29 november 2006

När Sverige svek Baltikum (5)

Sovjetunionen ockuperade Estland, Lettland och Litauen i juni 1940. Sverige erkände utan protester eller begränsningar ockupationen och den följande annekteringen redan samma sommar.

Men officiellt försökte man tiga om saken. Och när man tvangs att säga något alls hette det länge, att erkännandet bara var ”de facto” och alltså kunde återkallas. Som noten av den 6 november 1940 tydligt visar var detta felaktigt, en lögn helt enkelt (se artikel 4).

Men det finns en andra förklaring till regeringens generade smusslande med erkännandet. Det handlar om hur Sverige hanterade Estlands och Litauens guldreserver, som fanns deponerade i den svenska riksbanken.

Dokumenten visar att Sverige redan den 15 juli 1940 lämnade ut guldet till Sovjetunionen. Det skedde i en situation när Sovjetunionen ännu ockuperade de båda länderna, bara en månad efter det att stridsvagnarna rullat in och tre veckor innan de påtvingade annekteringarna genomfördes.

Sverige hade alltså bråttom att behaga Sovjetunionen. Regeringen förhandlade ju om att få ersättning för de svenska tillgångar som omedelbart hade nationaliserats av den kommunistiska ockupationsmakten. Läget var känsligt. Genom att lämna ut det baltiska guldet hoppades regeringen att nå en uppgörelse.

I noten av den 6 november erinrade regeringen om att alla tillgångar i Baltikum övertagits av Sovjetunionen och att Sovjetunionen därmed också enligt internationell rätt hade ansvar för ländernas ekonomiska förpliktelser. ”I förlitan på att denna allmänt erkända grundsats skulle komma att tillämpas jämväl av de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions Regering i fråga om de estniska, lettiska och litauiska regeringarnas förpliktelser har Svenska Regeringen icke lagt något hinder mot utbetalning till de Socialistiska Sovjetrepublikernas Unions statsbank av guld, som i Sveriges Riksbank deponerats av de estniska och litauiska regeringarna”, hette det.

Händelsen beskrivs också i det interna PM som utrikesdepartementet upprättade 1949 (se artikel 3). Det framgår där att guldet uppgick till ett dåtida värde av 14 respektive 6 miljoner kronor. Och så kommer den avgörande formuleringen: ”Riksbanken medgav 15 juli 1940 efter regeringens hörande, att nämnda depositioner skulle hållas för Sovjetunionens räkning, därest garantier kunde ställas för att de svenska investeringarna i Baltikum förbleve intakta.”

Man får som läsare ett obehagligt intryck av att Sverige försökte köpa tillbaka de svenska investeringarna med Estlands och Litauens guldreserver! Och detta skedde alltså innan länderna ens var annekterade. Den svenska regeringen lämnade ut ockuperade länders guld till deras ockupanter.

Utlämnandet av guldreserverna var i varje fall ett tydligt utslag av ett fullt de jure-erkännande av Sovjetunionens övertagande av de baltiska länderna. Det ledde också till det åsyftade resultatet, ett avtal med Sovjetunionen som undertecknades den 30 maj 1941.

Vad kan man säga till den svenska regeringens försvar? På sommaren 1940 befann sig Sverige i ett ytterst utsatt läge. Finland hade i mars tvingats sluta fred på hårda villkor med Sovjetunionen efter vinterkriget. I april hade Danmark och Norge ockuperats av tyskarna. Sverige var avskuret från sin viktiga handel västerut över havet. Försörjningsläget var prekärt. Man förhandlade med Sovjetunionen inte bara om ersättning för förlorad egendom i Baltikum utan också om ett nytt handelsavtal. Förhållandet till Tyskland var spänt. Regeringen hade känt sig tvungen att acceptera tyska trupptransporter genom landet till Norge, den sk permittenttrafiken. Och fortfarande var ju Sovjetunionen och Tyskland i förbund med varandra.

Räcker detta för att urskulda den svenska regeringens hantering av Baltikum under sovjetisk ockupation? Må var och en själv döma!

Källor: Den svenska noten av den 6 november 1940 till Sovjetunionens utrikeskommissariat finns bland Moskvaambassadens handlingar som är arkiverade i Riksarkivets annex i Arninge. PM från den 20 oktober 1949 finns bland UD:s handlingar i Riksarkivet, Marieberg.

