31 maj 2006

Ett budskap genom 500 år/Pskov (3)

Den spruckna cementtrappan som leder upp till Historiska museet i Pskov är blöt av regn denna måndagseftermiddag i maj. I entrén står ett par dammiga montrar med uniformspersedlar, inskrivningsböcker och matbestick från andra världskriget. Kriget är aldrig långt borta i denna stad.

När vi går över gården bevakar oss ett tungt huvud i sten; det är Karl Marx huvud med traditionell, vild hårman.

Men i den inre byggnaden möter en helt annan värld. Här finns en av Rysslands mest betydelsefulla samlingar av ortodoxa ikoner. Den påbörjades 1876 när Pskovs Arkeologiska sällskap startade. Efter oktoberrevolutionen blev samlingen statlig. Under 20- och 30-talen länsade och stängde de kommunistiska härskarna kyrkor och kloster. Många ikoner från regionen sändes till Moskva under förevändning av att de behövde restaureras.

Under andra världskriget led samlingen stor skada. De invaderande arméerna tog med sig ikoner som krigsbyte ut ur Ryssland. På senare tid har en del återkommit till Pskov, t.ex. genom den personliga vänskapen mellan president Putin och Tysklands förre förbundskansler Schröder.

Det som kännetecknar den s.k. Pskov-skolans ikoner är de dramatiska detaljerna och det poetiska uttrycket. Bakgrundens klippor är tunga och hotar att falla över de bibliska scenerna. Människorna är ofta fångade i en rörelse. Jesus tar t.ex. spjärn med fötterna när han räddar själar från helvetet. En man som lindar av den återuppväckte Lasarus hans svepning håller samtidigt för näsan; Lasarus har ju varit död fyra dagar när Jesus väl kommer dit. Det är humor och samtidigt en slags folklig realism som annars inte är så vanlig bland ikonerna, om jag har förstått saken rätt.

En underbar bild från 1500-talet, som väcker många associationer, visar profeten Elia i sin vagn förspänd med bevingade hästar och omsluten av ett eldklot på väg till himmelen. Hans lärjunge Yelisei griper som i panik efter profetens gröna mantel för att få följa med. Elia ser sig om mot honom, vänder handflatorna uppåt och ber till Gud för sin lärjunge. Bilden är en enda rörelse, ett enda ögonblick, övervakat av ärkeängeln Mikael som kikar fram bakom eldklotet.

För en svensk är det omöjligt att se denna bild utan att höra Erik Axel Karlfeldts djupa stämma:

”Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.”

Det är samma folkliga berättarglädje och burleska dramatik. Karlfeldts måleriska dikt kallas också en ”dalmålning på rim”.

Medan experterna diskuterar på ryska, glider jag undan och gör en egen upptäckt. Jag hamnar inför en ikon som föreställer aposteln Petrus. Det är samma förandligade ansikte som på så många andra bilder. Men efter en stund får jag syn på en detalj. I ett tunt snöre på Petrus lillfinger dinglar en liten, liten nyckel. Som om himmelrikets nyckel vore en marginell detalj.

Men det finns ett budskap i denna nyckel. Den hänger nämligen ner i ikonens rektangulära ram. Ja, nyckeln är målad i själva ramen! Och jag erinrar mig vad jag lärde mig i Valamo av ikonmålaren Alexander Wikström. Den runda formen i t.ex. glorior symboliserar evigheten, det tidlösa, medan den fyrkantiga ramen står för den förgängliga, mänskliga tiden, för vårt liv. Petrus nyckel bryter alltså tidens ram. Det mänskliga perspektivet öppnas mot evigheten.

Det är som om den anonyme ikonmålaren sänt just mig ett hemligt budskap genom 500 år. Och jag kan inte låta bli att le lite i vårt tysta samförstånd.

(Ikonen med Elie himmelsfärd var för tillfället utlånad men den återgavs i flera reproduktioner på kort och i museets katalog)

29 maj 2006

Citatet

De har dödat mig politiskt, nu vill de mörda mig även moraliskt. Det överlever jag inte.

Friedrich Ebert

Till artikeln: Landsförrädaren.

Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)

Sista kapitlet i Friedrich Eberts tragiska liv inleddes vid ett besök i München 1922. Han var då sedan tre år Tysklands förste rikspresident. Inför en stor folksamling framför centralstationen ropade en känd nazistisk finansiär, doktor Emil Gansser: ”Ebert är en landsförrädare!”

Friedrich Ebert hade visserligen valts till president av nationalförsamlingen i Weimar, men hans position var hela tiden omstridd och han förföljdes med hämningslösa förtalskampanjer såväl från vänster som höger.

För kommunisterna var han klassförrädaren som ställt upp bakom borgerskapet och tillsammans med militären krossat revolutionen 1918-1919 (se artikel ”Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)”).
För Emil Gansser och de högerradikala var han landsförrädaren som trätt in i ledningen för ammunitionsstrejken i januari 1918, mitt under ett avgörande skede i världskriget (se artikel ”Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)”).

Ebert bestämde sig för att stämma Gansser för ärekränkning. Men när domaren i München krävde att presidenten själv skulle uppträda som vittne i rättegången, drog Ebert tillbaka stämningen.
Gansser och hans nazistiska allierade utnyttjade nu situationen genom att påstå att Ebert därmed bekräftat anklagelserna. I Mitteldeutsche Zeitung skrev Gansser en artikel om saken och en redaktör, 28-årige Erwin Rothardt, spetsade till slutsatserna genom att lägga till: ”Bevisa då, herr Ebert, att ni inte är en landsförrädare!”

