Nattåg till Katowice

Dresden Haubtbahnhof är mörk och ödslig när nattåget mot Warszawa långsamt backar in på perrongen. Vagnarna är nedsläckta och tomma. Tjugo minuter före avgång tänds ett blekt ledljus. Jag kan knappt läsa på biljetten när jag letar mig fram till min sittplats. I vagnen är jag ensam.

När tåget rullar ut från stationen släcks ljuset helt. Enstaka gatlyktor i Dresdens förorter ger ett tillfälligt, fladdrande sken i kupén. Den tystlåtne konduktören, som så småningom dyker upp, får igång ljuset som plötsligt är kliniskt skarpt och surrande. Nu kan jag i alla fall läsa. Så följer många timmar med långa stopp på anonyma stationer.

Halv fyra på morgonen skall jag byta tåg i Wroclaw, dvs gamla Breslau i Niederschlesien vid floden Oder. Det är isande kallt, det är april 2003, och nästan folktomt på stationen. Jag har enligt tidtabellen fyra minuter på mig att hitta till rätt perrong. Inga skyltar visar var tåget mot Katowice skall komma in. Buttra polacker pekar åt olika håll. Inget tåg kommer. Jag börjar tro att jag missat det.

Men efter femtio minuter dundrar plötsligt ett långt tåg in på en oväntad perrong. Det är packat med folk, mest ungdomar. De hänger ut genom fönstren och skrålar och hurrar. Det är meningslöst att försöka hitta min reserverade sittplats. Här råder djungelns lag. Kupéerna är antingen ockuperade av berusade ungdomar eller av hopträngda och tysta äldre människor med ofattbart mycket bagage. Jag sätter mig stillsamt på min rullväska i den smala korridoren, där jag gång på gång nästan blir omkullsprungen.

Plötsligt lägger jag märke till en äldre dam med häxlikt och vaxgult ansikte. Hon tränger sig fram genom korridoren. Hennes enda bagage är en grå handväska. Hon rycker upp en kupédörr och säger några ord med överraskande myndig röst. Sedan vinkar hon till mig. Kom hit!

Sömniga ungdomar, som legat i en hög på sätena, makar åt sig och det blir faktiskt två sittplatser över. Damen med handväskan hinner tala en hel del polska med mig innan hon förstår att jag inte förstår. Vi hittar till slut en stapplande tyska som kommunikationsmedel.

Hon är på väg hem efter en operation i Wroclaw och mer än handväskan får hon inte bära för doktorn. ”Eine Operation! Verstehen Sie?” Jag ser hennes avtärda ansikte, och jag tror att jag förstår. Hon har tre barn, den äldste sonen är 48 år. Åtta barnbarn. Och jag? Svensk?! ”Varför reser man i Polen om man inte kan polska?” undrar hon. Och det undrar jag också. Vi skrattar och klockan är tio över fem och ingen av oss har sovit denna natt.

Hennes ansiktsdrag blir mjukare när hon talar om sin hemstad Czestochowa. I stadens kloster, Jasna Gora, finns den svarta madonnan, en berömd ikon som polackerna vallfärdar till. ”Madonnan räddade oss två gånger från svenskarna”, säger hon och ler mot den förvirrade svensken. Det var 1655 och 1702. ”Svenskarna belägrade klostret men vi höll ut.”

När hon kommer hem skall hon be till den svarta madonnan. Och hon skulle så gärna vilja visa mig staden och klostret och madonnan, kanske skulle även jag vilja be för någon? Men det förstås, svenskar ber ju inte, ni är ju protestanter…

Så bromsar tåget in för en station och plötsligt går allt mycket fort. Hon skall byta tåg, men visst vill jag ändå besöka henne? Skall jag inte följa med? Nu! Jag kan ju fortsätta till Katowice en annan dag. Jag säger något avvärjande. ”Skriv upp mitt telefonnummer åtminstone, och kom och besök mig en gång, med er fru från Sverige!” Hon får fram en kulspetspenna men hittar inget papper. Jag trevar efter min anteckningsbok. Tåget står redan stilla. Hon måste av. Nu tar hon min hand och försöker skriva telefonnumret direkt på den. Men jag drar tillbaka handen.