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

Till den första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)

Om hur det gick till när Sverige kompenserade Estland och Litauen för deras guldreserver som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen 1940: En hedersskuld betalas.

23 november 2006

Citatet

Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.

Amos Oz, israelisk författare

Fanatism börjar hemma/Amos Oz

Skrikande människomassor med hotfulla gester hemsöker via tv världens vardagsrum. Självmordsbombaren har blivit symbol för en ny och outgrundlig fanatism. I väst framstår dessa människor som drivna av hat och lust att döda och förstöra. Icke så för den israeliske författaren Amos Oz.

I denne provocerande resonörs värld är det tvärtom. Han skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker (W&W, 2006): ”I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Mycket ofta börjar allt sådant i familjen. Fanatism börjar hemma…”

Det är svårt att acceptera tanken att Bin Laden och hans hantlangare skulle älska västvärlden. Ett sådant yttrande är närmast ett slag i ansiktet på en värld (verkligen inte bara västvärlden!) som är djupt engagerad i en försvarsstrid på liv och död mot en världsomfattande terrorism, som inte bara råkar drabba vanliga, oskyldiga civila, utan som har just sådana människor som mål.

Ändå finns det en oroande logisk koppling mellan de alltför hett älskande och de blodiga dåd som spelas upp på våra tv-skärmar och vars verklighet vi knappt ens kan föreställa oss. De heta känslorna av nitälskan slår lätt över i våld. Det gäller sannerligen inte bara i Mellanöstern.

”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras”, skriver Amos Oz. Att förbättra sin granne, få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn. I dessa strävanden finns en kompromisslös rättfärdighet som är äldre än islam och kristendom, den har följt människan som en ond gen. Drivkraften för fanatikern är det tvingande behovet att få blinda att se och förblinda dem som ser fel saker.

I första hand riktar sig fanatikern mot sina egna. Bin Laden vill ”förvandla sansade, pragmatiska muslimer till sant troende”. Våldsdåden är menade som ett slags islamistisk väckelse.

Om Oz har rätt leder det till väsentliga konsekvenser. Börjar fanatismen hemma, är det också där, bland de egna, som fanatikerna kan bekämpas. Oz skriver: ”Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Det vill säga: det är inte dessa aggressiva antirörelser som har lösningen på världens problem, antiglobalister, antifascister, antikapitalister, antinationalister etcetera. Amos Oz sjunger i stället ambivalensens lov, han hyllar tvivlet på den egna saken, förmågan att se sin egen övertygelse med humor, den smärtsamma kompromissen. Han lyfter fram de sansade i alla familjer som ett hopp bland fanatiker som saknar hopp.

Det är t ex i samarbete med sansade muslimer som kampen mot den fanatiska islamismen måste föras. De sansade utgör gudskelov ännu den överväldigande majoriteten av muslimer. De har ofta kommit till västvärlden just för att de söker demokrati och yttrandefrihet och avskyr diktatur och fundamentalism. Därför är de våra bästa allierade i kampen för det öppna, demokratiska samhället. Det är genom att ge dem stöd och uppmuntran och se till att de kan integreras i sina värdländer, som väst kan vaccineras mot det islamistiska våldet. Men för man en politik som uppfattas som riktad mot islam som religion och mot muslimer i allmänhet, kommer de sansade muslimerna att drivas i Bin Ladens frälsande och förblindande armar.

Sedan spelar det ingen roll längre om våldet drivs av kärlek eller hat.

Se också:
Extremisternas ideolog
Det här med tolerans
Terror och demokrati

19 november 2006

När Sverige svek Baltikum (4)

Sveriges officiella hållning till Sovjetunionens ockupation och annektering av de tre baltiska länderna 1940 var otydlig och motsägelsefull (se artikel 3). Den förblev så under många år och den är det delvis fortfarande.

Det finns två förklaringar. Den första ligger i en dossier i Riksarkivets annex i Arninge norr om Stockholm, närmare bestämt i den svenska Moskvaambassadens arkiv.