Rothardt, som redan varit straffad flera gånger, blev åtalad. Men rättegången, som ägde rum 9 – 23 december 1924 i Magdeburg, blev en märklig skådeprocess som genom en nazianstruken ordförande i stället vändes mot presidenten. Även i tidningarna framstod Ebert snart som den verkligt åtalade, den som måste försvara sig. En rikspresident stod inför domstol. Det var en unik sensation.

Ebert var inte själv närvarande i rättssalen men i ett skrivet försvar till rätten sade han: ”Från krigets början till dess slut har jag förbehållslöst ställt mig bakom fosterlandets försvar och handlat därefter. Under hela kriget var jag motståndare till arbetarnas strejker i krigsindustrin. Jag gick in i strejkledningen med den bestämda avsikten att avsluta strejken snarast och för att undvika att landet skadades.”

Domstolen dömde visserligen Erwin Rothardt till tre månaders fängelse. Men i domen heter det också att ”rikspresidenten efter rent straffrättsliga utgångspunkter faktiskt begick landsförräderi”. Domstolen ansåg därför att även presidenten skulle ha tre månaders fängelse.

Friedrich Ebert kände sig vanärad och förtalad och överklagade genast domen. ”De har dödat mig politiskt, nu vill de mörda mig även moraliskt. Det överlever jag inte”, sade han.

Kommunister och nazister gjorde nu gemensam sak och accelererade hetskampanjen mot Ebert. Efter sex veckor bryter han samman under trycket. Han har redan under en tid gått med en blindtarmsinflammation som nu sprider sig till bukhålan och snart är omöjlig att operera. Den 28 februari 1925 dör han 54 år gammal.

I riksdagen röstade nazister och kommunister tillsammans emot att han skulle få statsbegravning. Den lutherska kyrkan överlät åt varje kyrkoherde att bestämma om huruvida det skulle ringas i kyrkklockorna vid begravningen. Den katolske ärkebiskopen i München, kardinal Faulhaber, vägrade klockringning i sitt stift. Domaren i Magdeburg skröt offentligt med att det minsann var han som ”den Kerl zur Strecke gebracht”, d.v.s. som ”hade gjort slut på den där karlen”.

Två månader senare valdes den 77-årige fältmarskalken Paul von Hindenburg till Eberts efterträdare som rikspresident. Hindenburg var den samlade högerns kandidat. Därmed hade högerkrafterna nått sitt mål.

Och som en extra, historisk förödmjukelse blev Friedrich Eberts egen son kommunist och så småningom överborgmästare i Östberlin.

Artikeln är nr 5 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

26 maj 2006

En bildskatt med historia/Pskov (2)

På torget framför universitetet står fortfarande Lenin staty och flera av stadens gator har kvar sina revolutionära namn. Pskov är en industristad med 200 000 invånare och anses vara ett centrum för Sovjetnostalgin i Ryssland.

Men i Pskov står Sovjetunionen bara för det korta och ytliga perspektivet. Stadens historia sträcker sig tillbaka till 900-talet. Och från 1100-talet flödar en djup, andlig historisk ström som ännu i dag kan följas i en rad kyrkor och kloster.

I mitten av maj stod jag framför det vita Mirozjskyklostret med sina gröna lökkupoler på floden Velikayas vänstra strand. Klosterkyrkan, Kristi förklarings katedral (med svart lökkupol), började byggas på 1130-talet av ärkebiskop Nifont från Novgorod. Det blev en korskyrka med symmetriska korsarmar efter bysantinskt mönster.








Den vita katedralen ser utifrån tung och hopsjunken ut, vilket beror på att kulturlagren av jord under århundradenas lopp klättrat ett par meter upp utefter murarna. I dag stiger man därför en trappa ner när man skall in i katedralen. Men väl därinne öppnar sig en både bokstavligt och andligt upplyftande rymd. Härinne finns en unik bildskatt, nästan fullständigt bevarad genom 870 år.

Medan bygget av katedralen ännu pågick, ja faktiskt från samma byggnadsställningar, började konstnärerna utsmycka hela dess inre med livfulla fresker. I milda blå, röda, gröna, vita och guldgula nyanser skildras hela evangeliet i tidsordning samt berättelser ur apokryferna.
Starkt intryck ger Kristi himmelsfärd i kupoltaket. Jesus sitter på regnbågen stödd av änglar och omgiven av profeter.
I bilden av intåget i Jerusalem rider Jesus för säkerhets skull på en häst, för ingen visste riktigt hur en åsna såg ut.
Marie himmelsfärd skildras med naiv ömhet. Jesus står vid Marias bår och håller hennes själ i famnen i form av ett barn. Änglar flyger till för att föra barnasjälen till Gud fader.

Ett centralt motiv saknas emellertid: den yttersta domen. Varför? Enligt experterna sannolikt för att inte skrämma bort de ännu osäkra nykristna. Pskov låg i det kristna Novgorods ytterkant och här pågick på 1100-talet fortfarande en kamp med hedendomen om själarna. Selektiv marknadsföring skulle det kallas i dag.