Hon blir sårad. Det ser jag genast. Hon reser sig hastigt, säger något kort som jag inte förstår, kanske är det på polska, trycker handväskan intill sig och är redan på väg bort genom korridoren. Och så går tåget och jag har inte ens sett vad stationen hette.

Den sista timman till Katowice förflyter som i en seg dimma. Jag är kallsvettig. Halv sju på morgonen rullar tåget in på stationen. Kolrök, bränt gummi och blåsvart diesel. Jag har inga zloty och kan inte ens köpa mig en kopp kaffe. En kvinnlig tiggare antastar mig, tjatar om att det är judar som sitter i regeringen och att de har förstört landet. Hon talar både tyska och engelska.

Jag börjar leta efter ett vandrarhem och efter lokalbussen till Oświecim, mera känt som Auschwitz.

Och ännu i september 2006 kan jag vakna mitt i natten och undra varför jag drog tillbaka min hand.

© J.Selander, 2006

Siegfried som barnteater

Varför fungerar inte Wagners Nibelungens ring på Stockholmsoperan? Den tredje operan i kvartetten, Siegfried, som nu ges i fem föreställningar, bekräftar tyvärr detta intryck.

I grunden tror jag att det handlar om att musiken inte samspelar med det som händer på scenen. Richard Wagners härliga musik är kraftfull och ödesmättad, full av dubbeltydigheter och farliga underströmmar som våldsdyrkan och dödslängtan. Knappt något av detta går att spåra på scenen.

En del av 1800-talskostymerna är fortfarande en katastrof som utmanar löjet. Dekoren är enkel, men utan att ge enkelhetens upphöjdhet och allvar. Tvärtom stör en rad detaljer som närmast känns hämtade från barnteaterns värld, t ex den som pappersklipp återgivna teaterdraken som representerar Fafner. Är guldets väktare och världsherraväldets innehavare verkligen inte farligare än så? Eller de filmade vargarna och korparna som projiceras genom fönstren i fonden. De känns överpedagogiska och onödiga och inte hotfullare än på Skansen.

Vad de vitklädda åskådarna som sitter framför Fafners grotta är tänkta att bidra med lyckas i varje fall inte jag begripa. Inte heller det rykande fabrikslandskap som visar sig när eldslågorna kring valkyrieklippan dämpas. Är det något slags samhällskritik så hör den hemma i de enklaste schablonsamlingarna för plakatvänstern. Passande musik vore Internationalen – inte Wagner!

De som såg den Ring som sattes upp på Stockholmsoperan 1969 med Jan Brazdas scenografi kan nog förstå vad jag menar. Brazdas abstrakta ljusspel och projektioner gav just den koppling mellan musik och scen som dagens Ring saknar. Brazda utgick från musiken. Med denna oemotståndliga och totalt dominerande musik är det den enda möjligheten. Min misstanke är att Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller helt enkelt varit rädda för musiken och myten. De har försökt smita från Wagner – och misslyckats.

Fast visst finns det bra saker i Siegfried. Det vore orättvist att inte säga det. Siegfried är bland mycket annat en historia om förvandlingar. Människor mognar, inser saker, ändrar livshållning.

Vandraren Wotan (Terje Stensvold) ger upp sin kamp om guldet och makten, inser att han inte längre är den han ger sig ut för att vara (en gud) och att han inte kan stoppa det hjul mot undergången som han själv satt i rörelse. I en desperat sista gest ger han den ungdomlige hjälten Siegfried (Lars Cleveman) fria händer. Wotan försöker övertyga sig själv om att Siegfried tillsammans med den orättfärdigt straffade dottern Brünnhilde (Katarina Dalayman) skall kunna rädda världen genom ungdomlig kärlek. Men den visa urmodern Erda (Anna Larsson) vänder honom ryggen när han ber om hennes stöd; Wotan har svikit en gång för mycket. Det är gripande.

Bra är också den falske smeden Mime (Niklas Björling Rygert). Mime blir (oavsiktligt?) en underhållande ironisk bild av samtidens feminiserade mansideal. Pappan (här fosterpappan) som inte förmår eller vågar föra ut sin son i den hotfulla stora världen gnäller över otacksamhet när sonen själv i övermod och munter våldsromantik tar avstånd från honom.

