29 mars 2006

Tanka

Kylan vek i natt.
En grön prick står befriad
mitt bland isflaken.

Sorglöst i solen skvallrar
gråsparvarna om dramat.

(Tanka är ett japanskt stavelseräknande versmått)

28 mars 2006

Sex och kyskhet i romarriket

Pompeji hade 35 bordeller, tror en del historiker. Det skulle göra ungefär en bordell per 500 invånare. Med den tätheten skulle en miljonstad som Stockholm ha 2 000 bordeller.
Men det är inte säkert att Pompeji var en sådan promiskuitetens högborg.

Visst fanns det gott om bordeller, Pompeji var ju en hamnstad vid Neapelbukten. Men varje hus med många erotiska bilder måste kanske inte ha varit en bordell. Det hänger på hur man tolkar den ymniga förekomsten av sådana bilder.
Det berättade Karen Slej i en föreläsning om ”Sex och våld i Rom” på det nyrenoverade Medelhavsmuseet i Stockholm nyligen.

Det går inte att kalla dessa samlagsbilder i Pompeji för pornografi, den var inte uppfunnen ännu. Ordet kom till först på 1850-talet. Bilderna hade en helt annan funktion. De visade på husägarens avancerade smak. De erotiska motiven var en naturlig del av bildsamlingen.

Sex sågs som en gåva av gudarna och skuldkänslor var, enligt Karen Slej, i detta sammanhang främmande för romarna. När kocken hade en samlagsbild på sin vägg var det inte för att han drev sexhandel som bisyssla. Och tavernan som hade ett rum dekorerat enbart med erotik kan sägas ha haft ett ”lekrum”, men knappast en bordell.

En del sexbilder hade dessutom symbolisk betydelse. Fallosar ansågs t ex skydda mot onda andar. Man kunde bära fallosbilder som amuletter runt halsen.
Priapos var en manlig fruktbarhetsgud som brukade avbildas med en enorm erigerad penis, ibland lagd i en vågskål. I den andra vågskålen låg pengar. En sådan Priaposbild, ofta placerad på en central plats i villan, skyddade trädgården i huset men också sjömän och fiskare.

Trots allt fanns det också tabun bland antikens romare. Fellatio, cunnilingus och gruppsex är exempel. Men när sådana bilder ändå återgavs t ex i de offentliga baden var avsikten, enligt Karen Slej, inte att hetsa upp badgästerna utan att locka dem till skratt. Ett skratt skyddade nämligen också mot onda andar, som de badande var särskilt utsatta för.

Men bordeller fanns det förstås. Dit gick främst de fattigare. De rika kunde bokstavligt talat köpa sig en sexslav, vilket de också ofta gjorde. Det fanns även manliga prostituerade. De var ofta mycket efterfrågade och kunde göra sig en förmögenhet, vilket kvinnorna i branschen i regel inte lyckades med.

Allmänt sett var emellertid kvinnornas ställning i romarriket bättre än i Grekland. Självständiga, starka kvinnor med arvsrätt förekom. Och i de erotiska bilderna skildrades kvinnorna ofta som aktiva och ”on the top”, medan de i Grekland var undergivna och passiva.

Det blev inte mycket kyskhet i den här artikeln. Men den dyker upp i nästa artikel i serien, som också skall handla om den romerska s k gossekärleken.

Nästa artikel:
Sex och kyskhet i romarriket (2)

Om sex i romarriket, se även:
En homoromans?/Hadrianus (2)

26 mars 2006

Citatet

Credimus enim, ut cognoscamus.

Vi tror nämligen, för att få veta.

(Augustinus, 354 - 430)

Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

Efter fyra kritiska artiklar om påven är det dags att förklara varför jag trots allt fått en övervägande positiv uppfattning om honom.
Till stor del handlar mitt svar om situationen i Sverige, att vi just i vårt land lever under en extrem relativism. Jag erinrar mig en mycket svensk Gahlin-gubbe (satirtecknare i DN under många år). Teckningen visar en arg kostymfarbror med portfölj. Han fnyser: ”Vad som är rätt och fel? Det får man väl för faen förhandla om!”

Baksidan av det komiska är att denna relativism har underminerat våra möjligheter att uppleva det heliga. Är allting relativt, kan vi också rycka på axlarna åt allt. I andra länder finns offentligt synliga alternativ. I Sverige måste man leta efter alternativen. De lever undanträngda, misstänkliggjorda och rent av föraktade.

Behöver vi alternativen? Jag tror det. För vem ifrågasätter oss i grunden om alla livsstilar är lika värda? Vi kan reagera häftigt mot Benedictus XVI:s påstående att det finns en universell sanning, som bara uppenbarats i sin fullhet inom kristendomen. Det är ett i grunden odemokratiskt anspråk. Men vi tycks inte se att relativismens anspråk, som vi accepterar, är lika universellt och odemokratiskt.

Vem vågar i Sverige i dag överhuvudtaget ifrågasätta demokratin? Ligger det rent av något i Benedictus XVI:s påstående att den västerländska demokratin håller på att bli ett tomt skal, en mekanism för beslutsfattande, när den kanske borde vara mycket mer? I synnerhet om den skall stå pall för en muslimsk offensiv både på trons område och på den politiska maktens.

Människor behöver irriterande speglar. En sådan spegel står otvivelaktigt den nye påven för. Genom sina provocerande påståenden ger han den sekulära världen en chans att reflektera över sig själv. Man måste inte bli övertygad om att Benedictus XVI har rätt i allt. Men genom att möta hans frågor kan man se sina egna ställningstaganden tydligare. Rentav kan det egna, sekulära, förnuftet renas från en del av vanetänkandets bråte.