Klostrets historia är dramatisk. Det omgavs aldrig av murar och kom därför att fungera som härläger för både tyska och svenska angripare. På 1500-talet var klostret rikt med över tvåhundra underlydande gårdar och med egna fiskevatten och kvarnar. Vid 1800-talets slut var det däremot utfattigt och användes av kyrkan som en slags uppfostringsanstalt för olydiga munkar.

Efter oktoberrevolutionen 1917 stängdes det av de röda, men återerövrades under inbördeskriget en tid av den vita armén, som öppnade det på nytt.

Under andra världskriget blev Pskov till stora delar förstört. Klostrets byggnader kom att användas som kommunala bostäder för 65 familjer. Den sista familjen lämnade klostret på 1980-talet. Sedan blev det museum. 1994 fick Pskovs stift tillbaka en del av klostret, t.ex. konservatorverkstaden.

Freskerna övermålades med vit färg någon gång på 1600-talet. Antagligen berodde det på att motiven inte motsvarade de kanoniska regler som gällde sedan 1300-talet. Därefter glömde man helt enkelt bort att bilderna fanns.

När katedralen skulle fira 700-årsjubileum på 1800-talet, hittade man av en tillfällighet freskerna på nytt. Ett omfattande restaureringsarbete inleddes. Det är fortfarande inte färdigt. Kanske kan det bli det om tio år. Om jag fortfarande står på mina ben, tänker jag komma tillbaka då.

23 maj 2006

Citatet

Om inte kejsaren abdikerar står den sociala revolutionen inte att hejda. Jag önskar den dock inte, jag hatar den som synden.

Friedrich Ebert

(Ebert var ordförande för de tyska socialdemokraterna 1918. Detta var hans svar till prins Max av Baden som tänkte försöka övertala kejsar Wilhelm II att avgå. Prinsen ville veta om Ebert var beredd att bekämpa revolutionen. Till artikeln: Kontrarevolutionären.)

Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)

Socialdemokraternas partiordförande Friedrich Ebert blev rikskansler den 9 november 1918, när den siste kejserlige kanslern överlämnade ämbetet till honom och lämnade den politiska scenen. Tysklands nederlag i första världskriget var ett faktum och förhandlingar om vapenstillestånd pågick.

Landet kokade av revolutionära stämningar. Ett matrosuppror i Kiel hade spritt sig till stora delar av landet. Kejsar Wilhelm II flydde till Holland sedan hans generaler förklarat att armén inte längre stod bakom honom. Socialdemokraten Philipp Scheidemann utropade den tyska republiken från ett fönster i riksdagshuset i Berlin medan kommunisten Karl Liebknecht samma dag utropade den socialistiska republiken från det ockuperade slottet.

Dagen därpå röstade arbetarna i fabrikerna fram så kallade arbetarråd och soldaterna i kasernerna bildade soldatråd. Parollen var ”all makt till råden!”. Soldater slet av gradbeteckningarna från officerarnas uniformer och vägrade lyda order. En revolutionär rådsrepublik tycktes vara på väg att ta form. Och många fruktade att mönstret hämtades från det bolsjevikiska Ryssland.

Revolutionärerna handlade som om Ebert och hans regering inte fanns. Regeringens makt hotades helt enkelt av en parallell, revolutionär maktstruktur. I det läget tvangs Ebert ta initiativet. Han lyckades återförena SPD med de oavhängiga, USPD, och skapade på så sätt en majoritet för partiet i den nya, revolutionära regeringen, folkkommissariernas råd. Spartakisterna (senare kommunisterna) och deras allierade hamnade i minoritet. Själv var Ebert nu både folkkommissarie och rikskansler. Han hade skaffat sig dubbel legitimitet.

Eberts taktik, att ta ledningen för revoltörerna när han inte genast kunde besegra dem, kändes igen från ammunitionsstrejken i januari (se tidigare artikel).

Men från folkkommissariernas råd utgick oroande proklamationer om en ”socialistisk republik” och om världsrevolution. Och man ville bryta militärens makt för alltid.
Militärledningen reagerade och krävde av Ebert att råden skulle krossas. Friedrich Ebert ville aldrig ha någon revolution, han sade att han hatade den. Han strävade istället efter att skapa en parlamentarisk demokrati. Och framförallt ville han återställa ordningen i Tyskland.

Därför gick han i förbund med militärledningen. När upproriska matroser i Volksmarinedivisionen besatte Eberts rikskansli, begärde han militär assistans av pålitliga förband. Det var början till ett kortvarigt men blodig inbördeskrig, en kontrarevolution som under Eberts beryktade vän Gustav Noskes ledning återställde ordningen. Detta skedde i samarbete med nationalistiska frikårer som så småningom skulle ställa upp bakom Hitler.

Det som hände i Tyskland i november 1918 och månaderna därefter är en av de stora tragedierna i tysk historia. Och traumat har inte blivit mindre av att det finns två radikalt olika sätt att se på saken.

Socialdemokrater och borgerliga har sagt att det var en kommunistisk revolt (ej revolution!) som slogs ner och att Tyskland därmed räddades från ett bolsjevikiskt maktövertagande av samma slag som i Ryssland. Friedrich Ebert framstår som räddaren i nöden.
Kommunisterna har hävdat att det handlade om en socialistisk revolution som slogs ner av den tyska militären och av frikårerna i samarbete med den socialdemokratiska partiledningen. Friedrich Ebert var därvid militärens villiga hantlangare, en kontrarevolutionär.