Men en allvarlig miss i regin är att Siegfrieds egen förvandling från tölpaktig tonåring till hjälte inte alls gestaltas. Han är fortfarande en naiv bondpojke med hållning som en hösäck när han i den högspända slutscenen förenas med Brünnhilde på valkyrieklippan. Man blundar för att åtminstone få uppleva musiken.

Om Rhenguldet och Valkyrian:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Om Ragnarök:
Stackars Wagner!

Varning för förväntningar!

Så lyckades det då, äntligen! Tolv år av socialdemokratiskt minoritetsregerande med stöd av kommunister och miljöpartister är till ända. I stället har svenskarna tagit sig samman och röstat fram en borgerlig majoritetsregering som har alla förutsättningar att kunna driva en konsekvent och stabil politik under de kommande fyra åren.

Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914. Då fick de 30,1 procent, men det var innan den allmänna, lika rösträtten var införd. För tredje riksdagsvalet i rad har socialdemokraterna nu inte orkat upp till 40 procent av väljarstödet och partiet har insett att risken finns att man förblir ett 30-procentsparti.

Moderaterna har i stället blivit historiska och överträffat Bertil Ohlins rekordframgång 1948, då folkpartiet gick fram med 9,9 procent till 22,8 procent - utan att vinna regeringsmakten. Moderaterna går nu fram med 10,8 procent till 26,1 procent - och tillsätter ny statsminister.

Valresultatet kommer att leda till stora förändringar – i det socialdemokratiska partiet. Vem som efterträder Göran Persson som partiledare är en fullständigt öppen fråga. Det är en mycket speciell situation i ett parti där partiledarskapet varit stabilt, partiledarna suttit under långa epoker och successionen ibland varit given. När fältet nu till följd av ett valnederlag är upprivet och ledarskapet ifrågasatt, är också hela den politiska framtiden för partiet i stöpsleven.

Om socialdemokratins stora uppgift blir att hantera sin besvikelse, blir borgerlighetens ännu större uppgift att hantera sina förväntningar. Något systemskifte, som Göran Persson försökt skrämma med, står inte för dörren. Skillnaderna mellan Alliansen och vänsterkartellen är helt enkelt inte tillräckligt stora. Alliansen har vunnit valet genom att tränga ihop sig med socialdemokraterna på mitten för att vinna marginalväljare. Det har lyckats men det är ingen bra utgångspunkt för alla förväntansfulla borgerliga väljare.

Välfärdsstaten kommer att bestå och därmed ett fortsatt högt skattetryck. Fastighetsskatten kommer att höjas nästa år eftersom Alliansen inte orkade med att frysa den på årets nivå. Det blir en första svalkande erfarenhet för de förväntansfulla. Och de som tror att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om radikalt har mycket att bevisa. Den nye statsministern har av allt att döma helt accepterat AMS. Frestelsen att använda den just nu goda ekonomin för att kasta några tillfälliga köttben till väljarna är däremot stor och därmed risken för bakslag på ränte- och bostadsmarknaderna.

De närmaste veckorna kommer penningmarknaden att göra alla dessa bedömningar. En eventuell, oansvarig hybris kommer snabbt att följas av en obönhörlig nemesis i form av höjda räntor. Själva den nödvändiga balansgången kommer att begränsa den nya regeringens handlingsfrihet. Många kommer att undra vad Alliansen gjorde av den historiska segern.

Alltså: Grattis svenska folk! Men varning för överdrivna förväntningar!

Apropå valdagen

I dag kan allting hända.
Historiens lopp kan vända.
En dag med makt, den enda!

Men.

Hur fäller jag min dom?
Jag ser mitt val och tvivlar,
när vågens skål är tom
och tankens örnar vilar.

Ty.

Jag ser alternativen
och hör imperativen
och inser att de är
lika, ju, som bär!

Påven, förnuftet och islam

Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.

Vad i all sin dar har han sagt?

Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.

De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”

Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.

Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.

Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.

Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.

Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.

Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.

Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

Om islam även:
Extremisternas ideolog

Tigandets problem/Grass (2)

Problemet med Günter Grass tid som soldat i Waffen-SS är knappast vad han gjorde som 17-åring, utan vad han inte gjorde under 60 år som tongivande författare, socialdemokrat och moraliskt riktmärke i Tyskland. Han sade inte ett ord.