Benedictus XVI:s inställning just till förnuftet är chockerande. Han påstår att förnuftet inte står i motsättning till tron. Tvärtom, vi tror för att förstå! Det är en augustinsk tanke, som ställer hela den svenska tidningsdebatten om vetenskap och tro genom fyrtio år på huvudet.
Ännu mer utmanande är påvens krav, tolkat av den katolske professorn Gösta Hallonsten, att ”den sekulära opinionen måste erkänna (det sekulära) förnuftets begränsningar”. Han fortsatte: ”Den begränsade tekniska rationaliteten är inte lika med förnuftet.”
Provokativt! Men det är formuleringar som faktiskt inte ligger så långt borta från resonemang jag hört moderna astronomer föra. Hösten 2004 sade t ex Ulf Danielsson, teoretisk fysiker, i radioprogrammet Filosofiska rummet: ”Det finns en omöjlig kunskap!”

Med en sådan utgångspunkt blir det något mindre orimligt att höra Benedictus XVI föreslå, att sekulära människor borde leva ”som om Gud fanns”. Det är fortfarande en oförskämd moralism! Men frågan är om det finns något acceptabelt alternativ.

25 mars 2006

Justitiekanslerns balansgång/Muhammed

Så har vi hamnat i den delikata situationen att Justitiekanslern (JK) har friat ett förfarande som statsministern kraftfullt fördömt och utrikesministern känt sig tvungen att ljuga offentligt om. En lögn som dessutom ledde till att hon fick avgå som utrikesminister.

De politiskt ansvariga, som JK inte har någon domvärjo över, har uppenbarligen varit medvetna om att det är fel av UD att lägga sig i vad en tidning publicerar.
Så här sade statsministern: ”UD skall hålla sig borta från det här med tryckfriheten. Detta var ett mycket olämpligt agerande.” Han trodde då att han slog neråt mot en tjänsteman på UD, men som det visade sig hade denne tjänsteman fullt stöd av utrikesministern. De hade samrått om saken.

Men stödet från ministern var förstås hemligt eftersom båda förstod att åtgärderna kunde anses stå i strid med tryckfriheten. Det var så hemligt att inte ens medarbetare på UD som direkt sysslade med Muhammed-krisen rådfrågades eller ens informerades. Det dåliga samvetet lyser lång väg.

Och hur skriver egentligen JK? Läs följande citat från JK:s egen bedömning långsamt och eftertänksamt: ”Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill.”

Det räcker alltså med att publicering ”näst intill” hindras för att förfarandet skall vara felaktigt.
När en liten obskyr nättidning får besök av Säpo och en hög tjänsteman på UD, som ”informerar” om det farliga i något som tidningen tänker publicera, kan man knappast förvånas om detta uppfattas som en påtryckning som åtminstone ”näst intill” hindrar publicering.

Skall vi gissa att JK är tacksam för att lagen inte tillåter honom att bedöma lämpligheten i utrikesministerns agerande?

(Flera artiklar om Muhammed-krisen finns i arkivet för februari)

23 mars 2006

Citatet

De äkta problemen har
ingen lösning. De har historia.

(Nicolás Gómez Dávila,
colombiansk filosof, 1913-1994)

Rainer Maria Rilke – krigshetsaren

Han har för mig alltid varit en skygg, bräcklig och oändligt känslig person, oansenlig till utseendet, tystlåten och pedantisk, ständigt på resa, nästan en hemlös. Han har varit författaren till dikter som stått mig särskilt nära såsom Herbsttag (Höstdag), Der Panther (Pantern) och Komm du, du letzter, den ich anerkenne (Kom du, den siste som jag kännes vid). Den mest osannolike soldat som jag har kunnat föreställa mig. Rainer Maria Rilke, 1875 – 1926.

Förvåningen var desto större när jag i litteraturkännaren Hans Levanders bok ”Thomas Mann och hans tid” plötsligt läste: ”Rilke hörde som Mann själv till de äldre författarna som mer eller mindre besinningslöst sjöng krigets lov.” Kunde det vara sant?

Det var inte helt lätt att hitta närmare uppgifter. I Fib:s Lyrikklubbs Rilke-bok från 1978 nämns inte ett ord om saken. Men i Fritz Klatts biografi över Rilke från 1949 fann jag svaret. Vid krigsutbrottet 1914 befann sig Rilke tillfälligt i München. Till en början rycktes han med i det storslagna och livfulla i händelserna, skriver Klatt. Han upplevde krigsutbrottet starkt och förbehållslöst positivt och bejakande.

Det bevisar Fünf Gesänge (Fem sånger, 1914), skrivna under krigets första tre dagar i augusti. Där manar han sina samtida att gripa det historiska tillfället för att grunda en ny världsålder på jorden. ”Så är jag inte längre; ur det gemensamma hjärtat slår mitt eget hjärtas slag och den gemensamma munnen öppnar min egen.”
Ett tydligare uttryck för en självutplånande längtan att få ingå i den namnlösa massan får man leta efter. Han, individualismens urbild och ikon, kunde inte motstå det ansvarslösa kollektivets frestelse. Han faller in i massans hyllningar till krigets gud.
Han undgår inte ens lockelsen att på ett kväljande sätt besjunga den sårades lidande: ”Smärtan har också sitt jubel. O, då vecklar fanan ut sig över er, i vinden, som kommer från fienden.”

Rainer Maria Rilke var 38 år gammal 1914. En mogen man. Men han hade ett slags krigiskt förflutet. Hans pappa var en misslyckad militär, som aldrig kom över sin besvikelse över den havererade karriären. Mamman sörjde en död dotter och tvingade sin son att gå i flickkläder upp i femårsåldern. Tio år gammal skrevs han in i militärskola för att utbildas till officer och gå i pappas fotspår. De fyra åren som följde var en ständig plåga för honom. Han skriver senare om ”den dagliga förtvivlan hos en 10-, en 12-, en 14-årig pojke”. När han lämnade militärskolan kände han sig som ”en uttröttad, kroppsligt och själsligt missbrukad”. Den fortsatta, högre militärutbildningen fick han lämna av hälsoskäl redan efter ett par månader.

Efter ett års krig blev Rilke inkallad. Han drog på sig sin gamla kadettuniform och gick upp till Stefan Zweig. ”Jag har hatat den här uniformen sedan militärskolan,” sade han. ”Och jag trodde att jag för evigt hade sluppit undan den.”
Så säger en man som skrivit fem glödande hyllningssånger till kriget. Men det är bara ytligt sett en obegriplig paradox.

Till historien hör att Rilkes krigsrus gick över efter några månader. Krigsguden som han dyrkat förvandlades till ett monster, skrev han i ett brev redan i oktober 1914. Och han slapp soldattjänsten. Vänner hjälpte honom till en undanskymd plats i det österrikiska krigsarkivet. Där känner man igen honom igen.

(Fünf Gesänge 1914 finns i den kommenterade tyska utgåvan av ”Rainer Maria Rilke, Werke”, band 2. Nördlingen 1996)

Länkar till Rilke-dikter:

http://www.onlinekunst.de/rilke/herbsttag.html
http://www.onlinekunst.de/rilke/Der_Panther.htm
http://www.onlinekunst.de/rilke/Rilke_Letzte_Worte.htm
http://rainer-maria-rilke.de/100144fuenfgesaenge.html

Som en bakgrund till den här artikeln fungerar de tre tidigare artiklarna om Stefan Zweig:
Den bedrägliga optimismen (1)
Folklig entusiasm över kriget (2)
Auktoritetens förfall (3)

22 mars 2006

Apropå karikatyrer (2)

Att svinhugg går igen
får man lätt på känn
när yttrandefrihetens gräns
når även hennes excellens.

(Utrikesminister Laila Freivalds får avgå till följd av att hon ljugit om UD:s agerande mot Sverigedemokraternas nättidning i karikatyrkonflikten)

Den enda vägen

Även när jag gick vilse
var det min egen väg.

(Återges med vänligt medgivande av
författaren, signaturen Barakha
på poeter.se. Länk till höger.)

21 mars 2006

Front mot gudsförnekare/påven (4)

Benedictus XVI har ritat upp frontlinjen i världen på ett sätt som kan få intressanta konsekvenser. Tidigare kom utmaningen mot kyrkan från kommunismen, nu kommer den från ett allt mer militant sekulärt samhället, heter det. Därmed kommer den huvudsakliga motsättningen i Vatikanens värld inte att gå mellan civilisationer (i Huntingtons anda) eller mellan demokrater och icke-demokrater utan mellan sekulära och religiösa, alltså mellan aktiva gudsförnekare och troende.

Betyder det att alla troende, även t ex islamisterna, kan sägas ha gemensamma intressen mot den gudsförnekande västvärlden? Hur kommer Benedictus XVI i så fall att förhålla sig just till islamismen? Det blir en central fråga framöver. Vid seminariet i Sigtuna i början av mars var det ingen av experterna som vågade gissa vad svaret kan bli.

Men med tanke på att Joseph Ratzinger innan han blev påve ansåg, att den västliga demokratin håller på att bli en tom formalitet och att relativismens diktatur hotar, är frågan om inställningen till islamisterna högst relevant. Bendedictus XVI kan rent av dela deras kritik av västvärldens gudlöshet och dekadens.

I debatten om huruvida EU-konstitutionen skulle innehålla en hänvisning till Europas kristna rötter fick Ratzinger frågan om Europa avstod från detta för att inte såra muslimerna. Han svarade, att det resonemanget inte var trovärdigt. Tvärtom hade muslimerna, enligt honom, förväntat sig att Europa skulle bekräfta sitt religiösa fadersarv.

Avsaknaden av en hänvisning till religiös tro i författningen tenderar därför att stärka den islamistiska uppfattningen av Europa som ett dekadent samhälle, ansåg han och tillade: ”Det som sårar islam är bristen på hänvisningar till Gud, förnuftets arrogans som driver på fundamentalismen.” Det lät som en klar signal om gemensamma intressen.

På utrikespolitikens område kan påven mer eller mindre tvingas in på nya vägar. Kardinalen Joseph Ratzinger var t ex negativt inställd till Turkiets medlemskap i EU. Han hänvisade till att Europas moraliska vitalitet (eng: agility) inte längre var tillräcklig för att smälta stora skaror av människor med en betydligt starkare religiös tro.

Men påven Benedictus XVI har sänt ut signaler som tycks peka mot en omvärdering av Turkiets roll i EU. Han väntas t ex senare i år besöka Turkiet. Om det är fråga om en ny inställning, kan omsvängningen tänkas bero på, att Ratzinger som påve har ett ansvar för de kristna i det muslimska Turkiet och vill stödja dem. Benedictus XVI har gjort flera uttalanden till stöd för trängda kristna i muslimska länder och krävt att de skall ha samma rättigheter som muslimer i kristna länder.

Så länge det handlar om Benedictus XVI:s front mot sekularismen kan han räkna med stöd av den ortodoxa kyrkan, som rent av talat om en möjlig allians mellan ortodoxa och katoliker mot ”den militanta sekularismen”. Detta enligt arkemandriten Andreas Larikkas anförande i Sigtuna.

Däremot ser ortodoxerna protestanterna som en osannolik partner i en allians mot sekularismen. Här spelar frågan om kvinnliga präster och välsignelse av samkönade förhållanden en tydligt negativ roll. Och frågan är väl var fronten mot sekularismen egentligen går i ett land som Sverige. Rakt igenom Svenska kyrkan kanske?

(Islamism = grupper eller individer som ser religionen också som en politisk ideologi eller politisk ordning. Prof. Jan Hjärpes definition)

Till den sista artikeln i serien: Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

17 mars 2006

”Nazismens positiva grundvision”/Haffner

Sebastian Haffner var sju år när första världskriget bröt ut. Han fick därmed ett helt annat intryck av kriget än den 26 år äldre Stefan Zweig (se tre tidigare artiklar). Ett barns perspektiv på kriget.

Krigsutbrottet tvang Sebastian och hans familj att bryta upp i förtid från den paradisiska sommartillvaron på ett gods i Hinterpommern. På några dagar lärde sig sjuåringen flera nya och magiskt laddade ord som ”ultimatum”, ”mobilisering” och ”allians”. Men mest skakande var beskedet att hans älsklingshästar Hans och Wachtel måste iväg från godset eftersom de hörde till ”kavallerireserven”.
Tågresan hem tog inte sju timmar, som den brukade, utan tolv. Överallt massor med människor. Stämningen var ”upphetsad, äventyrlig och festlig”, skriver Sebastian Haffner (1907-1999), journalist och samhällsdebattör, i sin självbiografiska bok ”En tysk mans historia”. Tåget måste göra ideliga uppehåll på stationer. De mötte andra tåg med jublande soldater och flygande fanor.
Familjen kom hem till Berlin vid midnatt och Sebastian fick sova i pappas tobaksdoftande arbetsrum. ”Ett krig medförde också en hel del roligt”, kände pojken.

Han lärde sig snabbt att kriget berodde på ”Frankrikes revanschlystnad, Englands avundsjuka och Rysslands barbari”. Han började läsa tidningar, följa med på Europas karta. Han lärde sig arméernas organisation. Han lärde sig namn på vapen och härförare. Inom kort var han fullfjädrad ”chauvinist och hemmakrigare”, som Haffner själv uttrycker det.
Varför blev han chauvinist? Skulden låg – i luften, i stämningen, i de aldrig tidigare upplevda känslorna av enighet. ”Jag upplevde för första gången… mitt folks sällsamma begåvning för masspsykos.”

Kriget var overkligt och långt borta. Inga flygangrepp, inga bomber. ”Faktum är, att jag på den tiden var krigsentusiast på samma sätt som man var fotbollsentusiast.” Det handlade om ett stort, spännande spel. ”Jag hatade inte engelsmännen eller fransmännen mer än en Portsmouth-anhängare hatar folket från Wolverhampton.”
Dramaturgin i detta speldrama serverades dagligen genom ”Heeresberichte”, alltså tillrättalagda, officiella bulletiner som hängdes upp runt om i Berlin. Framför dessa skockades de nyhetstörstande, både vuxna och barn.

Haffner berättar detaljrikt om sin egen barnsliga upplevelse av kriget, för att denna upplevelse präglade en hel generation av barn och ungdomar. Massans själ och barnets själ är likartade i sina reaktioner, anser han. ”Äkta idéer måste reduceras till ett barns fattningsförmåga för att bli historiska krafter som griper massorna.” De barnsliga vanföreställningarna kan tjugo år senare dyka upp som en världsåskådning i storpolitiken.

Kriget som ett engagerande spel mellan nationer, ett spel som erbjuder djupare underhållning och mera lustfyllda känslor än vad freden förmår, det var mellan 1914 och 1918 den dagliga födan för tio årgångar av tyska skolbarn. Denna barnsliga erfarenhet blev, enligt Haffner, ”nazismens positiva grundvision”. Nazismens kärngeneration utgjordes just av dem som föddes mellan 1900 och 1910, av barnen som upplevde första världskriget som ett stort spel.

15 mars 2006

De obesvarade frågorna/påven (3)

Den första artikeln i den här serien om påven Benedictus XVI med rubriken ”Kan något gott komma från Rom?” har väckt en del reaktioner. Frågan är: varför berördes aldrig katolska kyrkans stora problem vid tvådagarsseminariet i Sigtuna om den nye påven?

Problemen tål att påminnas om:

  • preventivmedel i en värld av aids och aborter,
  • celibat i en tid av inomkyrkliga sexualproblem,
  • skilsmässor i en tid av relationskatastrofer,
  • de homosexuella i en värld av våld och utanförskap och
  • kvinnorna i en kyrklig värld av extremt mansvälde.

Jag har fått ett vänligt svar av Philip Geister, direktor vid Newmaninstitutet, som själv var en av föredragshållarna. Han påpekar att man inte skall överdriva en enskild påves möjligheter att genomföra förändringar. ”Påvens ofelbarhet är inte obegränsad ens när han vill vara det. Om en påve försöker införa en lära som katolikerna i världen inte accepterar, skulle det till och med som yttersta konsekvens kunna leda till hans avsättning.”

Han fortsätter: ”Katoliker har därför goda skäl att ha en mycket mindre tilltro till en påves förmåga att ändra något än vad människor utanför katolska kyrkan har. Man måste vara medveten om många andra faktorer, t ex teologiska och kulturella, som kommer in i spelet och som centralförvaltningen måste ta hänsyn till innan något kan ändras.”
Philip Geister tror att det kan ha varit kunskapen om allt detta som gjorde att de uppräknade stora frågorna inte togs upp vid seminariet i Sigtuna. Han antyder därmed diskret min okunnighet i dessa frågor. Så kan man förvisso se det.

Ändå framstår det som enastående att det inte fanns någonting att spontant säga om en av katolska kyrkans värsta kriser hittills. Att en nytillträdande påves teologiska tänkande inte skulle ha någon nämnvärd bäring på frågor som plågar många kristna och som håller på att undergräva förtroendet för katolska kyrkan i världen, ja, det är även efter den gode Philip Geisters svar svårt att förstå. Säkert inte bara för mig, okunnige.