En intressant tredje ståndpunkt har intagits av den ansedde historikern och journalisten Sebastian Haffner i boken ”Den tyska revolutionen 1918-1919” (Berlin 1969; Sv. 2005, Nya Doxa). Haffner menar, att det var fråga om en verklig, folklig revolution, en revolution som emellertid i stort sett saknade ledare.

Den var i varje fall inte ledd av kommunister. Någon bolsjevikisk diktatur hotade aldrig i Tyskland, anser Haffner. Detta av det enkla skälet att det inte fanns någon kommunistisk organisation som i Ryssland. Spartakisterna var obetydliga. De båda namnkunniga spartakisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht var bara symbolgestalter, inte ledare, anser Haffner.

Majoriteten av arbetarna i råden var tvärtom socialdemokrater. Det innebar att Friedrich Ebert faktiskt kom att använda de reaktionära frikårerna mot sina egna partikamrater. Därav det djupa trauma som det korta inbördeskriget i januari 1919 kom att skapa i tysk politik. Socialdemokraterna försvagades enormt av händelserna och när de på 30-talet hade behövts för att bekämpa Hitler, hade de ännu inte återhämtat sig.

Haffner har kanske rätt: en bolsjevikdiktatur som i Ryssland hotade aldrig Tyskland. Men det är nog lättare att se i efterhand, med facit i hand, än det var 1918. Då var den blodiga ryska revolutionen färsk. Även de tyska arbetarna ville ha rådsrepublik och världsrevolution. Och den kejserliga militären skulle berövas all makt. Det var nog inte så konstigt att många med Friedrich Ebert fruktade en revolution enligt det leninistiska receptet. Och handlade därefter.

Artikeln är nr 4 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

20 maj 2006

Apropå Lars Danielsson

Drevet har gått.
Lasse har fått
allt vad han tål.
Det var vårt mål?
Är han av stål?
För slag under bälte
kan han rent av bli hjälte.

(Statssekreterar Lars Danielsson tar semester efter en presskampanj som innefattat insinuationer om en kärleksaffär med nära medarbetare.)

En incident i ett ryskt kloster/Pskov (1)


För några dagar sedan stod jag längst bak i Snietagorskijklostrets rökelsedoftande och trånga kyrksal medan kvällsgudstjänsten pågick. Klostret ligger i Pskov, cirka 300 km söder om S:t Petersburg.
Den ortodoxa växelsången mellan prästen och de fåtaliga nunnorna ljöd enkelt och underskönt. Ikonostasen blänkte i halvdunklet. Stillheten var tidlös.


Men samtiden fanns där, hotfullt närvarande.

Jag ingick i en liten grupp svenskar med intresse för ikoner och ortodoxi. Med oss hade vi en ung man från S:t Petersburg som var vår tolk. Han hade på ett tidigt stadium talat om för oss att han inte var troende. Han var inte ens döpt. Men han hade stor respekt för troende människor – hans hustru t.ex. var djupt religiös. ”Och min dotter, nio månader gammal, kommer att bli det också”, sade han som en självklarhet och inte utan stolthet.

Han stod där stillsamt tillsammans med oss och ett tiotal ryssar. Men han deltog inte i gudstjänsten med de vanliga åtbörderna. Han bugade sig inte med den övriga församlingen och han gjorde inte korstecken. I hans ena örsnibb glimmade en ring.

Plötsligt trängde sig en ung ryss med mycket kortsnaggad frisyr fram till vår tolk. Med upprörda väsningar och hotfulla gester försökte han tvinga tolken att göra som de andra ryssarna, att buga, att korsa sig. Tolken rörde inte en min, vilket upprörde den kortsnaggade än mer. De hotfulla gesterna var nära att övergå i handgripligheter.

Vi retirerade ut från gudstjänsten och tolken följde med oss. Han var inte särskilt skakad eller överraskad. ”Men ingen skall tvinga mig att delta”, sade han. ”Jag tar det här med religion på allvar.”

Han förklarade att kyrkfolket i storstäder som Moskva eller S:t Petersburg inte bryr sig så mycket om hur andra är klädda i kyrkan. Men i landsorten är det annorlunda. Där frodas intoleransen och den sociala kontrollen.

Och det handlar om mer än så. Samtal med Rysslandskännare gav vid handen, att den ortodoxa kyrkan är på frammarsch i landet. Unga människor söker sig till kyrkan. Men det är ofta unga människor med sviktande självkänsla till följd av arbetslöshet, dålig utbildning eller annan social utsatthet.
De söker sig till kyrkan för att de längtar efter ”det gamla Ryssland”, och då menar de det förrevolutionära ”starka” Ryssland. Nationalism och religiös aktivism erbjuder en ny identitet. Och det är en hård och kompromisslös identitet, som ger sig på andra och ställer krav på likformighet.

Det leder till att hela den ryska ortodoxa kyrkan är på väg att bli mer och mer konservativ och självtillräcklig. De äldre kyrkoledarna och församlingsmedlemmarna, som nu efterhand dör bort, är i regel mer liberala, vidsynta och toleranta än de unga som ansluter sig. Därför är ”den ryska ortodoxa kyrkan i full fart på väg bakåt”, sade en bedömare. Men en annan menade att ”den ortodoxa kyrkan bara försöker bevara fädernas tro”.