Grass tystnad är särskilt problematisk eftersom han anklagade andra för bristande sanningsenlighet, trovärdighet och moralisk legitimitet. Dessa anklagelser skapade en position åt honom som ingen annan i Tyskland hade, men de vore otänkbara om hans egen SS-historia varit känd. Det visste han förstås. Kanske kunde han bara inte avstå från sin makt och sitt grandiosa ego.

Ett talande exempel är den amerikanske presidenten Ronald Reagans och förbundskansler Helmut Kohls besök 1985 på krigskyrkogården i Bitburg. Där ligger bl a soldater från Waffen-SS begravda. Günter Grass var den gången en av de skarpaste kritikerna till besöket. Döda SS-soldater fick inte hedras. Den tyska tidskriften Der Spiegel påpekar (nr 34/2006) att Grass vid detta tillfälle hade kunnat säga: ”Jag var en av dem.” Med ett sådant erkännande hade han byggt en bro mellan vänster och höger i det djupt splittrade Tyskland. Men han gjorde det inte. Tvärtom fördjupade hans häftiga kritik motsättningarna. Och därmed lyckades Grass paradoxalt nog göra det ännu svårare för sig själv att berätta sanningen.

Ty detta faktum, att han teg så länge, säger inte bara något om Grass själv utan också om den sprängkraft som frågorna kring NS-tiden har haft. Ett plötsligt uppdykande medlemskort i NSDAP, ett avslöjande vittnesmål eller bara en ungdomligt nationalistisk dikt från 30-talet kunde leda till personlig katastrof. Många har på liknande sätt förlorat jobb, titel, anseende och ibland även familj och vänner.

Grass var själv nära att avslöjas av en obehaglig incident i Stuttgart på 1960-talet. Vid ett kyrkligt möte med 2 000 deltagare läste Grass ur en av sina böcker. Plötsligt trängde sig en man i 50-årsåldern fram och ropade: ”Jag hälsar mina kamrater från SS!” Sedan tog han fram en flaska cyankalium, tömde den inför alla åskådare och föll död ner.

Grass var skakad och ägnade senare mycket tid och kraft åt den dödes historia och familj. Den dödes dotter förundrade sig över Grass engagemang. Men den verkliga orsaken avslöjades inte. Inte heller den person som skrev Grass biografi, Michael Jürgs, fick veta allt som hände 1944−1945, trots många timmar av intervjuer. Sanningen behöll Grass för sig själv.

Tills nu. Varför nu? Grass svar i den tyska tv-kanalen ARD var märkligt svävande: ”Det låg begravet hos mig. Jag kan inte så noga säga vad orsaken var. Det har alltid sysselsatt mig, det var alltid närvarande för mig.”

Elaka tungor antyder att Grass bara tillgripit ett smart marknadsföringsknep för att sälja den nya boken. Den ligger redan i topp på bästsäljarlistorna. Men litteraturvetare tror att bakgrunden är mera komplex. De erinrar om att många av Grass romanfigurer bearbetar mörka minnen av egen verksamhet under kriget.

Kanske har Grass bearbetning av sitt felsteg som 17-åring helt enkelt tagit 60 år. I varje fall har han med avslöjandet blivit mera människa och mindre ikon.

Första artikeln:
Günter Grass och sanningen

Farlig sniff

Publiceras efter vänligt medgivande av tecknaren Riber Hansson, som har copyrighten. Klicka på bilden om du vill ha den större.

Stockholm 2006

Kommer hem vid midnatt och finner en ung man stå i min port och kissa. På trottoaren väntar helt ogenerat fem, sex andra öldrickande ungdomar, pojkar och flickor.

Vad gör man?

Väntar man snällt tills den unge mannen kissat färdigt? Önskar man sedan godafton, lyfter på hatten, kliver över kisspölen i porten och går in i sitt hus?

Eller vadå?

Jag är 63 år gammal, har själv varit ung och dum och avskyr att tala om ”ungdomens förfall” och att ”det var bättre förr”. Det finns en massa fina ungdomar även i dag och allt var verkligen inte bättre förr.

Men.