Vid seminariets avslutande plenardebatt berättade jag, att jag var förvånad över att ingenting sagts i de nämnda ämnena. Någon svarade att det här med preventivmedel minsann är en mycket komplicerad fråga. Det handlade inte bara om ”en bit gummi”.
Någon annan, en protestant, tyckte att det är märkligt att dessa frågor alltid är så komplicerade att man inte kan tala om dem. Sedan uppstod det en lång tystnad.

Efteråt kom en av de kunniga, katolska, teologerna fram till mig. Han ville tacka mig för att jag tagit upp det känsliga ämnet. Och så sade han några ord som jag omedelbart lade på minnet: ”Vi teologer lever ibland som i en bubbla.” Så kan man också se det.

Nästa artikel i serien: Front mot gudsförnekarna/påven (4)


12 mars 2006

Citatet

Människorna är mindre lika än de säger
och mer lika än de tror.

(Nicolás Gómez Dávila, 1913 - 1994,
colombiansk filosof)

Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)

Stefan Zweig tillhörde den generation som fick uppleva utbrottet av två världskrig. 1914 befann han sig i ett jublande Wien, 1939 i ett sommarstilla Bath i England. Engelsmännen, liksom andra folk, mötte utbrottet av andra världskriget med dämpad oro och utan åthävor. Hur kom sig denna skillnad mellan den folkliga entusiasmen 1914 och återhållsamheten 1939? I sin självbiografi ”Die Welt von Gestern”, resonerar Zweig kring frågan.

Egentligen borde väl andra världskriget ha utlöst större känslostormar än det första. Andra världskriget var ändå ett krig om idéer, medan det första på sin höjd handlade om gränser och kolonier.
Men svaret är enkelt, anser Zweig. ”Världen 1939 förfogade inte längre över så mycket barnslig godtrohet som 1914. På den tiden trodde människorna fortfarande på sina auktoriteter. Ingen i Österrike hade vågat tänka tanken att den allvetande landsfadern kejsar Franz Joseph i sitt åttiofjärde levnadsår skulle ha manat sitt folk till kamp utan yttersta nödtvång.”

Det fanns en överväldigande respekt för all överhet, även för ministrar och diplomater. Människor trodde att deras politiska ledare var kloka, kunniga och ärliga. Om det nu ändå hade blivit krig, måste det därför ha skett emot de egna statsmännens vilja. Det egna landet kunde inte ha någon skuld. Därför måste förbrytarna och krigshetsarna finnas i andra länder. Hatet mot dessa utländska krigshetsare blåste under entusiasmen. Själv grep man bara till vapen som nödvärn. Det var ett stort självbedrägeri.

1939 var emellertid ”denna nästan religiösa tro på den egna regeringens ärlighet eller åtminstone på dess kompetens försvunnen”. Människorna föraktade diplomatin sedan man sett hur möjligheten till varaktig fred hade förråtts i Versailles. Folken mindes hur skamlöst man bedragits på löften om avrustning. Enligt Stefan Zweig hade egentligen 1939 ingen längre någon respekt för statsmännen. I England t ex hade allt förtroende för premiärminister Chamberlain förflyktigats, sedan överenskommelsen med Hitler i München 1938 om ”peace in our time” visat sig vara värdelös och sveket mot Tjeckoslovakien avslöjats. Zweig menar till och med att massorna i Tyskland och Italien såg på Hitler och Mussolini med ångest och att de undrade vart dessa, deras egna herrar, tänkte driva sina länder.

Men soldaterna grep ändå efter sina gevär. Det handlade ju trots allt om Fäderneslandet, skriver Zweig. ”Man lydde men man jublade inte. Man gick till fronten men man drömde inte längre om att bli hjälte.”

Naturligtvis upprepar sig inte historien. Alla historiska paralleller är tvivelaktiga. Visst är det så. Ändå kan man inte värja sig helt mot associationer till sin egen tid. Kanske är det emellertid inte historien vi känner igen utan människorna.

Se också:
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig

10 mars 2006

Demokrati kontra Sanning/påven (2)

Katolska kyrkan är ingen demokratisk organisation. Den kommer av allt att döma inte heller att genomgå någon större demokratisering under påven Benedictus XVI. Det är en rimlig slutsats av vad som framgick vid seminariet om påven på Sigtunastiftelsen i början av mars.

Varför kan kyrkan inte vara demokratisk? Jesuiten Philip Geister, direktor vid Newmaninstitutet, svarade att ”det kyrkliga ämbetet måste hålla fast vid vad kyrkan alltid trott”. Som intresserad utanförstående konstaterar man att detta alltså bara kan ske uppifrån, via det kyrkliga ämbetets hierarki. Varför Gud inte kan tala nedifrån, via majoriteten av sina troende kyrkomedlemmar framgick inte.

I själva verket har påven en stark misstro mot folkligt inflytande genom majoritetsbeslut. Det är lätt att hitta uttalanden av honom som illustrerar denna hållning. I boken ”Kallad till gemenskap” (Catholica, 1997), skriver han, då som kardinal Joseph Ratzinger, t ex: ”En kyrka som vilar på majoritetsbeslut blir blott och bart en människokyrka. Den sänks till en nivå där allt kan göras och allt är begripligt och blir så en produkt av mänskliga åsikter och handlingar. Åsikterna ersätter tron.”
Perspektivet i detta yttrande är av särskilt intresse. Majoritetsbeslut ”sänker” kyrkan till en människonivå. Och motsättningen mellan gudomligt och mänskligt, som lutheraner egentligen känner väl igen, blir än tydligare, när han i samma artikel fortsätter: ”Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den också i verklig mening mänsklig."

Demokratin som mänskligt påfund har alltså brister som kyrkan på något sätt kan och bör motverka. Men bristerna kan paradoxalt nog inte avhjälpas genom mer formell demokrati. Han skriver fortsättningsvis: ”Friheten som vi med rätta förväntar oss i och av kyrkan kan inte förverkligas genom att vi inför majoritetsprincipen.”
Det är tuffa bud för alla de katoliker som under många år känt sig orättfärdigt toppstyrda och ett memento för alla som utifrån betraktar katolska kyrkan och dess verksamheter i demokratiska samhällen.

Kritiken mot demokratin i kyrkan kan nämligen också föras över till samhället i övrigt. Professor Gösta Hallonsten sade vid seminariet i Sigtuna, att den demokratiska friheten, enligt Joseph Ratzinger, ”riskerar att bli en formell frihet, ett tomt begrepp som fylls med innehåll av skiftande majoriteter”. Uppmärksamheten måste därför riktas mot detta innehåll. Härför har kyrkan en politisk ambition. Den vill, om jag har förstått professor Hallonsten rätt, utnyttja religionsfriheten för att söka Sanningen, den enda och universella, dvs ett innehåll i demokratin, som inte gärna skulle kunna skifta med majoriteterna. Det är ett mycket högt anspråk som inte utan vidare förenas med demokratins föreställningar om tolerans och mångfald. Påven har ju själv deklarerat relativismen i västvärlden som något av kyrkans huvudmotståndare (se artikeln ”Kan något gott komma från Rom?”)

Vi har alltså att göra med en icke-demokratisk kyrka, som anser sig sitta inne med en sanning som är giltig för alla, även för oss som står utanför kyrkan. Denna kyrka vill påverka och förändra det demokratiska samhället. Även om det förstås är en legitim avsikt för en kyrka, skall man inte förvänta sig att den kommer att mötas med någon större förståelse i sekulära kretsar. När katolska kyrkan t ex inom EU ivrigt verkar för den s k subsidiaritetsprincipen (alla beslut bör fattas så nära människorna som möjligt), framstår det närmast som lite komiskt att principen inte alls tillämpas inom kyrkan själv.

Efter denna kritik är det förstås ännu mer förvånande att jag fått en övervägande positiv bild av Benedictus XVI. Men det kommer fler artiklar.

Nästa artikel i serien: De obesvarade frågorna/påven (3)

8 mars 2006

Musik för befriade/Weberkvartetten

Bara några veckor efter andra världskrigets slut i maj 1945 gjorde den världskände judiske violinisten Yehudi Menuhin en turné i det besegrade Tyskland. Med sig som ackompanjatör på piano hade han den brittiske tonsättaren Benjamin Britten. Den 27 juli framträdde de inför befriade lägerfångar i Bergen-Belsen.

Lägret , som låg på den sandiga Lüneburgerheden i nordvästra Tyskland, hade befriats av engelska trupper i april. En fruktansvärd syn mötte soldaterna. Tusentals människor låg döda eller döende på lägerområdet. Tyfus härjade bland de uthungrade och plågade.
För att försöka hejda epidemin brände soldaterna alla baracker. Gigantiska massgravar anlades. Cirka 70 000 människor beräknas ha dött av sjukdom, svält och umbäranden i lägret.

De överlevande inhystes i SS-vakternas övergivna bostadshus. Där fanns en rad bekvämligheter, en biograf och även en teater!

Konserten i denna SS-teater i Bergen-Belsen lämnade djupa och bestående spår hos de båda musikerna. Menuhin har berättat: ”Vi var de första utländska musiker som framträdde på tysk jord efter de allierades triumf över naziregimen och som jude fick jag hård kritik för att jag samtyckt att spela. Trodde de att jag inte hade delat alla dessa förföljdas och mördades lidanden? Det var inte ett lätt steg att ta. Men det måste tas, för genom vår musik satte vi en vägvisare för framtiden.”

Benjamin Britten ville aldrig berätta närmare om konserten i Bergen-Belsen. Han reste hem till England och komponerade på några dagar i augusti musik till nio av John Donnes (1572-1631) Holy Sonnets, som är djupt religiösa meditationer. En av dem börjar i förtvivlan så här:

Thou hast made me, and shall thy work decay?
Repaire me now, for now mine end doth haste,
I runne to death, and death meets me as fast,
And all my pleasures are like yesterday;
I dare not move my dim eyes anyway,
Despaire behind, and death before doth cast
Such terror…

Samtidigt skrev han sin andra stråkkvartett, op 36, en kvartett som framstår som extraordinär i Brittens hela produktion. Kvartettens mellansats är kort, brutal och ondskefull. På den följer en lång sorgesång, en chaconne i Henry Purcells anda. Den börjar i stor enkelhet men bygger upp allt mer komplicerade variationer tills den slutligen befrias i ett ljust men smärtsamt C-dur.

Benjamin Britten komponerade inte någon mer stråkkvartett på trettio år.

John Donnes Holy Sonnets och den andra stråkkvartetten uruppfördes i Wigmore Hall i London den 21 respektive 22 november 1945.

På tisdagskvällen den 7 mars 2006 framfördes Brittens andra stråkkvartett på Nybrokajen 11 i Stockholm av den svenska Weberkvartetten, en ung kvartett som spelar med djärv attack och smittande vitalitet. Det var ett djupt känt framförande som möttes av publikens entusiasm.

Weberkvartetten består av Ronnie och Ellinor Weber, violin, Erika Johansson, viola och Anna Jonshult, cello, alla fyra i trettioårsåldern. De knyter samman utbildning och erfarenheter från Falun, Malmö, Göteborg samt från Royal College i London och från San Francisco. Weberkvartetten är sedan oktober förra året ”Quartet in Residence” på länsmuseet i Härnösand och har vunnit flera uppmärksammade pris, t ex Rikskonserters biennal "Ung & lovande" 2005. Som följd därav är kvartetten nu på turné i landet. En skiva är att vänta i höst.

Primarie Ronnie Weber berättade om Brittens och Menuhins resa i Tyskland 1945 för publiken i den välbesökta provisoriska konsertlokalen i Nybrokajens kafé. Han åstadkom därmed en tyst intensitet bland åhörarna och en särskild närhet till musiken och historien.

(En artikel om mitt eget besök i Bergen-Belsen finns i arkivet för januari och med rubrik "Historien förändras i Celle". Den kan också hittas via "search this blog" upptill på indexsidan)

7 mars 2006

Månadens haiku

Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.

Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)

Man föreställer sig gärna att krig saknar folkligt stöd. Men så är det inte alltid. Två av tre amerikaner stödde t ex president George Bushs planer på att störta Saddam Hussein med våld. Går man till historien finner man en världskatastrof som möttes med folkligt jubel i alla de krigförande länderna, det första världskriget.

Kriget 1914 kom som en överraskning. Trots allt mer dramatiska rubriker veckorna efter mordet på Österrikes tronföljare Franz Ferdinand i juni, trodde människor inte på krig och de ville inte ha det heller. Det skriver ögonvittnet Stefan Zweig i sin självbiografi, Die Welt von Gestern (se artikel Den bedrägliga optimismen). Men den första augusti förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Med ens förvandlades stämningen i Europa till hysteri.

Stefan Zweig kom dagen efter krigsutbrottet med ett överfyllt tåg hem till Österrike. Wien befann sig i ett entusiastiskt, kollektivt rus. Fanor fladdrade. Orkestrar spelade. Triumferande unga rekryter marscherade genom gatorna. ”Deras ansikten var ljusa eftersom man jublade emot dem, vardagens små människor, som annars ingen lade märke till eller firade”, skriver han. Och pacifisten Zweig medger: det låg något storartat över massornas uppvaknande, som han aldrig ville glömma.

Hur kunde denna förföriska hängivenhet uppstå? Det finns säkert i dag vetenskapliga förklaringar. Men ögonvittnets minne och självreflektion har sitt eget värde. Zweig pekar på att människorna nu som aldrig tidigare kände att de hörde samman. ”Ett land med nästan 50 miljoner människor kände i denna stund att de upplevde världshistoria, ett aldrig återkommande ögonblick, och att var och en var kallad att slunga sitt jag in i denna glödande massa.”

Var och en upplevde en stegrad självkänsla. Var och en ingick i ett folk. Var och en hade fått en betydelse. Var och en kunde bli hjälte. Alla skillnader i språk, klass, religion var plötsligt utplånade. Människor som i åratal undvikit varandra sträckte nu varandra händerna i en våg av broderskapskänslor.

Och vad visste människorna 1914 om krig? Efter nästan ett halvt århundrade av fred hade kriget blivit legend. Just det avlägsna hade gjort kriget heroiskt och romantiskt. De första slagen på västfronten skulle komma att utspelas i färgglada festuniformer som påminde om operett. Trupperna begav sig till fronten under glada rop om att vara hemma till jul – segerrika.

Men denna störtvåg av blind entusiasm bröt ut bland människorna så plötsligt, att det även måste ha rört sig om en djupare, mörkare och mera omedveten instinkt, som plötsligt nådde ytan, resonerar Zweig. Han hänvisar till sin landsman Sigmund Freud, själsläkaren som utvecklade psykoanalysen. Freud skrev om människornas längtan efter att en gång bryta sig loss från den trånga borgerliga världen av lagar och paragrafer och rasa ut sin inneboende blodtörst. Människorna kände olust i kulturen, ansåg han. En olust som skulle bidra till ännu ett storkrig. Men den gången, 1939, rådde ingen folklig entusiasm. Vad hade hänt? Läs nästa artikel om Stefan Zweig!

Nästa artikel om Stefan Zweig:
Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)

5 mars 2006

Kan något gott komma från Rom?

Påven tillhör inte den krets av superstars som svenskar brukar göra vågen för. Mediemässigt ligger han snarare rätt risigt till. När Joseph Ratzinger, den s k pansarkardinalen från det svarta Bayern, valdes till påve i april förra året, var reaktionerna i Sverige tydligt negativa. Det var inte bara det politiska etablissemanget och journalisterna som rynkade på näsan. Även en svensk biskop, Martin Lind, tyckte offentligt att det var den värsta tänkbara påven.

Nu har jag varit på ett intensivt seminarium om denne missaktade påve och vad man kan förvänta sig av honom. Det ägde rum på Sigtunastiftelsen. En rad kvalificerade föreläsare, mest katoliker, lyckades tala om Benedictus XVI i två dagar, utan att beröra frågor som:
  • preventivmedel i en värld av aids,
  • celibat i en tid av inomkyrkliga sexualproblem,
  • skilsmässor i en tid av relationskatastrofer,
  • de homosexuella i en värld av våld och utanförskap eller
  • kvinnorna i en kyrklig värld av extremt mansvälde.

Det var skakande.

Ändå måste jag erkänna att mitt intryck av Benedictus XVI är övervägande positivt. Det tarvar utan tvivel en förklaring.

Först något om mannen Joseph Ratzinger. Han föddes 1927 i en katolsk familj i Bayern och han kallar sin barndom lycklig. Under naziåren var han med i Hitlerjugend men det lär inte råda någon tvekan om familjens sunda distans till de bruna härskarna.
I trettioårsåldern blir han teologiprofessor i Regensburg, den yngste i Tyskland vid den tiden. Han gör snabb karriär på en rad akademiska poster och hamnar i Rom. Han är rådgivare under det liberaliserande andra Vatikankonciliet på 1960-talet. Det blir 25 år i kurian, den påvliga regeringen. Under Johannes Paulus II är han prefekt för den mäktiga troskongregationen, som har till uppgift att vaka över den rätta tron. I detta kyrkliga maktcentrum med rötter i inkvisitionen skaffar han sig ett solitt rykte som ärkekonservativ.