Klart är: inte ens i den tidlösa gudstjänsten undflyr man i dagens Ryssland samtidens hot.

18 maj 2006

Citatet

Om man nu överlåter ansvaret på oss måste vi gå i bräschen och rädda vad som räddas kan av det tyska riket.

Friedrich Ebert

(Friedrich Ebert var ordförande för de tyska socialdemokraterna, SPD. Detta var hans svar när militärledningen ville att SPD skulle ingå i en civil regering 1918. Till artikeln: Dolkstötslegenden.)

Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)

Det var inte den tyska armén som förlorade första världskriget. Armén kämpade vidare ända fram till vapenstilleståndet den 11 november 1918. Men den tyska arméledningen med Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff i spetsen bedömde redan i slutet av september att läget var ohållbart och att det var nödvändigt att söka vapenstillestånd.

Ludendorff ville emellertid undvika att ansvaret för nederlaget skulle falla på armén och dess ledning. Därför kläckte han idén att majoriteten i den tyska riksdagen måste bilda regering och ersätta den kejserliga. På så sätt skulle man ge intrycket att Tyskland sökte vapenvila inte på grund av ett hotande militärt sammanbrott utan till följd av att en ny, demokratisk regering krävde det.

Och socialdemokraterna (SPD), med Friedrich Ebert i spetsen, ställde upp för att få fred och rädda vad som räddas kunde av det tyska riket. SPD bildade regering i oktober tillsammans med vänsterliberaler och det katolska Zentrum.
Den nionde november blev Friedrich Ebert till och med rikskansler, när den kejserlige kanslern prins Max av Baden helt enkelt överlämnade makten till honom och schappade. Det var helt författningsvidrigt, men Ebert kände ansvar för situationen och accepterade det nya uppdraget.

På så sätt lyckades Ludendorff ”trycka den vita fanan i sina motståndares, riksdagsmajoritetens, händer”, skriver Sebastian Haffner i ”Von Bismarck zu Hitler”. Det var till och med en civil företrädare för den nya regeringen, Matthias Erzberger, som fick skriva under det militära vapenstilleståndets hårda villkor. En handling av yttersta symbolvärde.
Dessutom brast hemmafronten. I början av november hade ett uppror brutit ut bland matroserna i Kiel och det spred sig snabbt i den krigströtta och hungrande befolkningen över hela Tyskland. Matrosupproret blev upptakten till en tysk revolution.

Mot den bakgrunden skapades av diverse högerkrafter den s.k. dolkstötslegenden, som går ut på att det var de civila politikerna, Friedrich Ebert och hemmafronten som stötte en svekfull dolk i den obesegrade arméns rygg och framtvingade Tysklands nederlag i kriget. Det var en legend som kom att betyda mycket för nazisterna, som riktade sitt hat mot Ebert och socialdemokraterna och kallade dem för ”novemberförbrytare”. Erzberger, som skrev under vapenstilleståndet, blev mördad av två nationalistiska officerare tre år senare.

Legenden fick stort folkligt genomslag. Och det var inte konstigt. Ännu i augusti levde den tyska befolkningen i föreställningen att kriget var på väg att vinnas. När det sedan i oktober plötsligt kom en ny, civil regering som hos fienden ansökte om vapenstillestånd, uppror bröt ut och dessutom kajsern flydde till Holland – ja, vad skulle man tro?

Men kriget var förlorat under alla förhållanden. Armén må ha kämpat till slutet, de tyska reserverna var ändå uttömda, amerikanerna strömmade till västfronten och skulle snart ha rivit upp den sista tyska försvarslinjen, Hindenburglinjen. Dessutom föll Tysklands allierade Österrike-Ungern samman och drog sig ur kriget tillsammans med Turkiet. Därmed riskerade en ny front att öppnas i söder.

Att i detta läge få det att framstå som om det var den nya regeringen under Friedrich Ebert som hade ansvaret för det tyska nederlaget, var ett propagandistiskt mästerstycke av Ludendorff.

Artikeln är nr 3 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

13 maj 2006

Citatet

För sällskapet Ebert och Scheidemann finns det bara ett straff: repet.

Adolf Hitler

(Friedrich Ebert var partiordförande för de tyska socialdemokraterna och Philipp Scheidemann en av hans närmaste medarbetare. Till artikeln: Strejkledaren.)

Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)

I januari 1918 var de tyska arméerna fortfarande framgångsrika. Ryssland hade slagits i grunden och bolsjevikerna, de nya ryska makthavarna, hade tvingats till en fredsuppgörelse. De tyska krafterna koncentrerades nu på västfronten.

Men hoten tornade upp sig. Det gällde att gå till offensiv i väst innan de nyanländande amerikanerna blev för starka. De tyska resurserna riskerade dessutom att tömmas ut. De sista mänskliga reserverna, årskullen som var född 1900, skulle kastas in i kriget under året.

I detta kritiska läge för Tyskland organiserade den radikala vänstergruppen Spartakus och de oberoende socialdemokraterna, USPD, en strejk i de tyska ammunitions- och vapenfabrikerna. Vänsterns krav var demokratisering av Tyskland efter sina egna ideal och en omedelbar fred utan annektioner. Lenin hoppades på en revolution även i Tyskland. Upp emot en miljon arbetare över hela landet lade ner arbetet och leveranserna av krigsmateriel till fronten hotades.