Kissade jag och mina kamrater och andra ungdomar ogenerat i porten till ett hyreshus i Lidköping, där jag växte upp på 50-talet? Gick vi överhuvudtaget och drack öl på gatan? Och om vi bara måste kissa, naturligtvis då inte i en port utan i en park eller på en bakgård, hur hade vi reagerat om vi blivit avslöjade? Jag gissar att vi hade blivit oändligt generade och bett tusen gånger om ursäkt. Blotta tanken att händelsen skulle komma fram till våra föräldrar eller till lärarna vore outhärdlig.

Ok. Men vad gjorde du då?

Jag gick rakt fram till den kissande pojken, höjde rösten och förklarade att ”här kan du inte stå och kissa”. Det lät löjligt. Jag var nära att lägga till ”så här gör man inte!” Men det lät ännu löjligare, som ett eko från 50-talet, så jag höll inne med det. Kisspojken blev i alla fall överraskad, skuttade ut ur porten och ställde sig med de andra och glodde fåraktigt på mig.

Sedan gick du in?

Ja. Men precis när jag vände ryggen till, hade öppnat dörren, tagit ett kliv över kisspölen och var på väg in, kom det en öppnad ölburk genom luften och träffade mig i ryggen. Ölen flödade över min rock och skvätte över väggarna i entrén. Då blev jag arg, vände om och klev ut på gatan …

Och?

Där stod hela skocken. Men vem var den skyldige? De ryckte på axlarna. Jag försökte fånga deras blick, en efter en. ”Det var inte jag.” ”Och inte jag.” Jag fumlade i min ficka, fick upp mobiltelefonen och ringde 112. Då blev det plötsligt liv och rörelse i skocken som raskt skingrades, delvis springande.

Jag tänker inte generalisera om ungdomar utifrån denna händelse. Inte utifrån en del andra tidigare händelser heller. Men jag kan konstatera att det inte bara är förekomsten av mobiltelefon som skiljer nattens incident i Stockholm från vad som var tänkbart i Lidköping på 50-talet.

Om Leijonborg försvinner …

Han gjorde vad han kunde – och lite till. En engagerad och energisk Lars Leijonborg mötte de kritiska frågorna om dataskandalen i SVT:s sista partiledarutfrågning på torsdagskvällen (7.9). Allt om detta står redan i tidningarna. Men det finns en annan sida som borde uppmärksammas.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har redan lämnat sin tjänst och Lars Leijonborgs ställning ifrågasätts. Kritiken mot dem handlar inte bara om dataintrång och krishantering. Det gäller också partiets inställning i integrationspolitiken.

Partisekreteraren har varit en drivande kraft bakom folkpartiets nyorientering och modiga sätt att ställa svåra frågor. Men en stor grupp inom partiet har aldrig omfattat den nya politiken som ställer ökade krav på t ex invandrarna. Tvingas även Leijonborg bort från partiledningen finns det risk att partiet sjunker tillbaka i den allmänna svenska skyggheten för att diskutera dessa laddade frågor.

Vem skall sedan peka på de uppenbara problemen? Vem skall våga komma med obekväma sanningar och kontroversiella förslag till lösningar? Skall vi verkligen överlämna detta viktiga fält till Sverigedemokraterna? Det vore en svår förlust av vitalitet i den svenska politiska debatten.

Vilken grundinställning vi än har måste vissa frågor ställas. T ex: bör en person som vill bli svensk medborgare någorlunda kunna ta sig fram i samhället på svenska? Hur skall han/hon annars kunna försvara sina demokratiska rättigheter och leva upp till sina lika demokratiska skyldigheter? Om man talar svenska ökar dessutom möjligheterna att få ett jobb med 25 procent.

Bör man sätta in fler poliser i kriminellt belastade förorter där många brottsoffer ropar efter skydd? I dag accepterar vi en brottslighet i dessa områden som ingen annanstans i Sverige.

Är det rimligt att kräva en viss motprestation i form av arbete eller deltagande i kurser, t ex i svenska, för att man skall få vissa bidrag? Kravet på motprestation gäller givetvis såväl svenskar som invandrare. Eller är det inte rimligt?