Det är en not som ambassadör Per Vilhelm Assarsson skickade till den sovjetiske utrikesministern Molotov den 6 november 1940. Tre månader tidigare hade Högsta sovjet godkänt de baltiska staternas ”ansökan” om att få bli upptagna i Sovjetunionen. I Baltikum pågick en brutal sovjetisering med utrensningar, mord och deportationer. Senare skulle denna tid i Lettland kallas Baigais gads, dvs Fasans år.

Noten till Molotov ingick i de förhandlingar som Sverige förde med ryssarna för att få ersättning för svensk egendom i Baltikum som hade nationaliserats när Sovjetunionen marscherade in. Och denna not är ingalunda något som den nytillträdde ambassadören Assarsson hade skrivit ihop på egen hand. I arkivet finns ett svenskt och ett franskt koncept som författats på UD i Stockholm och sänts med kurir till Moskvaambassaden. Det sändes med kurir för att det betraktades som särdeles viktigt.

I noten heter det:

”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum. Genom denna fria statssuccession har De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union tillförts samtliga tillgångar i de tre förutvarande staterna och måste därmed även hava övertagit dessa staters betalningsförpliktelser.”

Sverige har alltså utan några som helst reservationer erkänt Sovjetunionens annekteringar av de baltiska staterna. Det har tydligen skett redan före den 6 november; erkännandet behandlas i noten som något självklart, som båda parter känner väl till. Och som om detta inte var tillräckligt, understryker den svenska regeringen att ”förändringarna” i Baltikum har gått rätt till och skett genom frivillig anslutning. Sovjetunionens våldförande på tre självständiga stater kallas ”denna fria statssuccession”.

Varför då denna svenska underdånighet? Jo, man var förstås ute efter att få ersättning för den förlorade egendomen. Det var det allt överskuggande målet. Alla tillgångar i de annekterade länderna hade tillfallit Sovjetunionen och därför skulle Sovjetunionen också stå för dessa länders ekonomiska förpliktelser, t ex mot Sverige. Så skedde när Österrike anslöts till Tyskland, erinrade den svenska regeringen.

Hela resonemanget i noten bär som synes tydliga spår av ett fullständigt de jure-erkännande; det var ju också vad UD kom fram till i en intern PM 1949 (se artikel 3). Offentligt sade regeringen emellertid helst ingenting alls och om det var nödvändigt att säga något, så hette det länge att Sverige enbart erkänt annekteringarna ”de facto”, som om det skett provisoriskt och varit åtföljt av förbehåll och reservationer.

Sådant tal kallas på vanlig svenska för lögn.

Men det finns alltså ännu en förklaring till den svenska lögnen. Mer därom i nästa artikel.

Källa: Svenskt koncept daterat den 26 oktober 1940, författat på UD i Stockholm, till fransk svarsnot på utrikeskommissarie Molotovs not av den 11 oktober 1940 . Den franska versionen översänds den 6 november kompletterad med en kort inledning till Molotov. Riksarkivet, Arninge. Den franska versionen av det centrala avsnittet i noten kan ni läsa genom att klicka på Comments nedan.

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (5)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)
När Sverige svek Baltikum (3)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

16 november 2006

När Sverige svek Baltikum (3)

Efter Sovjetunionens ockupation och anslutning av de baltiska staterna sommaren 1940 (se artikel 1) följde många år av oklarhet om Sveriges inställning. Hade Sverige accepterat Sovjetunionens våld mot Baltikum? Var de baltiska staterna nu att betrakta som en del av Sovjetunionen?

Utrikesminister Christian Günthers korta konstaterande i riksdagen den 16 augusti 1940 om att de diplomatiska förbindelserna med Estland, Lettland och Litauen hade upphört, bidrog bara till förvirringen (se artikel 2).

På våren 1942 skrev Hamiltons advokatbyrå i Stockholm till utrikesdepartementet för att få klarhet. UD svarade den 23 april att den svenska regeringen sommaren 1940 ”de facto” hade erkänt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. De facto-erkännande innebär ett konstaterande av faktum, dvs att Sovjetunionen hade kontroll över staterna, men erkännandet är provisoriskt och kan återkallas. Ett fullt erkännande, enligt lagen, kallas ”de jure” och det kan inte återkallas.

I svaret till Hamiltons advokatbyrå framgick också, att Sverige träffat överenskommelse med Sovjetunionen om ersättning för svensk egendom som fanns i de baltiska länderna före anslutningen men som hade nationaliserats. Sverige betraktade denna överenskommelse som en bekräftelse på de facto-erkännandet. Överenskommelsen slöts den 30 maj 1941, tre veckor innan Sovjetunionen angreps av sin allierade Tyskland.

Det väckte offentlig uppmärksamhet när utrikesminister Günther i riksdagen den 13 december 1944 förklarade, att den svenska regeringen betraktade invånarna i de baltiska staterna som sovjetiska medborgare. När representanter för Sovjetunionen dessutom samma år fick tillåtelse att besöka baltiska flyktingläger i Sverige ledde det till en fråga i riksdagen om Sverige nu även ”de jure” hade erkänt annekteringen. Utrikesminister Günther vägrade att svara.

På våren 1947 var sakförhållandet fortfarande så oklart att justitiedepartementet måste skriva till UD och fråga hur det egentligen låg till. UD:s rättschef Gösta Engzell svarade den 25 april återigen att Sverige erkänt upptagandet av de baltiska länderna ”de facto”. Men nu tillfogade han en formulering som tyder på en förändrad inställning. Han skrev: ”Något formellt de jure erkännande har ej ägt rum, men innebörden av de facto erkännandet är i realiteten mycket nära ett de jure erkännande.”

Ännu den 9 januari 1948 måste riksbankschefen Ivar Rooth begära instruktioner av UD om hur han skulle svara på en förfrågan från den internationella banken i Basel angående Sveriges inställning till de baltiska staterna. Engzell skrev med blyerts på Rooths brev att denne ”i sitt svar bör inskränka sig till uppgiften att Sverige på sommaren 1940 de jure erkände de baltiska staternas införlivande med Sovjetunionen”. De jure! Omsvängningen ser alltså nu ut att vara fullständig. Och detta utan att ett ord hade sagts offentligt i saken.

Vad låg då bakom denna sliriga historia? Varför var den svenska regeringen så otydlig och varför ändrade man successivt och i hemlighet sin inställning?

Till slut blev det nödvändigt för UD att upprätta en intern PM om saken. Den är dagtecknad den 20 oktober 1949, finns att läsa i Riksarkivet och ger häpnadsväckande ledtrådar. Den första tråden vi skall följa gäller förhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1940. Så här står det i nämnda PM (Assarsson är den svenske ambassadören i Moskva, Molotov är den sovjetiske utrikesministern och utrikeskommissariatet är det sovjetiska utrikesdepartementet):

”Vid den förberedande skriftväxlingen hösten 1940 mellan Molotov och envoyén Assarsson i Moskva angående förhandlingar rörande de svenska förlusterna i Balticum på grund av nationaliseringen utgick man från erkännandet som en klar sak. I en svensk not, som den 6 november 1940 av Assarsson överlämnades till utrikeskommissariatet, förekommo uttalanden, vilka torde kunna anses innebära ett fullt erkännande.”

Sverige skulle alltså ha givit Sovjetunionen ett fullt, alltså ett de jure-erkännande, redan den 6 november 1940, rakt emot vad man tidigare sagt.

Jag begav mig på jakt i Riksarkivet efter denna not. Vad hade Sverige faktiskt sagt till Sovjetunionen 1940? Fortsättning följer i nästa artikel.

Källor: UD:s handlingar i Riksarkivet, Stockholm (utrikesdepartementet 1920 års dossiersystem HP 895, 862)

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (4)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

12 november 2006

När Sverige svek Baltikum (2)

Under första veckan i augusti 1940 upptog Högsta sovjet de tre baltiska staterna i Sovjetunionen (se artikel 1). Den 16 augusti var det utrikesdebatt i den svenska urtima riksdagen.

Utrikesminister Christian Günther berörde ytterst kortfattat händelserna i Baltikum. Han konstaterade att ”efter det att beslut fattats rörande Estlands, Lettlands och Litauens införlivande med Sovjetunionen, har frågan om tillbakadragande av vår diplomatiska representation i Tallinn, Riga och Kaunas aktualiserats”. Sovjetregeringen hade begärt att legationerna där skulle stänga och så skulle det bli. Günther konstaterade att även de tre baltiska legationerna i Stockholm ”i dagarna” hade upphört med sin verksamhet.