Friedrich Ebert var ordförande för socialdemokraterna, SPD. Partiledningen fruktade konflikter mellan SPD-anhängare och strejkande ute på arbetsplatserna. Kanske skulle SPD-medlemmar radikaliseras och gå över till de oberoende. Man såg också en risk för att strejkerna kunde leda till ett inbördeskrig om regeringen satte in militär. Situationen var revolutionär. Något måste göras.

I ett ödesdigert tal i Treptower Park i Berlin satte Friedrich Ebert allt på ett kort. Folkmassan var uppjagad. I kvarteren runtomkring väntade polisens beväpnade styrkor. Ebert själv var stark motståndare till politiska strejker, i synnerhet till strejker som hotade de egna trupperna vid fronten.
Men för att överhuvudtaget komma till tals började han med att instämma i de strejkandes krav. Efterhand försökte han vända på argumentationen för att steg för steg återkomma till en uppmaning att ”återgå till arbetet, och skicka vapen och ammunition till fronten, så som också rustningsarbetarna i Entente-makterna gjorde”, som Eberts biograf Werner Maser formulerar saken (Maser, Verner, Friedrich Ebert, 1987).

Men Eberts maningar möttes med burop.

Därefter talade hans motståndare Wilhelm Dittmann från USPD. Denne hetsade återigen massorna att fortsätta strejken och han fick ett överväldigande bifall. I denna situation måste Ebert ”som medlare och en mittenlinjens man göra vad som djupast sett var honom motbjudande”, skriver Maser. Han fann sig tvungen att inträda i strejkledningen!

Att i detta kritiska läge för Tyskland acceptera att leda en ammunitionsstrejk var naturligtvis ett kontroversiellt steg, som skulle stå honom dyrt och så småningom leda till en av seklets mest uppseendeväckande rättsprocesser (mer i senare artikel). Även om han lyckades i sina avsikter att avbryta strejken, kom han under åratal att förtalas som landsförrädare av högerkrafterna. Hans agerande under ammunitionsstrejken kom att bli den första delen i nazisternas s.k. dolkstötslegend, som handlade om hur de civila politikerna svek armén och berövade Tyskland segern i första världskriget.

Och det var inte bara högern som var arg. Bland arbetarna fanns det många som ansåg att Ebert förrått sin klass. En arbetarledare hade förhindrat en revolution. Kanske hade han också förlängt kriget med många tyska arbetarpojkars död som följd.

Det skulle snart komma en ny revolutionär situation i Tyskland som Friedrich Ebert måste ta sig an. Fortsättning följer.

Artikeln är nr 2 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

10 maj 2006

Apropå valet

Tryggare kan ingen vara
än Sveriges lilla väljarskara.
Famnad av en vilja god
och av löften lyckliggjord
är valmaskinen färdigsmord
att göra vad den alltid gjort:
att med makt kvittera lort.


(Kärleksfullt till Sveriges alla ängsliga väljare, som alltid klagar
men som aldrig vågar pröva något nytt.)

9 maj 2006

Förloraren/Friedrich Ebert (1)

Mot sin vilja bidrog han till den s.k. dolkstötslegenden som gav vind i seglen för nazisterna. Detta för att han försökte rädda vad som räddas kunde av det sammanfallande Vilhelminska Tyskland efter första världskriget. Han ville ha ett demokratiskt Tyskland - inte en sovjetrepublik.

Han blev hånad och förföljd av både vänstern och högern. Vänstern kallade honom arbetarförrädare och högern novemberförbrytare (de civila som, enligt högern, tillät Tyskland att kapitulera). Till slut dömdes han 1924 för landsförräderi. Då var han sedan fem år Tysklands förste rikspresident.

I vår tid, när vi ständigt tvingas till balansgång mellan ytterligheter, är socialdemokraten Friedrich Eberts (1871 – 1925) öde värt att meditera över. Jag kom honom lite nära när jag för en tid sedan besökte hans barndomshem vid den idylliska Pfaffengasse i de äldsta kvarteren av det gamla Heidelberg.

Här växte han alltså upp i en familj på åtta personer, inträngd i en trerumslägenhet på 46 kvm. Pappan var skräddare och största rummet i lägenheten tjänstgjorde både som sovrum för de sex barnen och som verkstad. Floden Neckars stränder ett kvarter bort var antagligen gossen Friedrichs lekplats.
Pappan var aktiv katolik men mamman var evangelisk. I lägenheten fanns både en bild på Martin Luther och en madonnabild. Sönerna döptes katolskt och döttrarna evangeliskt. I Friedrichs hem försonades motsättningar med fredliga kompromisser.

Friedrich blev sadelmakare och gjorde sedan karriär inom fackföreningsrörelsen i Bremen. Redan 1913 blev han ordförande för de tyska socialdemokraterna.
Hans första ödesdigra ställningstagande som partiledare gällde krigskrediterna, som gjorde det möjligt för Tyskland att utkämpa första världskriget. Socialdemokraterna var det enda partiet som kunde tänkas sätta käppar i hjulen för krigslånen. Det fanns ju en internationell arbetarrörelse som försökte verka för fred. Men i den folkliga entusiasmen över kriget föll betänkligheterna bort i alla de krigförande länderna. Under Eberts ledning röstade även de tyska socialdemokraterna för krediterna.