De spontana svaren är säkert för de flesta genomgående ja. Men många vågar tyvärr inte säga detta högt. Folkpartiet har under senare år i någon liten mån vidgat den fria debatten och givit utrymme för fler att tala om den havererade integrationspolitiken som lämnat tiotusentals människor i utanförskap. Det vore sorgligt om detta modiga arbete skulle omintetgöras.

Citatet

Den farligaste lärdomen: hur vi kan tvingas att undertrycka sanningen för att förhjälpa den till seger. Om detta är vår plikt i den roll som ödet givit oss, hur rak måste inte vår kurs vara om vi inte skall gå under.

Dag Hammarskjöld 1957.

Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

Kritiken mot Dag Hammarskjöld kom inte enbart utifrån. Bland hans samtida i Sverige var Herbert Tingsten, chefredaktör för DN 1946−1959, en välformulerad och ibland förbittrad kritiker. De hårda orden ledde till att Hammarskjöld till slut bröt deras från början vänskapliga kontakter.

Tingsten var en frustande vital, men ofta onyanserad, liberal skarprättare. Han angrep diktatorer i allmänhet samt socialdemokrater, kommunister, sydafrikanska rasister och kyrkans prelater i synnerhet med samma vildsint briljanta verbala svärdshugg. Han hade en överlägsen intellektuell stil som var roande att ta del av men förödande att råka ut för. Mindre briljanta motståndare kunde han reta till vansinne.

I sista delen av sina memoarer, Mitt liv 1953−63 (Stockholm 1964), tar han sig an Hammarskjöld, som efter sin död 1961 var närmast helgonförklarad i Sverige. Tingsten är noga med att framhålla Hammarskjölds begåvning och goda vilja. Men han vänder sig mot drag av behagsjuka och karriärism.

Hammarskjölds anspråk på att stå utanför partierna trots att han var kabinettssekreterare och sedan konsultativt statsråd i en s-regering, väcker Tingstens ironi. ”Sådana ämbetsmän, som visserligen inte tjänar påven, turken eller satan lika villigt, men som inom olika regimer är lika duktigt verksamma … behövs överallt, de kan kallas, inte världens, men staternas salt.” Ett beröm med farliga hullingar.

Tingsten visade på frestelserna i attityden: ”En förening av skepsis och högfärd, för vilken övertygelsen och hänförelsen är något misstänkt och naivt.”

Iakttagelsen, vars sanningshalt Hammarskjöld faktiskt själv bekräftade i ett brev till Tingsten, ligger nära den relativism som Paul Johnson beskyllde Hammarskjöld för (se första artikeln i serien). Bilden framtonar av en ämbetsman som kyligt står över det politiska käbblet och som tjänar landet med ett oklart men högre syfte, finare än demokratin.

Tingsten angriper just denna Hammarskjölds idealism som stegrats till livsform. Det var en idealism som enligt Tingsten var utan mål, eftersom det var det personliga förhållningssättet, inte saken, som var avgörande. Synsättet präglade även generalsekreteraren. Hammarskjöld ”idealiserade FN genom att snabbt gå förbi det verkliga FN och i stället tala om det fullständiga FN som inte fanns”, skrev Tingsten.

På så sätt lyckades Hammarskjöld bortse från FN:s svaghet att bara kunna ta fast de små brottslingarna (läs Katanga, min anm.) men inte våga sig på de stora (läs Sovjetunionen, min anm.). Dubbelmoralen illustreras med två kriser: Ungern och Suez, båda 1956. FN stod maktlöst när Sovjetunionen krossade den ungerska revolten men blev plötsligt enigt, starkt och effektivt när det gällde att ingripa mot Israel (se artikel ett i serien), Israel, som enligt Tingsten efter år av ”förföljelser, organiserade mord och hotelser om krig och förintelse” genom en begränsad militär aktion försökt att nå trygghet. Det borde i stället ha varit FN:s uppgift att skydda Israel.

”Bakom domen över Israel samlades staterna, stora och små, demokratier och diktatorer, goda och onda”, skrev Tingsten och tillade med stor bitterhet: ”Att i detta se en manifestation av rätten är en förblindelse.”

Med tanke på att Hammarskjöld just eftersträvade den allra högsta rätten och rättvisan är Tingstens kritik förödande.


De tidigare artiklarna i denna serie:

En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Se även:

En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

Månadens haiku

Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.