Det var allt. Inte ett ord om hur det gått till när de baltiska staterna införlivades. Ingen politisk värdering av det som skett och som fortsatte att ske i Baltikum. Ändå kunde man inte ha varit ovetande. Svenska Dagbladet hade haft flera artiklar om den brutala sovjetisering som ägde rum. Den 6 augusti skrev SvD t ex: ”Häktningar försiggår varje natt i stort antal. --- En allmän likriktning försiggår inom politiska och kulturella kretsar.” Den 9 augusti rapporterade tidningen: ”Över 3 000 litauer har förts till Ryssland. --- Masshäktningar och deportationer har ägt rum alltsedan regimskiftet.”

En enda talare i riksdagen tog i ett längre anförande upp den baltiska tragedin och fördömde entydigt vad som hänt. Det var Östen Undén, socialdemokratisk riksdagsman i första kammaren, folkrättsexpert och fd utrikesminister (1924-1926). Han sade: ”Tre förut självständiga stater ha likviderats på några dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedraga någon iakttagare. Vi veta numera alltför väl hur en sådan yttre frivillighet skapas.” Undén varnade de återstående småstater i Europa ”som ännu äro fria” för att ge efter för krav från ”en hotfullt beskyddande stormakt”. Ty, fortsatte han, ”det nästa skedet i händelseförloppet kommer att utspelas på ett sätt, som berövar den lilla nationen till och med möjligheten att gå till strid för sin frihet”.

Östen Undén gick anmärkningsvärt långt i sitt anförande. Han antydde till och med att det kunde vara bättre att slåss även om utgången mot stormakten var given: ”Det kan visst hända att det slutliga resultatet blir detsamma, ifall motståndets väg från början väljes. Men då har nationen i alla fall räddat sin själ. Och framtida generationer ha fått ett förpliktande arv att förvalta.”

Undéns och Günthers hållningar framstår som helt motsatta. Den försiktige Günther vågar inte säga någonting om Sovjetunionens våld mot Baltikum, men Undén är beredd att riskera krig för små nationers frihet och ”själ”.

Skälen för Günthers försiktighet kan spåras i fortsättningen av hans tal. Han erinrade om att Sverige sedan fyra månader tillbaka var avskuret från sjöfarten västerut. Normalt ägde hälften av Sveriges utrikeshandel rum den vägen. Den urtima riksdagen hade samlats just för att behandla det prekära försörjningsläget. Sverige var mitt uppe i känsliga förhandlingar med Sovjetunionen om utökad handel. Günther betonade att den ”svenska regeringen anser det vara en angelägen uppgift att utvidga och för framtiden befästa handelsförbindelserna med den stora ryska marknaden”. Han hoppades ”att de alltjämt pågående förhandlingarna i Moskva snart skola leda till positiva och för de båda ländernas näringsliv gynnsamma resultat”.

Det kan mycket väl ha varit så att Günther inte vågade stöta sig med ryssarna eftersom det kunde äventyra handelsavtalet. Samtidigt kan man spekulera över huruvida Undén talade med Günthers goda minne. Kontakter mellan utrikesdepartementet och den fd utrikesministern förekom men var kyliga och blev under krigets lopp allt färre. Möjligheten finns ändå att Undéns brandtal var vad den svenska regeringen egentligen ville säga.

Hur som helst klingade Undéns ord för nästan döva öron. I Svenska Dagbladet ledde de bara till ett kort och förvirrat referat. Baltikums öde försvann bland nyheter om tyska bombningar över England och svenska eftergifter för tyska påtryckningar om permittenttrafik.

Under tiden skedde avgörande saker i det tysta. De baltiska sändebuden i Stockholm fick order från Moskva att överlämna sina legationer till Sovjetunionens representanter. Balterna vägrade. I stället tog de kontakt med det svenska utrikesdepartementet och ville överlämna legationerna till Sverige. UD sade nej, men medverkade ändå vid överlämnandet. En tjänsteman från UD tog emot nycklarna och lämnade dem vidare till Sovjetunionens representant. Dock först sedan balterna avlägsnat sig. Diplomati på mikronivå men med stora konsekvenser.

Fortsättning följer om vad som utspelade sig i hemlighet.
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (3)

Första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940

Källor: Riksdagstrycket för urtima riksdagen 1940, 1:a och 2:a kammaren. Svenska Dagbladet 21 juli - 20 augusti 1940, mikrofilm KB. PM upprättad inom UD och dagtecknad 20 oktober 1949, Riksarkivet. Yngve Möller, Östen Undén, en biografi, Stockholm 1986.

9 november 2006

När Sverige svek Baltikum (1)

I det lettiska ockupationsmuseet i Riga stannar jag till framför en utställningsskärm med nationsflaggor. Det visar sig vara en lista på de sexton länder som vägrade erkänna Sovjetunionens annektering av Lettland 1940. Det är tydligt att museet på ett särskilt sätt vill hedra dessa länder.

Sverige finns inte med bland dem.

Det beror på att Sverige accepterade Sovjetunionens våld mot Baltikum sommaren 1940 och i tysthet erkände den påtvingade annekteringen av Estland, Lettland och Litauen. Men hur gick det till? Och varför?

Baltikums öde beseglades när Hitler och Stalin slöt sin icke-angreppspakt den 23 augusti 1939, den sk Molotov-Ribbentrop-pakten. I två hemliga tilläggsprotokoll delades Nordosteuropa så att Finland, Estland, Lettland, Litauen och östra Polen blev sovjetisk intressesfär, medan västra Polen blev tysk. Hitler fick fria händer i Polen och Stalin i Baltikum.

Redan i oktober begärde Sovjet att få upprätta militära baser i Estland och Lettland och de båda länderna fann ingen möjlighet att vägra. Sedan följde en snabb och chockartad utveckling. I mitten av juni 1940 anklagade Sovjetunionen de tre baltiska länderna för att inte leva upp till sina förpliktelser. Man krävde i ultimativa former att prosovjetiska regeringar skulle bildas och att gränserna helt skulle öppnas för sovjetiska trupper.

Den lettiske presidenten Ulmanis vände sig till Tyskland för att få veta om Lettland kunde påräkna tyskt stöd mot Sovjet. Svaret blev nej. I det läget accepterade Lettland de sovjetiska kraven.

Nästa dag, den 17 juni, marscherade Röda armén utan motstånd in i Baltikum. I Lettland tillsattes en ny regering vars medlemmar utvalts i Moskva. Tre veckor senare arrangerades val till ett folkparlament. Endast ett parti tilläts delta, ”det arbetande folkets block”. Enligt det officiella resultatet röstade 97,6 procent av väljarna på detta parti.

Sovjetunionen försökte i sin propaganda att få alltsammans att se ut som en inhemsk revolution som Röda armén säkerställde. Efter en statskupp 1934 hade Lettland styrts av den auktoritäre Kārlis Ulmanis med stöd av militären. Kommunistpartiet var förbjudet. Enligt den sovjetiska propagandan fanns det på grund av förtrycket ett folkligt stöd för en anslutning till Sovjetunionen. Men man gick försiktigt fram. Kommunistpartiet tilläts visserligen redan i juni 1940 och blev snart det enda tillåtna partiet. Men i den nya prosovjetiska regeringen fanns det inga kommunister. Utrensningarna och sovjetiseringen kom senare.

I omvärlden lät sig inledningsvis många luras. Den nya lettiska regeringen fick t ex gratulationstelegram från såväl USA som Storbritannien. Men den 21 juli föll masken. Det nyvalda parlamentet utropade sovjetstyre i Lettland och begärde att landet skulle upptas i Sovjetunionen, en begäran som nådigt bifölls av Högsta sovjet den 5 augusti. Vid samma tid upptogs även Estland och Litauen.

Sovjetunionen hade därmed avslöjat sina avsikter och USA fördömde nu i en officiell deklaration ”den bedrägliga process” varigenom tre små baltiska stater berövats sitt oberoende och sin territoriella integritet. Fortsättningen är berömd och värd att citeras på originalspråk:

”The policy of this Government is universally known. The people of the United States are opposed to predatory activities no matter whether they are carried on by any form of intervention on the part of one state, however powerful, in the domestic concerns of any other sovereign state, however weak.”

Den brittiske premiärministern Winston Churchill anslöt sig till deklarationen som skulle bli ett slags grunddokument för den kommande baltiska frihetskampen under femtio år.

Men i Sverige tänkte man annorlunda. Framförallt handlade man annorlunda. Redan under sommaren 1940 erkände den svenska regeringen i tysthet och de facto Sovjetunionens
annektering av de baltiska länderna. Om hur det gick till vittnar handlingarna i UD:s arkiv. Fortsättning följer.

Listan på de sexton länder som inte erkände Sovjets annekteringar kan ni ta del av genom att klicka på Comments här nedan.

Nästa artikel i serien:
När Sverige svek Baltikum (2)
Tidigare artiklar om Lettland:
1. När historien skrivs om
2. Mordet på Beila Bella Veide
3. Till Riga för att dö

Se också:
Riksbanken och baltguldet 1940 
Baltguldet som svensk spelbricka

5 november 2006

Dessa de mycket fattiga

Det är Alla själars dag. Utanför på Stortorget, mitt emot Börsen, har de samlats, en huttrande skara av Stockholms cirka 5 000 hemlösa som denna isiga söndagsmorgon i november söker sig till Stockholms stadsmissions bullkyrka.

De är alkoholister och narkomaner, hiv-smittade och psyksjuka. Nergångna människor. En del med mångårig kriminell karriär. Men också avsigkomna och ensamma som bara inte passar in i Sverige 2006. Framförallt äldre som hankar sig fram på lägsta pensionen och som far illa i den kyliga, teoretiska välfärden. De söker lite mänsklig gemenskap, någon att byta ett ord med helt enkelt.

Jag känner igen nästan alla. I snart tio år har jag nu var femte söndag kommit hit till bullkyrkan för att göra en liten, liten insats. Mest är det för att döva mitt eget samvete. Man kan inte bara gnälla över allting, något får man se till att göra själv, sade jag den gången jag sökte mig till Stadsmissionens volontärutbildning.

I dörren till kyrksalen på andra våningen i Grillska huset delar vi ut psalmböcker till våra gäster. Just det, de är våra gäster. Här är man varken klient eller patient. I dag är de 36 personer, 36 enskilda människor, 36 individuella liv. Och jag har under dessa tio år med förfäran insett hur lite som skiljer oss åt. Ett missförstånd, man blev av med jobbet. En skilsmässa, barnen försvann. Eller en olycka på arbetsplatsen. En tillfällig ekonomisk knipa som man försökte lösa med fel metod. Och tro inte att det alltid bara är att rulla upp ärmarna och ta nya tag! Man kan resa sig efter mycket stryk, men inte efter hur mycket stryk som helst. Alla problem har inte en lösning.

Jag hör ibland sägas att dessa människor har fått en massa chanser innan det har blivit så här illa. De får helt enkelt skylla sig själva. Kanske det. Men vad skall vi då göra när de missat sin sista chans? Bara strunta i dem? Låta dem gå under i tysthet i Stockholms tunnelbana, på nattbussarna, i ventilationstrummor och källarskrubbar? Säg ”ja” rakt ut framför spegeln om ni tror att ni menar det!

Kyrksalen fylls av en sur lukt av otvättade kläder och alkohol. I koret finns en altartavla med en folklig, lite bondsk Jesus i lysande färger bland andra vanliga människor. Han har ett bröd i ena handen och en fisk i den andra. ”De åto alla och blevo mätta”, står det under bilden. På sidorna står det ”Himmelriket är nära”.

Prästen, en sjömanspräst som heter Svante, talar om att vi på alla själars dag inte bara tänker på människor som stått oss nära och som inte längre är med oss, vi tänker också på oss själva. Att det finns någon som aldrig sviker, som aldrig lämnar oss ensamma. Svårt att tro på för de flesta. Här i bullkyrkan är det en utmaning.

Efter den korta predikan sjungs ett par psalmer. Det klingar starkare än i de flesta andra av Stockholms kyrkor. Sedan är det frukost. Mackor med ost och skinka, kaffe, fikabröd. En farbror med skärsår i ansiktet ber mig om en plastpåse; han vill ta bröd med till en kompis som sitter i rullstol och inte kommer någonstans. I koret, under Jesus, dansar i tystnad och ensamt majestät schizziga Maria, i fläckade paltor och skinnmössa med öronlappar. Jag hade inte sett henne på länge. Ja, jag trodde att hon var en av dem som vi bara kunde tänka på idag. Och så kom hon ändå!

Stadsmissionens postgironummer: 90 03 51 - 8

2 november 2006

Månadens haiku

Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.