon protestera när hennes offentliga påklädning på morgonen ideligen avbryts av att personer med högre rang och därmed större rättigheter att klä på henne träder in i sängkammaren. Och av sin hovdam får hon till svar: ”Detta är Versailles, madam.”

Som ersättning för förlorat liv erbjuds ett sanslöst materiellt överflöd. Det är dignande bord med tillkrånglade delikatesser, utstofferade tårtor och konfektyrer, praktfulla klänningar och en uppsjö av fantasifulla skor. Man associerar lätt till sentida diktatorers skofixerade hustrur. De måttlösa festerna skildras i utdragna, magnifika scener, medan tomheten i detta surrogatliv blir allt tydligare. Plötsligt citerar någon Rousseau om den möjliga förekomsten av ett annat slags liv, ett naturligt urtillstånd. Frågan svävar över sällskapet som en möjlighet som ingen griper.

Tillvaron på denna konsumtionens gräddhylla, det kungliga Versailles, är fundamentalt skild från undersåtarnas liv. Deras tillvaro tränger bara in till hovet via Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figaros bröllop, i vilken tjänstefolket ”tar över” – det är i hovvärlden bara en fantastisk historia som väcker skräckblandad munterhet.

Några år senare blev den verklig. Hungermarschen mot Versailles äger rum 1789. Marie konfronteras med skrikande folkmassor som hötter med hötjugor och brinnande facklor. I en märklig scen träder hon ut på slottets balkong inför de upproriska, böjer sig djupt ner och lägger huvudet mot balustraden. Är det ett ögonblick av insikt? Scenen är en föraning om giljotinen som väntade henne fyra år senare.

Den moraliska dimensionen är i Maries konsumtionsvärld på sin höjd en fråga om etikett, om form. Hennes utsvävande sätt att leva leder inte till några reflektioner. Inte heller hennes utomäktenskapliga eskapader med Axel von Fersen; kanske är det tvärtom just denna förbindelse som gör att hon kan uppfylla det viktigaste kravet som ställs på henne, att ge Frankrike en tronföljare. Ytan slår därmed följe med nyttan. Något annat är inte ens tänkbart. Marie Antoinette var ett barn av sin tid och i Coppolas version även av vår.