Ebert menade att Tyskland måste försvaras (att Tyskland var en angripare föll honom inte in) och att partierna borde hålla sams under kriget. Om arbetarna ställde upp och försvarade fosterlandet, kunde de efter kriget också ställa krav på reformer, resonerade han.

Men det kostade. Fem gånger var krigskrediterna uppe till omröstning i riksdagen. Var gång röstade socialdemokraterna för. Med Ebert i spetsen. Men i december 1915 och även i mars 1916 röstade en minoritet av partiet emot. En vänsteropposition mot kriget höll på att ta form.

Den 1 maj 1916 försökte den socialdemokratiske riksdagsmannen Karl Liebknecht hålla tal till arbetarna som samlats på Potsdamer Platz i Berlin. ”Ner med kriget! Ner med regeringen!” ropade han. Sedan greps han. Hans immunitet som riksdagsledamot upphävdes och han ställdes inför krigsrätt och dömdes till fyra års fängelse.

Till slut ledde frågan om krigskrediterna till att det socialdemokratiska partiet sprängdes. De ”oavhängiga” socialdemokraterna bildades, USPD. Bland dem fanns en extrem vänstergrupp, Spartakus, under ledning just av Karl Liebknecht. Spartakus blev senare kärnan i det tyska kommunistpartiet.

Partisprängningen var Friedrich Eberts första stora nederlag.

(Nästa artikel handlar om Friedrich Ebert och bakgrunden till dolkstötslegenden. Den kommer om några dagar. Om första världskrigets utbrott handlar även artiklarna "Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig" samt "Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)" som båda finns i arkivet för mars.)

Artikeln är nr 1 i en serie på 6. De övriga är:

Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

6 maj 2006

En god nyhet med baksida

Så har då Svenska kyrkan backat och hoppat av från fotoutställningen om Jesus. ”Vi missbedömde de krafter som en fotoutställning kring Jesus kunde framkalla”, förklarar biskop Caroline Krook helomvändningen.

Det är gott och väl att kyrkoledningen inser att det blev fel. Men det är kusligt att dessa generande turer inför öppen ridå alls blev nödvändiga. Varken stiftets ledning eller kyrkan centralt hade alltså någon aning om hur stämningen var bland kyrkans egna medlemmar. Man begrep inte hur oläkta såren från Ecce Homo fortfarande är.

Så katastrofalt djup är alltså klyftan mellan kyrkans toppar och kyrkfolket.

(Tidigare artikel från 29 april med rubriken "Vad är heligt för Svenska kyrkan?")

Länk till Kyrkans tidning:

http://www.kyrkanstidning.com/index.asp

5 maj 2006

Erotik, frihet och Harry Potter

Det var en optimistisk liberal som på torsdagen (4.5.06) berättade om sin passion för litteraturen och om sin tro på erotiken och friheten. Och han försvarade Harry Potter med emfas.

Mario Vargas Llosa mötte hundratals spansktalande och en mindre skara tolkberoende svenskar i Aula Magna ute på Universitetet i Frescati.
Han är född 1936 i Peru men numera bosatt i Madrid och både peruansk och spansk medborgare. 1990 försökte han bli Perus president men förlorade mot Alberto Fujimoro, som senare avslöjades som korrupt och fick fly till Japan.

Vargas Llosa talar om litteraturens glädje, lust och njutning. Att vi, som bara har ett liv, genom litteraturen kan få uppleva hundra.
Utan litteraturen skulle inte bara denna njutning försvinna utan själva friheten, den största gåvan människorna fått. För litteraturen visar en perfekt värld, som får oss att känna missnöje med vår egen. Och missnöjet är den stora motorn i mänsklighetens framskridande, helt enkelt det som skiljer oss från djuren.

”Det är inte konstigt att de som vill kontrollera livet enligt ett schema först försöker kontrollera kreativiteten med censur. För det är sant: man kan inte kontrollera ett samhälle om man tillåter litteraturen att vara fri.” Sade Mario Vargas Llosa.

Han sätter litteraturens frihet i motsättning till politiska och religiösa doktriner. Men även i motsättning till vetenskapen ”som kan utvecklas till ett instrument som gör slut på friheten”.

Hans tro på den erotiska kärleken är nästan rörande. Erotiken har infört subtiliteten och skönheten i kärleken, ansåg han. Utan litteraturen skulle erotiken inte existera. I primitiva befolkningar finns det ingen erotik, bara drift. Det är först när samhället och kulturen utvecklas som kärleken uppnår komplexa sammansättningar. Litteraturen har utvecklat den erotiska ritualen och instinkten. ”Så fattig kärleken skulle bli utan erotiken!” utbrast han.

Det var inte Freud som hittade det undermedvetna, det hade litteraturen redan gjort genom sina spöken, bilder och hemliga verkligheter. Därmed känner vi oss själva bättre och förstår hur komplicerat livet är och hur riskfyllt det är att döma människor enbart genom det rationella. För människan är inte enbart rationell.

Mario Vargas Llosas optimism tog sig också uttryck i ett engagerat försvar för böckerna om Harry Potter, som litteraturexperterna eljest inte har mycket till övers för. Tack vare Harry Potter har vi nu fått många nya generationer av läsare, sade han. Det är viktigt att få barnen att känna passion för läsandet. Därmed stärker vi på sikt friheten.

Så långt Mario Vargas Llosa. Vad kan man nu säga till detta?

Det är lätt att känna sympati för denna passionerade, liberala optimism. Men tvivlande frågor inställer sig lika lätt. Litteraturens inflytande i världen har minskat – det medgav även Vargas Llosa. Beror det kanske på att litteraturen numera alltför ofta anpassat sig till tidsandan och blivit en viljelös betjänt hos vänsteretablissemanget? Man tjänar makten i stället för att gissla den. Då förlorar man förstås det förändrande inflytandet.

Ja, det är som om litteraturen hade störst inflytande i de tider och på de platser där den förtrycks, där människorna tvingas läsa i hemlighet, som en motståndshandling, ibland för att överleva. Och då spelar det en avgörande roll VAD man läser. Kan Harry Potter skapa det drivande missnöje som Vargas Llosa talar om? Leder hysterin kring Harry Potter också till intresse för annan, mer krävande litteratur? Man kan hoppas att Vargas Llosa har rätt - men ändå tvivla.

Och erotiken i all ära men kärleken har även andra dimensioner i en värld av förtryck, terror, svält och död.

2 maj 2006

Månadens haiku

Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.

I den övergivna staden/Tjernobyl (2)

Vår guide Vladimir Danilov bodde med sin familj i staden Pripyat, ett par kilometer från kärnkraftverket, när olyckan inträffade. Han var anställd på verket.

Det var lördagsmorgon och han sov länge. Kvällen innan hade stadens nöjesfält öppnat för säsongen. Pariserhjulet snurrade, radiobilarna skramlade och barnen skrattade i karusellerna.
När Vladimir vaknade och fick veta att något hänt på verket, tog han sin treårige son i famnen, stal en bil och körde så fort han kunde därifrån.
Men det var svårt. Staden med sina 49 000 invånare var redan omringad av militär. Han fick snirkla sig fram på småvägar för att komma igenom.

Ett och ett halvt dygn senare körde 1 200 bussar in i staden. Alla invånare evakuerades. Ingenting fick man ta med sig. Inte ens personliga minnessaker som fotoalbum.

Han berättade sin historia för oss utan att visa några känslor.
När vi nu, tio år senare, närmade oss Pripyat, mötte oss först en vägbom och en förfallen propagandaskylt med texten: KRAFTVERKET TILL SOCIALISMENS OCH ARBETETS ÄRA.

Vi körde den gamla paradgatan mellan snörräta rader av sexvånings hyreskaserner in mot centrum. Men fönstren gapade tomma och svarta och rappningen hade nästan fallit av helt. Sönderslaget glas låg överallt, dörrar hängde på trekvart och björkslyet höll på att ta över gatorna. Trafikmärken dirigerade en trafik som inte längre fanns. Och: inte en människa. Någonstans!

I stadens öde centrum virvlade vinden som i en film av Tarkovskij. Dammet slog oss i ansiktet. Jag tänkte på rådet jag fått med mig från strålskyddsfolket i Stockholm: akta dig för dammet!
De ukrainska myndigheterna sade aldrig ett ord vare sig om munskydd eller om glasögon. Inget sådant fanns att tillgå.

En ålderdomlig strålningsmätare monterad på en flagad husvägg visade 51 mikroröntgen, d.v.s. 6-7 gånger normal nivå. Men det fanns också så kallade hotspots, där strålningen låg flera hundra gånger över den acceptabla. Jag avråddes gå över ett dike för att kissa. ”Vi vet inte hur det är där borta.”

Nöjesfältet låg rostigt och spretigt med en stämning av övergivenhet. Fotbollsarenan hade just varit färdigbyggd den där våren 1986. Men ingen enda match kom att spelas där. Nu hade slyet definitivt segrat över gräsmattan.

Vladimir ville visa oss sin lägenhet. Husets entrédörr hängde på ett gångjärn och en pinnstol låg vält framför. I trapphuset var alla brevlådefacken uppbrutna. I lägenheten fanns fortfarande en uppochnedvänd soffa med ett stort kritkryss på. Det markerade att möbeln hade alltför hög radioaktivitet. Annars hade soldaterna tagit med sig det mesta. ”Men någon gång hittar man fortfarande ett piano som varit för tungt att bära ut”, sade Vladimir.

”Vad känner du här?” frågade jag honom. ”Ingenting”, svarade han. ”Men jag tog med mig min hustru en gång, och hon bara grät och grät.”

Och så besökte vi Pripyats daghem. I trappan mötte oss en hög madrasser i olika stadier av upplösning. Lekrummet var i en enda röra. Dockor, nallar, ett schackbräde, klossar. Och bakom en glasruta som fortfarande var hel… barnens sängar, uppställda på rad, ännu väntande. På en stol satt en docka i fin klänning men med krossad kind.

Vi uppmanades att inte röra någonting. Men dörren gled igen av sig själv och därbakom stod barnens alla skor!

Tysta åkte vi i det tätnande mörkret tillbaka till Kiev. Till det halvtomma hotellet från Sovjettiden. Från en ödslighet till en annan.

Den första artikeln om resan till Tjernobyl:
In i spärrzonen/Tjernobyl (1)