Strax innan han valdes till påve kom han med en mycket skarp varning för relativismen, föreställningen att alla idéer och livshållningar egentligen är lika bra. Joseph Ratzinger såg denna relativism som det dominerande draget i vår kultur. Han sade: ”Vi rör oss mot en relativismens diktatur som inte erkänner någonting som säkert och som har sitt högsta mål i det egna egot och begäret”.

Som motsats ställer han upp ”trons anstötliga sanning”. Han talar ofta om Sanningen, som fullständigt uppenbaras enbart i kristendomen. Det är en minst sagt hög svansföring. Långt innan han blev påve gjorde han uttalanden som fick somliga att tro, att hans sanningskrav gjorde honom till teokrat (dvs att han ville ha en gudsstat): ”Att dra sig tillbaka till privatlivet, att inlemma alla tänkbara värdesystem i ett panteon är emot trons anspråk på sanning, som i sig är ett offentligt krav” (cit. från Kepel, ”Gud tar hämnd”).
Han tillade emellertid: ”När kyrkan själv blir stat, går friheten förlorad. Men det är också sant att friheten går förlorad när kyrkan undanröjs som en offentlig enhet med ett offentligt inflytande” (också cit. från Kepel).

Offentligt inflytande för katolska kyrkan alltså. För att bevara friheten! Hur står det då till med demokratisynen? Mer om detta i nästa artikel om några dagar.

(Det här är den första artikeln i en serie om fem angående den nye påven i Rom och vad man kan vänta sig av honom. Alla artiklarna finns i arkivet för mars.)

Nästa artikel i serien: Demokrati kontra sanning/påven (2)

2 mars 2006

Rushdie i upprop mot radikal islamism

Den brittiske författaren Salman Rushdie, författarinnan Taslima Nasreen från Bangladesh samt den franske filosofen Bernard-Henri Levy är bland ett dussin internationella skribenter och kulturpersonligheter som skrivit på ett upprop mot islamistisk ”totalitarism”.

De menar att våldet som utlösts av Muhammed-karikatyrerna visar att sekulära värden och friheter måste försvaras. ”Efter att ha överlevt fascism, nazism och stalinism står världen nu inför ett nytt globalt hot: islamism”, heter det i uppropet. Både Salman Rushdie och Taslima Nasreen har fått fatwor med dödshot utfärdade emot sig.

”Det är inte någon civilisationernas kamp eller någon motsättning mellan öst och väst som vi bevittnar, men en global kamp mellan demokrater och theokrater.” Undertecknarna av uppropet säger också att de inte tänker mildra sin kritik av rädsla för att bli kallade islamofober.
Läs mer om vilka som skrivit på samt hela den engelska texten på BBC:s site:
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4763520.stm

Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig

Den 22 februari 1942 begår Stefan Zweig självmord i Brasilien tillsammans med sin hustru. Hitlers krigsmaskin är segerrik. Den står vid Moskva. Japan har trätt in i kriget på Tysklands sida och haft stora framgångar i Asien. Djupt deprimerad över krigsutvecklingen ser den landsflyktige österrikiske juden och humanisten inget hopp för världen.

Han hade just avslutat sin självbiografi, Die Welt von Gestern, Världen av i går. Där tog han avsked av den gamla förkrigsvärlden – och då menade han tiden före första världskriget. ”Det var säkerhetens gyllene tidsålder.” Tron på framsteget hade antagit kraften av en religion. ”Ja, man trodde på framsteget mer än på bibeln”, skrev Zweig.

Ekonomisk tillväxt, fred, större frihet, kortare arbetstid och en trygg, tusenårig monarki under Habsburg skapade en optimism som aldrig tidigare i historien. Elektriskt ljus och telefon var kraftfulla uttryck för vetenskap och samarbete. Man trodde allmänt att de tekniska framstegen skulle följas av lika snabba moraliska förbättringar.

”Ingen trodde på krig, revolution och omstörtningar. Allt radikalt och våldsamt framstod som omöjligt i en tidsålder av förnuft.” Man reste utan pass i hela Europa. Stefan Zweig kände sig själv som en europé. Ja, många drömde rent av om ett enat Europa.

Och så kom ändå katastrofen, det första världskriget. För de flesta var det en total överraskning. Ännu 1913 trodde ingen på krig, skrev Zweig. Kriser hade man haft, t ex på Balkan, allianserna blev allt mer militära, en krigsskatt infördes i Tyskland mitt under djupaste fred och Frankrike förlängde värnplikten. Men krig? Nej. Inte ens efter mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand den 28 juni 1914 i Sarajevo trodde människor på krig. Folk var vana vid dramatiska rubriker. Det verkade inte allvarligt förrän under de sista julidagarna. Men den första augusti var allt plötsligt för sent. Tyskland förklarade krig mot Ryssland.

När Zweig 1940 ställer sig frågan hur det ändå kunde hända, finner han ingen tydlig, vettig förklaring, inte ens en anledning. ”Det handlade inte om idéer, knappast ens om de små gränsområdena. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än med detta överskott av kraft, en tragisk följd av denna inre dynamik, som hade samlats under fyrtio år av fred.” ”Och det värsta var, att just denna känsla bedrog oss, känslan som vi älskade allra mest: vår gemensamma optimism.”

Stefan Zweig var 60 år gammal när han i förtvivlan valde döden för egen hand. Han lämnade ett meddelande efter sig där han hoppades att "vännerna skall få se gryningen. Men eftersom jag är otålig går jag före dem".

Hans optimism hade bedragit honom i ungdomen. Nu hindrade hans pessimism honom från att se att krigets vändpunkt redan hade passerats, USA:s inträde i kriget.

Nästa artikel om Stefan Zweig:
Folklig entusiasm över kriget/Stefan Zweig (2)