13 februari 2006

Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)

Tystnad och stillhet är de två begrepp som metropoliten Johannes nämner först, när han skall berätta om ortodox andlighet vid kursen i klostret Nya Valamo i mitten av januari.
Metropoliten är f d ärkebiskop i den finska ortodoxa kyrkan och lyder under patriarkatet i Konstantinopel. Han är alltså en av de främsta företrädarna för sin kyrka. Jag lyssnar, noterar och reflekterar.

”Analyserandet och systematiserandet är väsensfrämmade för tystnaden i ortodox mening”, säger han och jag anar redan ett visst avståndstagande från västliga, intellektuella förhållningssätt.
”Tystnad är att avhålla sig från tal och ljud”, säger han, ”till skillnad från stillhet som är en inre öppenhet mot Gud, hjärtats renhet”. Det låter på en gång självklart och mystiskt, men metropoliten, som är finlandssvensk och bor i Åbo, förklarar att vår nordiska terminologi fortfarande är under utveckling när det gäller dessa ting. Grekiska ord har hittills övertagits ordagrant till svenska ”och då låter det mycket mystiskt utan att vara det”. Han skrockar stillsamt.

Han betonar att tystnaden har en stor praktisk betydelse i den andliga utvecklingen. Praktisk? Ja, tystnaden ger helt enkelt mer tid att tänka. Och så kommer han med en formulering som låter som ett dråpslag mot hela vår västerländska mediekultur: ”Mångordigheten främjar inte goda tankar. Människor som genast säger vad de tänker är farliga.” Jag kan inte låta bli att för mitt inre öra höra våra politiker, företagsledare och även kyrkliga företrädare, som alltid och allestädes har ett svar färdigt på vilken fråga det vara månde. Något annat är otänkbart. Om de plötsligt vore tysta inför en fråga i TV, skulle det utlösa hånfulla kommentarer, gissar jag. Farliga alltså?
Och när metropoliten tillägger att lärjungen bör tiga gentemot sin lärare, blir jag övertygad om att klyftan mellan öst och väst är djupare än jag kunnat föreställa mig. Här är det inte ”rätt att göra uppror”, här är det tvärt om fråga om underkastelse under erfarenheten.

Denna tystnad och stillhet kräver också att man i viss mån försakar världen. Metropoliten exemplifierar genom att föreslå en viss begränsning av kontakterna med släktingar och vänner. ”Låt de döda begrava sina döda." Han erinrar om hesychasterna, en andlig riktning inom ortodoxin med centrum i munkrepubliken på Athos. Genom oavbruten bön kan man enligt dem nå en gudomlig stillhet, som gör det möjligt att se det oskapade ljuset. Jag noterar igen. Utan att förstå. Det låter onekligen mycket mystiskt och den här gången tror jag att det också är det.
Metropoliten Johannes från Åbo säger, att ren bön är bön utan att begära eller önska något. ”Den som inte längtar efter något kan börja längta efter Gud. Kärlek och tålamod är stillhetens frukter.” Möjligen kunde någon ha trott att tågordningen var den motsatta.

Mycket av vad som sägs vid denna kurs i ortodox andlighet i Savolaks skogar, inte särskilt långt från Sverige, är i själva verket mycket provocerande för en västerländsk vanetänkare. Fundera t ex på den verkliga innebörden av detta: ”Bara den som inte är beroende av människorna kan älska dem.”
Fler artiklar i ämnet kommer efterhand. Kommentera gärna.

Nästa artikel i serien:
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

Inga kommentarer: