31 oktober 2006

En obehaglig påminnelse

Så har det hänt igen: en ung man har på grund av sina politiska åsikter förlorat sitt jobb. Han är 25 år gammal och arbetade som ekonom på den svenska ambassaden i Tel Aviv. Ambassadören, Robert Rydberg, säger att beslutet var ”självklart” (SvD, 31 oktober 2006).

Den unge mannen är nämligen en aktiv medlem av Sverigedemokraterna, partiet som fick nästan tre procent av väljarnas röster i det senaste riksdagsvalet, 162 463 röster. I Landskrona röstade mer än var femte på detta parti.

När ambassadören tillfrågas närmare om sina skäl för uppsägningen, svarar han, att Sverigedemokraterna enligt alla partier i Sveriges riksdag är odemokratiskt och främlingsfientligt. I radions luncheko får han följdfrågan om han agerat annorlunda om Sverigedemokraterna hade suttit i riksdagen. Då undviker han att svara genom att kalla frågan för hypotetisk.

Den unge mannen har dessutom låtit bli att säga något om sin politiska verksamhet när han sökte jobbet på ambassaden. Vad är nu detta? Måste man i Sverige deklarera sina politiska åsikter när man söker jobb? Nej, svarar ambassadören. Men om man berättar om andra aktiviteter utan att nämna sitt politiska engagemang, är det ”ett avsiktligt beslut att dölja den delen”.

Jaha, än sedan då? Är det en grund för uppsägning? Om man inte måste deklarera sin politiska uppfattning när man söker jobb, hur kan man då få sparken om man håller inne med den saken? För mig klingar ambassadörens argumentation som en obehaglig påminnelse om den logik som genom historien tillämpats av diverse orättfärdiga polisstater: de personliga fri- och rättigheterna gäller bara så länge man inte använder dem.

Men är inte Sverigedemokraterna ett förskräckligt parti? Är det inte odemokratiskt och rasistiskt? Förskräckligt, ja! Jag skulle aldrig rösta på ett parti med den främlingsfientliga framtoningen. Men odemokratiskt? Partiet bekänner sig uttryckligen till demokratin. Dem som hävdar något annat bör man avkräva en förklaring. Och visserligen har Sverigedemokraterna en mörk historia med ursprung i det tydligt rasistiska BSS (Bevara Sverige Svenskt), men i dag kan man inte kalla partiet rasistiskt. Det har t ex professorn i statsvetenskap Marie Demker i Göteborg slagit fast (SvD 23.9.06).

Men egentligen spelar det i detta sammanhang ingen roll. Partiet är inte förbjudet, det deltar i demokratiska val, får partistöd som andra partier och dess representanter sitter i kommunala församlingar. Partiet är en icke obetydlig del av den demokratiskt uttryckta folkviljan. Därför måste vi – om vi själva vill respektera demokratin - tolerera Sverigedemokraterna. Nog har vi bättre argument mot dem än yrkesförbud och åsiktsregistrering? Det var ju metoder som vår generation utsattes för under 60- och 70-talen och som vi med rätta protesterade emot. Varför skulle vi nu använda dem mot den unga generationen, när de gör sina misstag och dumheter?

Kom ihåg: Tolerans är en konst! Den är till just för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst. Självklart, inte sant, herr ambassadör?

29 oktober 2006

Till Riga för att dö

Mitt i den tyska staden Hannover, bredvid Operan, finns ett mäktigt minnesmärke. Ändå är det lätt att missa det. Man måste komma alldeles intill för att förstå vad det handlar om. Det är först då man ser namnen, 6 800 judiska namn, inristade på monumentets stenhällar.

Det hade bott judar i Hannover i flera hundra år. Från 1933 blev deras tillvaro alltmer outhärdlig. De berövades sina rättigheter, de jagades, de drevs till självmord, de dödades. Den 28 oktober 1938 började deportationerna.

På minnesmärket är tio deportationer nämnda. De gick till Warszawa, Theresienstadt, Auschwitz eller bara utan närmare ortsangivelse till ”Polen”. Den 15 december 1941 gick tåget med judar till Riga, som var ockuperat av tyska trupper sedan juli samma år.



I bokstavsordning står namnen där på stenhällarna, för de gifta kvinnorna även deras flicknamn, med ålder, deportationsdatum och destination: ”BLUMENTHAL, JOHANNA, GEB. ROSIN, 43 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA. BLUMENTHAL, JULIUS, 54 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA. BLUMENTHAL, MARTIN, 14 J., DEPORTIERT AM 15.12.1941, RIGA.”

Deportationer till Riga ägde vid denna tid rum från en lång rad platser i Tyskland, t ex Hamburg, Stuttgart, Nürnberg och Berlin. Många måste ha känt till dem. Tyska biografer hade på sommaren visat nyhetsreportage i ”Wochenschau” om hur judar misshandlades på gatorna i staden. Det var ingenting man smusslade med, alls ingen hemlighet. Ändå skedde deportationerna i ordnade former. I Judiska museet i Riga finns bilder från järnvägsstationen i Bielefeldt den 13 december 1941. Många människor, lite bagage, ett fåtal vakter.

24 603 judar deporterades på detta sätt till Riga från Tyskland, Österrike och Böhmen 1941-1942. De kom till ett Lettland där redan 30 000 inhemska judar dödats och dessutom 500 ”oskadliggjorts” genom pogromer i huvudstaden. Detta enligt en maskinskriven rapport daterad den 15 oktober 1941 från Einsatzgruppe A, som hade till uppgift att rensa Baltikum från judar och kommunister. Dokumentet finns i faksimil på Judiska museet.

Rapporten meddelar att ”judeproblemet” i öst inte kunnat lösas enbart med pogromer. Man hade tillgripit ”Sonderkommandos” som förstärkts med lettisk ”Hilfspolizei”, hjälppolis. Dessa Sonderkommandos hade genomfört ”umfangenreiche Exekutionen in den Städten und auf dem flachen Lande” (omfattande avrättningar i städerna och på slättlandet).

Den tyska propagandan satte likhetstecken mellan judar och ryssar. De letter som tjänstgjorde i avrättningskommandona hade ofta valts ut för att de hade anhöriga som mördats av ryssarna eller deporterats österut av dem. Det var en urvalsmetod som ökade kommandonas effektivitet och hänsynslöshet. Och rapporten summerade: ”Der Einsatz der Exekutionskommandos war reibungslos.” (”Avrättningskommandonas insats var friktionsfri.”)

Hit kom alltså de deporterade tyska judarna, t ex familjen Blumenthal från Hannover. En del av dem fördes till gettot som var vandaliserat efter en stor massaker bara någon vecka tidigare. De fick i uppgift att röja upp i förödelsen. Men de flesta fördes direkt till Bikernieki-skogen där de genast dödades.

Av de 24 603 judar från Tyskland, Österrike och Böhmen som fördes till Riga överlevde 1 073 kriget. I Hannovers uppsamlingsläger Ahlem befriade amerikanska soldater den 10 april 1945 de 27 judar som ännu var vid liv där.

(Fakta i denna artikel är hämtade från föreningen Memoriams minnesmärke i Hannover, skapat av den italienske konstnären Michelangelo Pistoletto och invigt 1994, från Judiska museet, Ebreji Latvijā, Riga samt från lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi Occupations 1940-1991. Siffrorna på deporterade och dödade tyska judar är hämtade från Judiska museet. Ockupationsmuseet i Riga uppger att ca 25 000 tyska judar fördes till Riga och att 5 000 av dem överlevde. Enligt forskaren Aivars Stranga i historiekommissionen dödades ca 20 000 tyska judar i Lettland. Han noterar också att ”Of all Jews who had resided in or were deported to occupied Latvia only 1 182 persons survived”. Det framgår att en del av de deporterade judarna fördes vidare till andra läger, Stutthof och Auschwitz, och dödades där.)

Tidigare artiklar om Lettland: När historien skrivs om och Mordet på Beila Bella Veide.

Nästa artikel om Lettland: När Sverige svek Baltikum

25 oktober 2006

Fredrik Svanberg om vikingamyten

”Jag har personligen också börjat inse att intresset för och behovet av vikingen egentligen rör sig på ett djupare själsligt plan, snarare än den nivå där argumentation och fakta spelar stor roll.” Det skriver arkeologen och förste antikvarien på Historiska museet, Fredrik Svanberg, i en kommentar till två artiklar på Öga och Öra.

De två artiklarna handlar om vikingar och myt och har rubrikerna Vikingarna – fanns de? respektive Ropet efter myten/Vikingen (2).

Fredrik Svanberg är en välkänd expert på yngre järnåldern och har doktorerat på vikingatiden. Han har bl a skrivit Vikingatiden i Skåne och Decolonizing the Viking Age 1 – 2. Nyligen deltog han i ett seminarium vid de svenska historiedagarna i Riga. Där kallade han vikingatiden ”en myt rakt av”.

Med Fredriks tillåtelse publicerar jag här hans brev in extenso:

Hej Johan,

Intressanta synpunkter om "Myten om vikingen". Jag har personligen också börjat inse att intresset för och behovet av vikingen egentligen rör sig på ett djupare själsligt plan, snarare än den nivå där argumentation och fakta spelar stor roll. Det handlar inte i första hand om vad som är historiskt korrekt eller inte, utan som du säger om behov av (ursprungs-)myter och stora berättelser. Kanske i grunden om identitet...

För mig som arkeolog, och för Historiska museet som producent av exempelvis utställningar om "vikingatiden", är denna insikt inte alldeles lätt att hantera. Situationen kompliceras av att det ju faktiskt fanns ganska många människor som levde i Skandinavien åren ca 800-1050 och som lämnat efter sig en väldig mängd spår. "Myten om vikingen" är den historiekonstruktion eller "minnesmodell" vi tidigare använt för att förhålla oss till dessa människor.

Nu har det ju gradvis alltså visat sig att denna modell inte är vidare korrekt - det vill säga att den inte på ett bra sätt längre kan användas för att representera dessa människor i vår verklighet. Här finns alltså en etisk problematik kring hur vi ska förhålla oss till andra människor. Vi borde enligt min mening skapa en annan slags historiskt ramverk. Men detta känns närmast omöjligt på grund av den oerhört inrotade och populära mytbilden, som ju som sagt primärt sitter i andra själsliga djup än de historiska ramverkens...

Jag tror att du förstår den problematik jag antyder. Har du någon idé om vad vi skulle kunna göra med vikingen? Förslag emottages tacksamt.

Bästa hälsningar

Fredrik Svanberg


Jag vill gärna skicka frågan vidare till våra intresserade läsare. Och jag skulle vilja tillägga: skall vi kanske acceptera att historieskrivning i sig är ett slags berättande som liknar mytens? Att det alltid varit så och att det kommer att så förbli. Bör den vetenskapliga berättelsen (och utställningsverksamheten) därför mer inriktas på att ge alternativa tolkningar, peka på möjliga invändningar och snarare komplicera bilden än förenkla och förtydliga den?

Kanske behöver allra först historien om hur vikingen blev myt berättas vetenskapligt?

Den som vill läsa mitt eget svar till Fredrik Svanberg kan göra det genom att klicka på Comments nedan.

22 oktober 2006

Citatet

Det finns inget starkare bevis för utarmningen av vår samtida kultur än den populära - men djupt felaktiga - definitionen av myterna som lögner.

Rollo May, amerikansk psykoterapeut, i boken The Cry for Myth (1991), sv. Ropet efter myten (1994).

Se t ex: Ropet efter myten/Vikingen (2)

19 oktober 2006

Maja Hagerman och Tacitus

Hur hanterar vi gamla klassiker som vädrar åsikter och hävdar värderingar som vi i dag finner avskyvärda? Frågan har aktualiserats av Maja Hagermans nya bok Det rena landet (Stockholm, 2006). Boken är en engagerad och systematisk uppgörelse med svensk rasforskning och dess historiska bakgrund. I centrum för Hagermans kritik står ett verk från år 98 e.Kr., Tacitus Germania.

Tacitus hävdade att ”Germaniens folkslag inte har besmittats av några som helst giftermålsförbindelser med främmande folk utan att de utgör en särartad och oblandad ras, som äger likhet blott inom sig själv”. Utifrån detta påstående blev Tacitus Germania så småningom en slags urskrift för rasforskning under både 1800- och 1900-talet, hävdar Hagerman. Hon gör en stor sak av att Alf Önnerfors i sin översättning från 1960 använde ordet ”ras”, trots att det ordet inte fanns i latinet (Tacitus latinska ord är ”gens, gentis” som betyder släkt eller folkstam). Med eftertryck vänder hon sig emot att Wahlström & Widstrand förra året gav ut Önnerfors översättning av Germania i ny upplaga i sin klassikerserie.

Maja Hagerman finner att ”denna skrämmande lilla utgåva” vittnar om ”aningslöshet och glömska”. Förlaget har inte talat om ”vad texten betytt som klassisk urkund för den moderna rasismen”. I radions P1 drog hon den 4 augusti slutsatsen att detta nytryck av Germania inte borde ha givits ut, en uppfattning som hon bekräftade när jag nyligen fick tillfälle att kontrollera saken med henne personligen. Hon ansåg då att det var ”en skam” för förlaget att ge ut Tacitus i den här formen eftersom ”Germania kuggar rakt in i Hitlers projekt” och används av nazistiska grupper än i dag.

Det är antagligen sant. Men är det en rimlig argumentering mot W & W:s utgivning av Germania?

Man kan undra vad Hagerman egentligen begär av ett förlag för att man utan kritik skall få nytrycka en av de stora latinska klassikerna. Det är nämligen ingalunda så att W & W kritiklöst bara har tryckt upp Tacitus text. Alf Önnerfors egna kommentar behandlar både textens tillförlitlighet och traditionshistoria. Han understryker bl a Germanias karaktär av skönlitteratur och Tacitus politiska ambitioner att hålla upp germanernas dygder som varnande spegel framför det dåtida romerska folkets fel och brister.

Dessutom har nyutgåvan försetts med en nyskriven kommentar av en modern arkeologisk forskare, Anders Kaliff. Denne pekar bl a just på den rasistiska historia som tynger germanforskningen. Kaliff nämner uttryckligen Tredje riket, nazismen och den av SS genomförda förfärande tyska östpolitiken under andra världskriget. Han skriver: ”Den nazistiska östpolitiken var i hög grad påverkad av en romantiserad bild av de resultat som forskningen inom germanistik och arkeologi lett fram till. Sin vetenskapliga sanktion hämtade denna ideologi bland annat från den tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931) och dennes metod att identifiera etniska grupper och ’raser’ med arkeologiska fynd."

Tydligare kan man knappast vara om sambandet mellan Germania och nazismen. Men det räcker tydligen inte för Hagerman.

Och hade det förresten varit så mycket bättre om Alf Önnerfors inte hade använt det lilla men laddade ordet ”ras”? Hade Per Perssons översättning från 1929 varit ok? Den löd: ”Själv biträder jag deras förmodanden, som anse, att Germaniens folk ej blivit förorenade genom främmande giftermålsförbindelser med främmande folk utan äro ett egenartat, oblandat, och blott sig självt likt folk."

Tacitus ”rasism” finns naturligtvis lika mycket i den formuleringen, fast lite mera dolt och försåtligt. Man kan till och med hävda att Önnerfors just genom att använda ordet ”ras” tydligt signalerade för en modern publik vad Tacitus egentligen talade om!

Så vad vill Maja Hagerman? Gamla klassiker med tvivelaktiga åsikter skall helst inte ges ut? Och om de ges ut skall de förses med tydliga giftstämplar eller varningsbudskap ungefär som på cigarettpaket? ”Läs inte denna bok, den kan skada din politiska oskuld!”

För det är väl inte så att Maja Hagerman inbillar sig att man genom att stoppa utgivningen av eller lägga tillrätta och moraliskt fördöma Tacitus Germania från 98 e.Kr. på något sätt kan ta loven av dagens nazister? Det vore lite väl aningslöst av aningslöshetens egen granskare.

Ett besläktat tema, mytens oberoende av vetenskap och saklighet, avhandlas i artikeln:
Ropet efter myten/Vikingen (2)

Maja Hagerman har uppmärksammats på artikeln och inbjudits att komma med en kommentar.

14 oktober 2006

Mordet på Beila Bella Veide

Den 22 juni 1941 rullade Hitlers tanks österut för att krossa Sovjetunionen. Sex dagar senare intog tyskarna Krustpils, en lettisk småstad vid floden Daugava (fd Düna), cirka 140 km sydöst om Riga. I Krustpils bodde Beila Bella Veide, 19 år, med sina föräldrar och fyra syskon. De var judar.

Familjen hade en trerummare som värmdes med kamin och upplystes med oljelampor. De hade inget rinnande vatten. Men lägenheten var av ganska normal standard för orten. Beila hade gått ut den judiska skolan i Krustpils och studerade 1941 på en handelsskola i Riga. När de tyska trupperna marscherade in där den 1 juli, begav hon sig hem till Krustpils. Men hennes familj hade då redan flytt österut tillsammans med andra judar.

Någon av de första dagarna i juli gav Krustpils lokale polischef tillsammans med borgmästaren order om att alla kvarvarande judar skulle samlas på torget. De skulle skickas iväg för att rensa sockerbetor. Men polisen och stadens lettiska självförsvarssoldater omringade torget. Judarna arresterades. Polischefen höll tal och anklagade dem för att ha förbrutit sig mot det lettiska folket genom att samarbeta med de sovjetiska myndigheterna (som hade ockuperat landet 1940 men nu flytt inför de anstormande tyskarna). Judarna föstes iväg och spärrades först in i ortens slakthus, som gränsade till den judiska kyrkogården. De blev förödmjukade och slagna. En vecka senare flyttades de till en skola som gjordes om till getto. Där inhystes även Beila.

I slutet av juli räddades Beila från gettot. En äldre judisk kvinna bad en lettisk bonde, Peteris Zalitis, att ta flickan till sin gård Maksini, sex kilometer söder om Krustpils. Det var ett ”normalt” förfarande. Judar kunde lånas ut till traktens bönder som arbetskraft mot kvitto.

Beila kom till Maksini där hon hjälpte till med bärplockning och syltkokning för vintern. Ett par dagar senare kom fyra judiska tonårspojkar till gården. De hade flytt från en avrättning av judar i närliggande Livani och sökte skydd och arbete. Peteris Zalitis tog emot dem. Det var formellt en illegal handling.

Den 1 augusti dödades en stor del av judarna i Krustpils getto på en torvmosse utanför staden.

På eftermiddagen söndagen den 3 augusti inställde sig polisofficeren P. Gibiže hos Janis Krumniš, chef för Krustpils polisdistrikt i Jecabpils. Krumniš gav order till Gibiže och två andra lokala, lettiska polismän att bege sig till gården Maksini för att döda fem judar som man fått veta befann sig där.

De tre poliserna, varav två i uniform, begav sig iväg och två män från de lettiska självförsvarsstyrkorna anslöt sig. På vägen ut rekognoserade de en avrättningsplats. När solen gick ner kom de fram till gården. Polisofficer Gibiže frågade Peteris Zalitis varför han inte hade fört de fem judarna in till Krustpils för avrättning. Under tiden gömde sig de fyra pojkarna i ladan, men Beila, som ju var officiellt utsläppt från gettot mot kvitto, fanns i huset och hörde Gibižes ord.

Alla fem samlades ihop på gårdsplanen utan motstånd, men Beila grät. Några grannar kommenderades att hämta spadar och så marscherade gruppen iväg. I en skogsdunge ett par kilometer därifrån blev två av pojkarna tillsagda att lägga sig ner på marken. De två andra och Beila fick långsamt gå fram mot en grusgrop medan två av poliserna samt de båda självförsvarsmännen tog fram sina pistoler och sköt ungdomarna med flera skott bakifrån. Därefter var det de två kvarvarande pojkarnas tur. De vacklade fram, står det i vittnesmålen. Och skotten hördes ända till gården Maksini.

Det här är en detalj i den nästan fullständiga utplåningen av Lettlands judar 1941-1945. Omkring 70 000 dödades. Händelsen redovisas noga av Dzintars Ergils i A Few Episodes of the Holocaust in Krustpils, publicerad i den lettiska historiekommissionens 14:e band, The hidden and forbidden History of Latvia under Sovjet and Nazi occupations 1940-1991 (Riga, 2005).

Här finns inte en enda tysk närvarande och det är oklart om chefen för Krustpils polisdistrikt, Janis Krumniš, handlade på eget initiativ eller om han också fått order, kanske från tyskarna. Men forskaren Dzintars Ergils skriver om den lettiska polisen och självförsvarsstyrkorna ”regrettfully, they often tried to please the Nazi occupation authorities by doing more than they were expected to”.

Endast en av mördarna, en polis, dömdes för brottet. Han fick 15 års fängelse. P. Gibiže dömdes visserligen den 24 april 1947 av en sovjetisk domstol till döden för krigsbrott mot sovjetiska partisaner och avrättning av judar – men inte just för mordet på Beila och de fyra pojkarna. Hans dom omvandlades snart till 15 års fängelse och han frigavs den 5 april 1958. Polischefen Janis Krumniš flydde till USA efter kriget och ställdes aldrig inför rätta. De andra undgick straff.

Länk till den första artikeln om Lettland:
När historien skrivs om

Länk till nästa artikel om Lettland:
Till Riga för att dö

12 oktober 2006

Apropå TV-licens

Rätt så, du svenska folk!
Begär ministrar utan skolk!
Och kräv dem på varenda spänn
för varje olaglig antenn!

Ty härska skall blott ädel adel
utan både fläck och tadel.
Var finner vi då sådan boss?
- för inte blir det en av oss...


(Sedan tre ministrar i den nya regeringen ertappats med att inte betala den lagstadgade tv-licensen.)

11 oktober 2006

Citatet

Nationell historieskrivning kan inte isoleras från samtidens strömningar. Den måste ge alternativa tolkningar, komplicera bilden av verkligheten och göra det svårare för makthavarna. - - - Historikern skall vara så trolös som möjligt. - - - Det är något sjukt med ett land som inte kan åstadkomma en nationell historia. - - - En ny politisk situation ger nya pespektiv. Gräl är nyttigt!

Publicisten Anders Björnsson vid de svenska historiedagarna i Riga i september 2006.

10 oktober 2006

Ropet efter myten/Vikingen (2)

Det är lite rörande med dessa ängsliga ansträngningar att visa att vikingarna aldrig var ett homogent begrepp inom en bestämd tidsram, att de inte var unika, inte ett särskilt folkslag med en enhetlig religion, ja, att de egentligen aldrig existerade. (Se Vikingarna - fanns de?)

Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.

Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.

Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.

Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.

Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.

När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.

Vad gör man då åt detta?

Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.

Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?

Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten

På temat myt:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater
Vikingarna - fanns de?
Citatet: Psykoterapeuten Rollo May om definitionen av myterna som lögner

6 oktober 2006

Vikingarna – fanns de?

Vikingarna och vikingatiden håller på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet mitt i en våg av nationell och internationell vikingayra. Det var ett tydligt budskap från de svenska historiedagarna i Riga 29 september till 1 oktober.

Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.

Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.

Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.

Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.

Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.

Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.

Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”

En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.

Nästa artikel om vikingen:
Ropet efter myten/Vikingen (2)

3 oktober 2006

När historien skrivs om

Historieskrivning är en fråga om makt. Det sade den svenske publicisten Anders Björnsson nyligen vid ett seminarium i Riga under de svenska historiedagarna. Och Lettland är ett lämpligt land att resa till om man vill illustrera hans påstående.

Här har historieskrivningen på ett extremt sätt växlat med makthavarna. Sedan Lettland skapades 1918 har landet mestadels antingen levt under inhemsk diktatur eller under utländsk ockupation eller annektering: Ulmanis 1934-1940, Sovjetunionen 1940-1941, Hitlertyskland 1941-1944 och Sovjetunionen igen 1944-1991.

Sammantaget har letterna levt i ofrihet i 57 av de 88 åren sedan statsgrundandet! Med detta arv av skiftande förtryck håller det fria Lettland nu på att skriva om sin historia i de nya, demokratiska men starkt nationalistiska, makthavarnas favör. Det är inte förvånande att det är problematiskt.

Sedan 1998 arbetar en statlig kommission bestående av lettiska och utländska historiker. De har hittills publicerat 13 band på lettiska och förra året kom en sammanfattande volym på engelska, The hidden and forbidden History of Latvia under soviet and nazi occupations 1940-1991 (Riga 2005). Bland kommissionens medlemmar har funnits tre svenskar: Carl Bildt, Per Ahlmark och statsvetaren Krister Wahlbäck. De har försökt reda ut t ex vad som hände under den tyska ockupationen, vilken roll letterna själva spelade i dödandet av 70 000 inhemska judar och av ytterligare ca 20 000 tyska judar som tvångsförflyttades till Lettland.

Det handlar också om de letter som mer eller mindre frivilligt kämpade i tyska Wehrmacht eller i SS-förband som Lettiska legionen. Vid krigsslutet fanns det 25 000 lettiska soldater i Wehrmacht. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Lettland 1944/1945, kom dessa att betraktas som landsförrädare av de nya, kommunistiska makthavarna. Nästan alla av de 3 600 lettiska soldater som vände tillbaka till sitt hemland hamnade i sovjetiska läger.

Det formella skälet var den sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionen hävdade nämligen att de hade annekterat Lettland i augusti 1940 och från sovjetisk synpunkt kämpade alltså dessa letter mot sitt eget land. Men en betydande del av den lettiska befolkningen hade hälsat de tyska trupperna som befriare när dessa tågade in i Riga den 1 juli 1941. Det gör förstås historieskrivningen än mer laddad.

Som intresserad utländsk betraktare får man intrycket, att det är de sovjetiska illdåden som utgör det största lettiska traumat. I centrum för bitterheten står de upprepade och omfattande deportationerna av letter till Ryssland och Sibirien. Särskilt deportationen den 14 juni 1941 av 15 000 letter skapade ett djupt hat mot kommunister och ryssar, ett hat som nazisterna sedan använde sig av i sin historieskrivning för att hetsa den lettiska befolkningen mot kommunisterna/judarna.

När kriget gick mot sitt slut och röda armén på nytt närmade sig, flydde omkring 200 000 letter, dvs 10 procent av befolkningen, många av dem till Sverige. Bland dessa fanns ca 300 lettiska legionärer som kämpat tillsammans med tyskarna. Efter sovjetiska påtryckningar bestämde sig den svenska regeringen för att utlämna en del av dem till Sovjet i den sk Baltutlämningen. Rättvisa eller brott?

Och de letter som sedan gjorde väpnat motstånd mot det sovjetiska styret ända in på 50-talet – var de frihetskämpar eller kriminella? För att kunna kalla dem frihetskämpar måste man hävda att landet var ockuperat av Sovjet – inte annekterat. Museet i Riga som berättar om denna tid heter också Lettiska ockupationsmuseet. Letterna hävdar att deras land varit utsatt för tre ockupationer.

Historieskrivning är förvisso en fråga om makt och därmed en balansgång mellan sanning och politik. Om denna balansgång i Lettland kommer flera artiklar att handla.

Nästa artikel om Lettland:
Mordet på Beila Bella Veide

Artikel med anknytande tema:
Kampen om minnet/Warszawa (1)

2 oktober 2006

Månadens haiku

När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat
återstår frågan.