Günter Grass och sanningen

Den världskände tyske författaren och nobelpristagaren Günter Grass, 79, har överraskande berättat att han under de sista månaderna av andra världskriget var soldat i Waffen-SS, dvs den militära grenen av den nazistiska dödskalleorden. Avslöjandet har lett till upprörda och besvikna kommentarer och krav på att han skall lämna tillbaka sitt nobelpris. Men också till stöduttalanden, t ex från författarkollegorna Salman Rushdie och John Irving.

Vad är det egentligen som har hänt? Och har denna historia något att säga oss i Sverige?

Det är i sin nyutkomna memoarbok Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar löken) som han berättar denna hittills okända historia. I september 1944 anmälde sig Grass 17-årig som frivillig till u-båtstjänst. Men han överfördes till Waffen-SS, som hade akut behov av soldater i kampen mot de framträngande sovjetiska trupperna på östfronten. Eftersom Grass tillhörde Hitlerjugend, kom från en partilojal familj och såg Waffen-SS som ett elitförband, hade han ingenting emot denna överföring. I februari 1945 avlade han sin SS-ed. Den innebar obrottslig lydnad mot Führern.

Han blev laddare i en stridsvagn och kämpade i 10. SS-Panzer-Division Frundsberg på östfronten. I april 1945 deltog han i ett blodigt slag vid Spremberg, tio mil nordost om Dresden. Divisionen försökte förgäves hindra en rysk genombrytning av de tyska linjerna.

Den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, blev Grass lätt sårad i ett ben. Vid samma tillfälle förlorade hans kamrat båda benen. Grass hamnade på ett lasarett i Marienbad i nuvarande Tjeckien. Dagen efter blev hans division omringad och flera tusen soldater dödades.

Ingen har påstått att Grass begått några krigsförbrytelser. Men det finns ändå många oklarheter. Den enda egentliga källan är Grass själv. Tidigare har han påstått att han var luftvärnssoldat och redan i januari 1945 befann sig i Cottbus som lätt sårad.

En oberoende källa finns. Det är ett amerikanskt dokument från 8 maj 1945 (återgivet i Der Spiegel nr 34, 2006), där det framgår att Grass tillhörde Waffen-SS sedan 10 november 1944. Datumet passar dåligt ihop med Grass egna uppgifter. Från Waffen-SS finns ingen information att få. De förstörde stora delar av sitt arkiv före kapitulationen. Klart är emellertid att utbildningen inom Waffen-SS så här sent i kriget var betydligt kortare än de sex månader som Grass uppger. Experterna tvivlar också på Grass försäkran att han aldrig under denna tid lossade ett enda skott. Soldaterna sköt för att mildra sin egen ångest, heter det.

Der Spiegel frågar surt i ett lysande 15-sidigt reportage om vi, med tanke på oklarheterna, nu har fått den slutliga versionen av Grass krigsäventyr eller om vi kan vänta fler. Tidskriften är tydligt kritisk mot Grass. ”Som knappast någon annan dömde litteraturnobelpristagare Grass i årtionden andra för deras felgrepp och insnärjdhet i Tredje riket. Nu träffar det honom själv.” Spiegel drar slutsatsen att ”Grass inte hade kunnat spela sin roll som förbundsrepublikens skarprättare om han hade varit öppen om sitt förflutna”.

Hade han överhuvudtaget fått nobelpriset 1999 om det framgått av hans CV att han tjänat Waffen-SS? I Nürnbergrättegången stämplades Waffen-SS som en brottslig organisation. Spiegel ringde upp akademiledamoten Lars Forssell, som var med vid nobelbeslutet 1999, och frågade. Forssell svarade: ”Det hade säkert kommit upp till diskussion.”

Nästa artikel:
Tigandets problem/Grass (2)

Apropå Valfråga Ett

Det är en ljuvlig tröst
att veta denna höst:
"Ekonomin går först!"

Om avdrag gäller det.
Kring bidrag kämpas det.
Med trygghet avgörs det.

En demokratisk test
om vem som allra bäst
förinta kan vår rest

från livets egen fest
av överraskningshot
och chans till något stort...

Vi kräver livet färdiggjort!

(Apropå Maud Olofssons begripliga men inte okomplicerade försäkran att "ekonomin går först".)